Vi har mer och mer kommit att intresserat oss för musik och städer. Man kommer åt en speciell “ton” i städer genom musiken. Nu gör vi ett helt avsnitt om städer och musik och till vår hjälp har vi vinylkyrkogårdens väktare Tommie Jönsson, alias DJ 50 Spänn.

Att se på plats och musik handlar inte om att reducerar musik till en denna plats, att fästa den vid någon sorts geografisk linje, men att tillåta sig att ta del av den estetiska, kulturella ekonomiska och politiska geografin som finns i musiken. Dolda gränser och gränsövergångar, politiska skiften och ekonomiska förändringar kan bli synliga i musiken. Gatorna får en ny dimension.

Vi tog denna tanke med oss till Detroit-technon som började skapas av bilarbetarnas barnbarn, de som blev kvar i det öde landskapet när de multinationella företagen lämnat. Och ställer frågan: Om man gillar ljudet av den där staden, gillar musiken, måste man också vilja resa dit? Eller vill man leva kvar med sin bild som musiken ger en?

Och en annan fråga: Hur låter Göteborg. Vi tar oss till Göteborg i mitten av 1990-talet och försöket förstå varför det uppstod ett helt eget sound där just då: Honey is cool, Souls, Broder Daniel, Silverbullit. 

Samt: Kan platser väckas till liv av musik? Platser som igen sett förut. 1978 gav Brian Eno ut Music for airports och plötsligt låg de där, ödesmättade i dödens närhet, mörka och lätta samtidigt. Han kallade det ambient music, musik som skulle omge en och med det förebådade han en rörelse som föddes nästan samtidigt som Music for Airports, Walkman-kulturen, den som skulle leva vidare i Ipod- och Iphone-kulturen. Musiken som en ständigt närvarande individuell infrastruktur som underlättar för stadens ekonomi och får dess rörelser att fungera.

Hip hopen väckte nya platser till liv när den föddes, också den där på 1970-talet, i den märkliga brytningstiden mellan den moderna staden och något annat, bortanför oljekrisen. En stad som förlorat sig själv i det moderna och generella började leta efter det lokala. Hip hopen skulle komma att bli besatt av bestämda geografier och är – på samma sätt som en gång folkmusiken – den genre som mer än någon annan format helt egna subgenre ner på stadsdels och postnummernivå.

Tack till Klas Ekman

Östersund anlades av Gustav III år 1786 som en civilisatorisk ö i fjällvärlden för att tämja den bondska handeln med Norge och den anarkistiska mentaliteten i Jämtland, ett landskap vars nationella tillhörighet var allt annat än självklar. Länge var stadens rutnät, som hade huggits ut kring ett hemman i skogen, sparsmakat bebott och bestod till lika delar krydd- och kålgårdar. Borgarna kom utifrån.

Byarna fanns långt före staden och denna relation har präglat regionen. Östersund erbjuder en samlingsplats, men hantverket och den lokala byggnadskulturen har starkare fästen i omlandets byar.

Under efterkrigstiden fick arkitekter som Cyrillus Johansson och Lars Israel Wahlman möjligheten att arbeta i Östersund. Även här visade sig stadens relativa isolation och eljesthet som en fördel. Johansson och Wahlman hörde inte riktigt hemma i den svenska modernismen och funktionalismen såsom den hade utvecklats efter 1930-talet, utan odlade äldre rötter, lokalkolorit och ett estetiskt språk som stod närmare de klassiska formidealen. En modernism som vilade i sina egna traditioner.

I dag är Östersund den tongivande vinterstaden i Sverige, inte minst när det gäller skidsport. Det har fått andra verksamheter, och de hus som hör till dem, att vanvårdas och glömmas bort, som just Cyrillus Johanssons inomhustennishall från 1937, som kommunen låtit förfalla till ett erbarmligt skick. Den framgångssaga som en ny producerande medelklass, värdskap av prestigeevents och inte minst ett fotbollslag som segrar på Europanivå är tydliga tecken på, har också sin baksida i starka män som sitter på flera stolar, en trång demokrati där ingen vågar inta en objektiv position och säga att något är fel, för beroendena till varandra är för starka och komplexa.

När vi åker omkring i Östersund omland och besöker byarna och läser den nu nästan bortglömde hembygdsförfattaren Per Nilson-Tannér får vi även en uppfattning om att även hembygdsrörelsen bar på en alternativ modernitet. Att kampen mot utflyttandet av ungdomen och arbetsplatserna under 1900-talet inte handlade om ett entydigt tillbakablickande, utan om att aktivt arbeta för att orterna skulle leva och ha en framtid: med kraftverksutveckling, vägbyggande och skolor. Det är inställning som verkar ha smittat av sig på landskapet och staden Östersund i samma mått: en egensinnig vilja att vara modern och i sin samtid, men med det goda lokalsinnet intakt.

Tack:

Elin Grelson Almestad, författare och kulturskribent från Östersund

Krister Jonsson, kännare av hård musik och från Aspås, Östersund

Olof Edin, 1:e antikvarie för bebyggelse och kulturmiljö Jamtli

Anders Hansson, Chefsarkeolog Jamtli

Samt till alla er som hörde av er via sociala medier.

Musik i avsnittet:

Säkert: Det här är vad de säger, Isarna, Sanningsdan

Vapnet: Thoméegränd

Svart Katt: Håller ett öga på varandra

När städer drabbas av katastrofer förändras de för alltid. Det finns ett före och ett efter katastrofen. Men det finns också ett under, det som händer under själva katastrofen.

Vi lever i en tid av allt fler och större katastrofer, katastrofen och undergången har blivit också ett allt vanligare tema för böcker, jordens undergång ett närvarande samtalsämne, men samtidigt märkligt avlägset.

Det här avsnittet handlar om San Francisco 1906, New Orleans 2005, Dresden 1945, Hamburg 1943, Åbo 1827, New York 2001, Karlstad 1865, Sundsvall 1888.

Vi ville göra ett avsnitt där vi klev ner i katastrofer som redan hänt för att se vad de gör med städer, vad som händer efter, men också under. Drabbas vi av panik? Vänder vi oss mot varandra? Blir vi vargar eller får? Eller finns det en dold solidaritet som kommer upp till ytan, en altruism och ett civilsamhälle, något som kan lära oss något om våra egna drömmar och begär?

En kort sammanfattning och reflektion kring vår resa i städer i norra England. Lyssna också på de tre fullängdsavsnitten om Sheffeiled, Blackpool och Liverpool.

1927 drömde den Schweiziske psykoanalytikern Carl Jung om Liverpool. I en smutsig, dimmig, mörk stad såg han en ö av ljus i vattnet, “the pool of life”.

Musikjournalisten Paul Morley skriver om Liverpool att ”dess händer är smutsiga men dess sinne är öppet”. Liverpool är en stad av motsägelser. En stad som haft större rikedomar än de flesta och varit fattigare än de flesta, som alltid vänt ryggen mot England och skött sig själv, skapat sina egna sagor, ibland helt skilda från verkligheten, en världsstad som med sina övertygade och monumentala anspråk från det förra sekelskiftet vände sig – och kanske fortfarande vänder sig – mot Belfast, Dublin, New York. En ö i ett hav mer än en stad med ett fastland.

Högst uppe på The Liver Building sitter de två fantasifåglarna vända åt varsitt håll, en mot staden och en mot havet. Nere i de stora hamnområdet som väntar på nya fastighetsinvesteringar kryper vi intill det drygt hundraåriga tobaksmagasinet som under stadens storhetstid gick under smeknamnet ”King Kong of Dockland”. Vi stryker längs muren som skiljer Regent Road från de stora mer än sekelgamla hamnbassängerna, vi kikar ut mot Merseyfloden, ser magiska klocktorn och anar sjöfararromantiken: möjligheten att ge sig av och återvända och alla som anlänt.

I en stad präglad av rotlösa arbetare, en svag arbetarrörelse, styrd av en ekonomisk elit som manifesterade sitt välstånd i allt från skyskrapor som Liver Building och urinoarer för gudar på puben The Philarmonic, men mindre av offentliga investeringar.

I Toxteth står radhusen som går mot horisonten fortfarande kvar, vi hittar en subtil hierarki i denna arbetarstadsdel präglad av sjömän från hela världen och av ständigt nya slum-clearences ända fram till vår tid. En stadsdel där det Mersey Beat som alla känner genom John, Paul, Ringo och George föddes, en musik präglad av den svarta befolkningen, som bott här sedan 1700-galet och omhuldats i tider av kulturell rebranding och kosmopolitism men föraktats och jagats i tider av arbetslöshet och ekonomisk nedgång.

En ö präglad av sin ebb och sin flod, av det dubbla ansiktet.

Förväntningarna ligger i luften ovanför de låga radhusen när man reser in i Blackpool. Det första löftet är det höga Blackpool Tower, Eiffeltornetkopian byggt några år efter originalet, som vaktar över staden och blickar ut över havet. Blackpool blev under andra hälften av 1800-talet Norra Englands, ja ett tag hela Englands, nöjes- och semesterstad nummer ett.

Här samsades den nya teknikens fantasier på nöjesfältet med filmindustrins kulisser i Winter Gardens och de tre pirerna med sina teatrar, restauranger och arkadspel vilade över vattnet som hägringar om livet bortanför det dagliga arbetet. Miljoner och åter miljoner kom från kolfälten och fabrikerna. Det var arbetarklassens nöjesliv som utspelade sig här. En masskultur.

Det kan tyckas länge sedan nu. Strömmarna av människor avtog efter 1970-talet. Kanske drog Benidorm och Cypern mer än den nordengelska kusten. Kanske var det teven. Idag är Blackpool en stad som försöker återupptäcka sitt populära förflutna. Man renoverar sitt ärevördiga Winter Gardens och satsar mer och mer på de årliga Illuminationerna och representanter från staden sägs ha varit i Las Vegas för att hitta förebilder till en uppväxling av nöjeslivet.

Samtidigt har staden sedan en längre tid blivit en spelplats för den ökande fattigdomen i England. Det är hit man kommer om man har förlorat allt, säger socialarbetarna. Här är fastigheterna billiga och de oseriösa fastighetsägarna är villiga att hyra ut undermåliga rum i gamla pensionatshus där ingen längre bor. Ett mörker rinner genom gatorna, samtidigt som man riggar för ännu en helg av Northern Soul-danser och Elvis Tributes. Billy Ocean var i stan också på ett utsålt Operahus. Nostalgin säljer i Blackpool, framtiden är ännu osäker.

Tack till

Carl Carrington, chef för kulturarvet i Blackpool

Duncan Jump, nöjesarbetare

Vanessa Tomlin, professor Sheffields universitet

I norra England startade den moderna världen.Där låg industrialismens och klassamhällets vagga. En grön ö i Atlanten födde ett fram ett nytt samhälle över kolgruvor, kvarnar, vävstolar, ångmaskiner, fabrikshammare, brännugnar. England hade länge en särställning. En måttstock, en föregångare – för ekonomin, demokratin och välfärdsstaten, för det europeiska världsherraväldet. Men med tiden har särställningen försvunnit, landet verkar präglas av slitningar och ilska, populism och misstänksamhet.

Idag är England på väg att lämna Europa – eller kanske ändå inte.

I tidevarvet av Global Cities, sög London all åt uppmärksamhet. Men stora delar av England och landets mindre uppmärksammade industristäder, hamnstäder, nöjesstäd, har närmast blivit osynliga.Samma fråga som hade tagit oss till Balkan för drygt ett år sedan väckte vår nyfikenhet inför norra England: Vad har hänt med samhällena? Vilka stigar från det förflutna leder fram till städerna i dag? Vad har skapats? Vad har förstörts? Vilka bor i husen? Hur låter musiken?

Det här är en resa till städer i norra England, och vi startar i Sheffield.

I det dramatiska landskapet som formas av floderna och bergen, med Jane Austens pastoraler åt ena hållet och Ken Loachs gruvstäder åt det andra. Stålstaden som vid en snabb anblick kan tyckas vara platsen för industrisamhällets urbild, en ansiktslös massa arbetare och flytande stål från ugnar, men som visar sig vara en stad präglad av detta dramatiska landskap. Samt en närmast envis individualism som tar plats i byarna som bygger upp staden.

Staden som efter andra världskrigets Blitz skapade en helt egen variant av mångbottnad modernitet formad av landskapet och i folkets tjänst. Här lever ännu i konflikterna  mellan det starka kollektivet i Sheffield och dess omgivande kol-städer och påbudet om en ny en ny medelklassindividualism från London och Margret Thatcher.  Och hela tiden i sällskap med den musik som i Sheffield är både ett motstånd mot den bleka vardagen och en hyllning till dess rytmer.

– – –

Tack till / Thanks to:

Adrian Jones, http://www.jonestheplanner.co.uk

Andy Jackson, https://heeleypeoplespark.co.uk

Cathy Burke

Staden kan, förutom att betraktas som en byggd storskalig struktur, också betraktas som bestående av små handlingar och vardagliga rörelser – som en tidsgeografi. I varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever, skriver tidsgeografen Torsten Hägerstrand.

Så byggs staden också av livsbanor som korsas – eller inte korsas. När den moderna staden föds på 1800-talet mångdubblas de möjliga tillfällen där livsbanor möts. Vem du möter kan avgöra ditt öde. I byarna hade var hållplatserna på livets bussresa fastställda, flytten till den nya staden ändrade på detta. Under mellankrigstiden skapas en ny människa, den som CG Ljung kallar den omogna människan, tiden är en ”högkonjunktur för den eviga omognaden”. Den nya staden skapar idén om Tillfället, det som ska förändra allt, och bilden av att den belönar människor som inte binder sig utan väntar på Tillfället.

I ett avsnitt om staden och tiden ser vi hur vår relation till plats har förändrats av vår relation till tiden. Järnvägen och telegrafen skapar hastigheten och frigör människan från det lokala. Fotografiet gör det möjligt att återvända till samma ögonblick – och att resta i tid och rum – om och om igen.Fotografen Edward Muybridge fotograferar en hästs rörelse med 24 kameror. Vi kunde nu styra hästens rörelser. Skulptören Auguste Rodin protesterar: “It is the artist who is truthful and it is photography which lies, for in reality time does not stop.”

Teknologin omformar människors medvetande. Rebecka Solnit beskriver det som att de kliver ur den givna rörelsens flod – naturen, musklerna, vinden – upp i den fria rörelsens tunna atmosfär där inget stoppar dem men inget heter håller dem uppe. Det lokala ersättas av rörelsen.

Tidtabeller, cigaretter, flasköl och espressokaffe är alla delar i den nya tidens högre hastigheter. Idag kan vi sitta i denna tunna atmosfär, på en snabbmatsrestaurang i stadens periferi omgivna av hastighet och känna både tomhet och lugn i alltings utbytbarhet. Vi kan göra uppror mot stämpelklockan med flextid och slowfood. Men är vi våra egna tidsstudiemän i en stadsmiljö som trimmats till perfektion som en klocka?

RÄTTELSER: I avsnittet omnämns Amelia Earhart, den första kvinnan att flyga över Atlanten, med fel namn och hästen som Muybridge fotograferade tog sig fram i galopp inget annat.