Karlshamn är en småstad – till stora delar i trä. Men i rutnätet, bakom de slutna gatufasaderna och planken, och inne på gårdarna, odlas en stark urban kultur, som påminner om den relation av ordning och mångfald som man kan hitta i mycket större städer. En ordnad, organiserad stad, som i sitt inre rymmer en mångfald, en infallsrikedom och nyttoarkitektur. Innanför planken, ligger familjetorgen. Mellan det privata och det offentliga pågår en ständig rörelse – för de som bjuds in och vet hur man ska röra sig och föra sig.

Karlshamn, säger många vi träffar, är en öppen stad, för det främmande, för det annorlunda, inför det möjliga. I rutnätet odlas denna liberala proggighet, men den får också – och har allts fått – näring från världen, haven, genom hamnen. Staden är en växelstation mellan öst och väst, som tjänar strå pengar på att lagra olja och gas i stora bergrum, som gärna tjänar lite extra på smuggling (på 1800-talet) på att lagra material till ryska gasledningar (2010-talet).

Vi slår följe med stadens mest egensinnige modernist, Hanna Viktorsson. Och hittar i henens återkomst till sin barndoms stad en konflikt mellan modernismens omsorgsfulla elitism och småstadens platta rutnät, där ingen predikar, men alla talar med varandra. Viktorssons modernistiska bergspredikan, stadsdelen Mölleberget, togs inte väl mot av Karlshamnsborna. Och konflikten kring paviljongen på torget blottlade hennes ovilja att förstå den liberala borgerliga stadens krav på individens frihet, i småstadens form.

TACK:

Emina Kovacic, stadsarkitekt

Mats Godé, uppvuxen i Karlshamn

Claes Olle Jansson, antikvariatsägare Karlshamn

Råvaruutvinning och råvaruförädling, få saker har förändrat städer mer än detta. Det som skapas när en råvara börjar forma om en stad är inte sällan ett monodrama, en berättelse med en kärna, en rörelse framåt. Kolet, dolt i landskapet, som kan användas för att driva maskinerna till exempel. Så som det gjorde i århundraden i Leeds och den tyska textilstaden Forst.

Det finns en frälsning i att hitta råvaran, en rikedom och tillväxt, men kanske också en förbannelse den dagen då den är föråldrad eller när förutsättningarna för produktionen förändras. Inte sällan står staden kvar, som Forst, utan väg framåt.

Vi rör oss från Forst, en av textilindustrins främsta städer, idag en plats av tomrum, utan kraft, till Leeds, den stora textilstaden som överlevde, undkom bombningar och hade en blandad ekonomi som gjorde den mindre sårbar. Här hittar vi spår från råvaruförädlingens storhetstid, skorstenar formade som norditalienska klocktorn, textilfabriker byggda som egyptiska tempel.

Den här råvarans urbanitet tycks bära på en idé om oändligheten, det är den man ser här, vid templet. För även om man byggde krematorier för människorna som skulle vandra genom denna stad så bär produktionens arkitektoniska spår inte sällan på en känsla av evighet.

Vi tar oss också till Oxelösund. En stad som förändrades fullständigt på bara fem år i skiftet 1950- 60-tal. Stålverket växte och staden byggdes som en bruksort, ett noggrant formgivet klassamhälle.

Ingenstans sitter staden ihop som i kollektivtrafiken. Den samlar in staden. Dörrar öppnas och släpper på. Här finns en rörelsefrihet – ett stadens blodomlopp – som har långa historiska rötter.

Den är både en funktion och en stads biografi, en plats med många lager, ett lite skitigt blodomlopp. Det är en social plats som i varje generation får nya berättelser är vad som gör den så lockande och fascinerande som en plats för den gemensamma stadskulturen.

– – –

Tack till Sveriges Arkitekter, Arkitektur förlag och ÅWL Arkitekter

ÅWL, Fabege och Huddinges seminarium om effektiva byggprocesser i Almedalen kan ses här.

Berättelsen om Karlstad är en del i berättelsen om Värmland. Stad och landskap sitter samman.

Staden på älven, på sandbankarna, de ständigt rörliga: Från Sandgrund till Orrholmen, vatten på alla sidor. En älv som gör byggnaderna små och staden stor.

Stångjärnshammarna i bruken i norr var början på stadens borgerliga välstånd. I finnskogarna slog sig arbetsmigranterna ner och började bruka jorden men kom i konflikt med brukspatronerna från stadens torg. Idag återvänder forskarna till finnskogens källor för att skriva om historien om de som kom från Savolax för att svedjebruka jorden när staden Karlstad var ung. Berättelsen om Karlstad och berättelsen om Värmland hör ihop, från Selma Lagerlöf till Ulf Malmros.

Norr om Karlstad, i Fryksdalen, hittade Selma Lagerlöf historierna som blev en ny litteratur, som utmanade den realistiska urbana romanen. Karlstad är en del i detta berättelsernas landskap. I Fryksdalen ligger Berättarladan, Västanås teaters teaterscen och Värmlands största lada.

Här finns plats för stora lador som Västanå teater och långa köksbord för radikaler som Gerda Hallberg. I en stad byggd kring hierarkier som berättelserna och gör-det-själv-andan kan förändra.

Det finns en kroppens kultur i städer. Den här kulturen låter stadsbon kliva in i andra element än de givna och utföra andra rörelser än de vanliga. Möjligheten att kasta sig i vattnet, sänka ner sig i poolen eller löpa ut i skogen eller på trottoarerna.

Här finns tvagningen och renheten, folkhälsan och prestationsrummen, men också längtan efter den egna erövringen av staden – staden som lekplats.

Staden har byggts också för att ge kroppsliga upplevelser och kroppslig kunskap – att främja hälsa liksom simkunnighet.

Det finns inte sällan en god vilja och idéer om ett gott liv i dessa fritidens anläggningar för stadens medborgare, men här finns också idéer om renhet och disciplinering och konflikter – för organiseringen av kroppskulturens stad kan vara ett mått på ett samhälles tolerans.

Vi gör en resa genom kvartersbad, simhallar, joggingspår och maratonlopp. För att de hur våra städer har behandlat hälsa och sundhet som en ibland allmän och ibland privat uppgift.

Staden som kommer oss till mötes är en berättelse, en saga. En gest som vill säga oss något: Vi ska förstå att det är en berättelse om en seger, men också om makt och om att ge de som har förlorat allt något att tro på. En portal leder in till Solstaden – segerstaden, porten till det Sovjetiska riket.

Minsk bombades helt under andra världskrigets första år. Och byggdes i stort sett upp i sin helhet. Var sjätte dog i det kriget, var fjärde hade dött i Napoleonkriget. Det är en plats där folk har förlorat mycket.

Den stora gatan Prospektet är orienterad från väst till öst mot soluppgången. Den som snart ska komma. En 18 kilometer lång gata, nästan fram till flygplatsen. Makten är överallt! Arkitekturspråket är entydigt ett maktspråk. De sexfiliga gatorna skapade för parader och uppvisning.

Vi inser att vi måste tränga igenom detta rum om vi ska kunna förstå staden vi kommit till. Hur man tolkar det man ser blir svårare här för den givna tolkningen är för enkel, den är där Solstaden, men man måste ta sig förbi den för den är också en kliché, eller den är ett språk om en framtid utan lidande, utan slaveri, utan offer, utan skuggor.

Våra vandringar i Minsk blir ett sökande efter andra spår, de som finns på gårdarna, längs protestdiagonalerna, de som finns i viljan att skapa en ny offentlighet i micro-rayonerna – stadsdelarna byggda på efter 1960, i muralerna och monumentalkonsten så som den formulerades, en kosmopolitisk konst, i minnet av den Magdeburgska rätten och längs den pastorala brutalismens skuggade flodbankar.

På andras sidan Östersjön ligger Riga. Stora delar av Sverige delar på samma hav. Efter att de baltiska staterna fick sin frihet på 1990-talet var den där gemenskapen över havet något många talade om. Samarbeten inleddes, svenska banker grävde guld i Riga. Men det känns länge sedan nu. Den första personen vi möter i Riga, Arnis Ritups, chefredaktör för tidskriften Rigas Laiks, frågar: “Kommer ni för att kolonisera oss igen”.

Han talar inte om stormaktstidens 1600-tal utan om bankerna som skapade en bubbla på 1990- och 2000-talet, som kastade Riga ner i en ekonomisk avgrund, 2008 föll BNP med 18 procent. Sedan 1990 har Riga förlorat var tredje invånare och var femte hus i staden står tomt. ”Riga har mycket tomhet, platser att andas. En stad av möjligheter”, säger Arnis.

Riga är en krympande stad i en stor kostym, alla parker, jugendhusen, boulevarderna och spårvagnssystemet berättar o men stad som varit viktig, först i det ryska imperiet, sedan i den sovjetiska staten. Riga är en stad som byggts av andra, av tyska korsfarare som blev balt-tysk mobilitet, av ryska aristokrater och sovjetiska politruker. Men nu är staden delvis övergiven och en ny lettisk generation återupptäcker den, och börjar göra den till sin.

I skuggan av de UNESCO-märkta jugendhusen, byggda under de första femton tillväxtåren i början av 1900-talet, hukar ett trähusarv som förbisetts och lämnats att förfalla, men som samtidigt som konjunkturerna dykt nedåt har återupptäckts och börjat renoveras och bebos igen. Hela kvarter återuppväcks, som det stora trähus och industrikvarteret vid Tallinas street, men de nya populära barerna ligger vägg i vägg med bilverkstäderna och på väggen inne på baren har någon skrivit med stora bokstäver: Framtiden kan vänta.

Rigaborna ville till slut inte se fler Sovjetiska projekt på 1980-talet, man började dansa till västtyska techno som mixades med lettisk elektronmusik och man protesterade mot den planerade tunnelbanan, men dold i både musiken och protesterna vilade en dröm om frihet från förtrycket.

Det fanns något revolutionärt i vilja att stoppa utvecklingen – ja att framtiden kan vänta, och den här långsamheten trycktes växa ur landskapet, ur naturen, deltat, floden, skogarna, träden.

Den krympande staden, i den stora kostymen, som alltid varit en växelstation mellan Ryssland och Europa kan nu bit för bit få bli en plats där saker kan ta tid – och där de som väljer att återvända eller stanna kan få bygga sin stad.

– – –

Tack till/Thanks to

Arnis Ritups, https://www.rigaslaiks.com

Mischael Bogomolny

Nationalbiblioteket i Sarajevo bombades och brändes i augusti 1992, den svarta snön av brända böcker föll över staden. Arkiven rymmer våra minnen och våra identiteter. Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan.

På Kungsklippan i Stockholm ligger Stadsarkivet, sju våningar ner i berget, ritat som en försvarsanläggning. “Utan vare sig hopp eller fruktan”, löd Gunnar Asplunds motto för sitt förslag som ritades i början av andra världskriget. Ett år senare dog Asplund, Sven Ivar Lind tog över.

Arkivens arkitektur påminner om och sammanfaller inte sällan med försvarsanläggningar: torn, murar, bergrum, skyddsrum. De skyddar oss.

Folkbiblioteken decentraliserade kunskapen och betraktade den som nödvändig, ingen lyx. Folkbibliotekspionjären Valfrid Palmgren skrev: ”Biblioteksinstitutionen kan, om den skötes på rätt sätt, kraftigare än någon annan institution tjäna till att utjämna klass- och partiskillnader, åtminstone är ett rätt skött bibliotek en institution inom vilkens murar sådana skillnader aldrig existera; hela dess verksamhet är utjämnande, men utjämnande i rätt riktning, därför att den tjänar till att höja, att höja alla till den verkliga bildningens nivå.”

Bibliotek bär på den urbana idéns kärna, den som födde staden en gång: att handskas med utmaningarna och möjligheterna med olikheter i vardagen. Bibliotek och arkiv är platser där vi kan hitta en spricka att gå bakåt i tiden, att fly samtiden, men också förstå den.

Men de är hotade, de kan inte infogas i idén om den effektiviserade produktionen. Det vore ett misstag att glömma de tankar som fick oss att bygga dem. Det vi trodde på – det vi tror på.

Städer är minnesmaskiner. De behöver sina arkiv, sina bibliotek, sin dokumentation av det förflutna för att bevisa sin dynamik och sin förändringsnatur. Arkivet och biblioteket är främst en fysisk plats, en depositionsbox.Men det är också ett slagfält mellan behovet att bevara och behovet att förstöra.

Mellan kravet att minnas och befrielsen att glömma.

Hamburgs hamn sträcker sig över ett oöverblickbart område. Till skillnad från andra stora hamnar i Europa som Rotterdam eller Antwerpen kan man ständigt ha kontakt med hamnen i Hamburg, trots att containerlastning och automatisering förändrat skalan på lastning och lossning.

Hamburgs identitet är knuten till hamnen. Det är positionen som stadsstat och frihamn – en roll som Hamburg emellanåt har skattat destruktivt högt – som skapade rikedom och inflytande, men också förödelse och har tvingat fram omprövning.

När vi nu står i HafenCity och intill den nya Elbphilhamonien står vi också i centrum av våldsamma historiska och materiella förändring i Hamburg: Det var här som staden i slutet av 1800-talet beslöt att anlägga den s.k. Speicherstadt – lagerstaden – för att bevara hamnens tidigare roll som en tullfri zon, trots att Tysklands enande inte erbjöd några undantag. Det nu UNECO-arvsskyddade byggda ölandskapet, med sin nygotiska stil som refererar tillbaka till medeltidens Hamburg och Hansan, blev en stad i staden – en parentes i det tyska nationalstatsbyggandet där kolonialhandeln kunde florera.

Handeln framför allt! Det var Hamburgs ledord. Inga regleringar, inga byråkratiska direktiv som kunde bromsa handeln. En laissez-faire liberalism som 1892 kom att förorsaka stadens värsta katastrof då den drabbades av kolera och över 8000 människor avled inom kort tid och under fruktansvärda omständigheter. Efterföljderna av koleraepidemin blir omfattande. Staden skämdes, man fick höra att man var en ”asiatisk” stad, där ociviliserade sjukdomar grasserade. De mest drabbade områdena, fattiga Gängeviertel, rivs till grunden och under loppet av några år byggs en helt ny stadsdel upp, för de nya funktionerna i en modern hamnekonomi: kontorskvarter. “Kontorsviertel” blir under 1920-talet en av de mest framstående miljöerna för den nya saklighetens arkitektur och en tysk tegelstensexpressionism.

Främst förespråkare för tegelexpressionismen och för teglet som den moderna stadens mest lämpade byggmaterial var arkitekten Fritz Schumacher, en av grundarna till Deutscher Werkbund. Schumacher gav ut skrifter där materialet tegel fick en teoretisk och estetisk överbyggnad. Han sökte efter återupptäcka hantverket och ett “naturens andetag” i teglet, men utan att bli sentimental. Det handlade inte om “Heimatkunst”. “Det finns inre kvaliteter i teglet kopplade till naturen som vi kan lyfta fram, utan att tänka tillbaka på en föreställd medeltid.” Schumacher skrev om hur bränningen av teglet ger ett ädlare karaktär till materialet – medans den enklare terrakottan närmast framstår som plebejisk i jämförelse med aristokratiskt stengods. Till hantverket hörde också ”fogens lockelse” – fogen var som sömmen i tyget, gav en möjlighet för arkitekten att “välja livlighet” – beroende också på tegelstenens storlek.

Teglet blir också Hamburgs främsta byggmaterial under 1900-talet, såväl i mer burgna kvarter som i de otaliga arbetarbostäder som byggdes under mellankrigstiden.

I Hamburg stannar vi också framför Spiegel-byggnaden i hamnen och följer ett spår av pressfrihet, upplysning och trycksvärtans kraft. Hamburg blev, mycket pga av stadens frihetliga tradition och som centrum för upplysningstankar, också den viktigaste staden i Tyskland för att återfå en egen röst efter Andra världskriget. Med Stern, Die Zeit, Der Spiegel, Hamburger Morgenpost med flera så etablerades en stark journalistisk etik som blev drivande i att Tyskland kunde börja handskas med sin egen skuld efter nazistepokens förbrytelser, och skapa ett nytt, demokratiskt samhälle på egna förutsättningar.

Stort tack till / Warmest thanks to:

Christian Schmid, professor i sociologi vid ETH Zürich

Panayotis Antoniadis , L200

Ileana Aposto, L200

Jasmin Helg,Transition Zürich

Philipp Klaus, INURA Office Zürich