Vi har gjort 131 avsnitt av podcasten Staden sedan 2013. Det här 132 avsnittet kommer att – i säsongens anda av att se bakåt i väntan på det som kommer framåt – samla sådant som dykt upp under några av de 131 tidigare.

Och kommer att koncentrera oss på ljud som vi spelat in och musik som sitter ihop med platserna vi varit på.

Alla städer bär på en känsla som är svårt att fånga. En rörelse strax under ytan. Men inte en osynlig rörelse, utan en fortplantad, en sorts puls och en sorts underström som formas av – i spåren av – människornas rörelser och byggnaderna och platsernas volymer, håligheter och form.

Man kan lyssna sig till denna underström. Genom ljud i staden och genom musik.

Vi tänkte försöka göra det.

En vandring genom städer och denna känsla. Med ljud och musik till hjälp. Ljudet som märkesljud – något som bara finns där i den staden eller i alla fall något som präglar den och musiken som en sort metaforiskt ljud från staden.

Välkomna till en väv av inspelade ljud, berättelser och musik.

– – –

Musiken i avsnittet:

Vi har väntat med att besöka Umeå Det kändes som staden hade fullt upp med sig själv en tid. Den skulle visa upp sig, förändrad, snön skulle brinna. Samtidigt pågick då, för 8-9 år sedan kanske den mest intellektuellt välinformerade debatten om stadsförnyelse i Sverige, kritisk, arg, avancerad och akademisk.

Man diskuterade frågorna i studiecirklar – t.ex. Erik Bengtssons texter –
– proppad med begrepp från amerikansk kritisk teori om gentrifiering och redlining.

Det där kulturhuvudstadsåret 2014, delade Umeå med Riga –
Riga hade 100 miljoner mindre i budget, men arrangerade ändå VM i körsång, men rent materiellt, fysiskt, bebyggelsemässigt hände ingenting – man hade hoppats på ett nytt konserthus… framtiden måste alltid vänta lite i Riga.

Samtidigt vrålade Umeå in på den europeiska scenen, en stad på steroider från Balticgruppen, och i bakgrunden stod kritiker, aktivister och stadsmedborgare och visste inte vad man skulle göra åt denna synlighet, denna frontning av staden som t o m hade annekterat stadens välkända ilska i sin tjänst.

– – –

Tack:

Sara Meidell, kulturredaktör Västerbottens Kuriren

Johannes Samuelsson, fotograf, konstnär https://johannessamuelsson.se/bocker/

Man kan tänka att monument i staden har funnit lika länge som staden självt. Till viss del är det sant. Men länge hade inte alla tillgång till minnets ikoner. I själva verket är monument i offentligheten en ganska ny företeelse, först i slutet av 1500-talet restes monument på platser dit allmänheten hade tillträde. Den framväxande borgarklassen i Italien o Tyskland ville att monumentet skulle bli en naturlig del av det offentliga rummet.

Tidigare, under antiken, hade statyer och porträtt av viktiga personer och familjer snarare befunnits i hemmen, eller i särskilda minnestempel. Minnet var ett rum som hölls vid liv genom väggmålningar, mosaiker på golvet, skulpturer.

Men misshagliga personer, ofta tidigare kejsare – kunde också bli straffade med att raderas från minnet, damnatio memoriae, då ordnades rummet om: namn ströks, ansikten försvann, statyer förlorade sina näsor eller huvuden.

Men sedan klev monumenten och minnesmärkena ut i stadsrummet, och har de haft en märklig urban attraktion: Stadsplaneringen har konstant använt existerande eller tilltänkta monument för att forma gator, torg och parker. Männniskor samlas kring monumenten – antingen för att hylla dem, eller förstöra och riva ned dem. Eller bara för att de just är, eller har blivit, naturliga samlingspunkter och centrala axlar.

Som Vaclavplatsen i Prag var de där kvällarna 1990 när tusentals pragbor med skramlande nycklar störtade sina gamla makthavare – i skuggan av en av alla dessa bronsmän på en häst.

Monumenten är något som ska vägleda våra minnen i en riktning, de är budbärare från det förflutna. Det har betydelse vem som är avsändaren, det påverkar vad vi gör med monumenten, om vi samlas kring dem, störtar dem eller bara vårdar dem. Det påverkar våra steg i staden.

1975 räddades Faluns unika trähusbebyggelse. Staden blev då ett pilotprojekt för det Europeiska byggnadsvårdsåret. Men när man går längs de långa raka gatorna i Falun idag ska man hitta spår av sjuttio- och åttiotalet som förvånar. Radhuslängor som tycks flyttat in från en förstad anno sjuttiotal, och längs affärsgatorna och på torgen, postmoderna byggnader från sent sjuttio- och åttiotal. Staden räddades – det är sant – men den upptäckte också konsten att anpassa, att använda historien för att bygga nytt.

Det här avsnittet är ett detektivavsnitt. Vi söker spår från den mentalt närvarande men industriellt frånvarande bolaget som en gång hette Stora Kopparberg. Vi får besöka arkitekten Jack Hanssons egen villa, där det döljer sig något i källaren.

Vi följer bergsmännen i spåren ut från staden, runt Varpan, sjön i norr. De en gång så mäktiga som tog strid för att Staden Falun aldrig skulle bli byggd och behöll sin landsortskatedral trots att staten byggde en ny åt de nya stadsborna.

Falun klär sig i många dräkter, skickar ut många röksignaler från underjorden och de långa gatorna. Det är inte helt lätt att följa rök, men om man sticker näsan i vädret så ska man hitta en trästad, som drömde om att vara mycket ståtligare. Kanske ända in på 1980-talet.’

Tack till

Mats Persson, fd kommunantikvarie i Falun

Örjan Hamrin, fd museichef på Dalarnas museum

Åse van Lokhorst

Erik Westholm, kulturgeograf SLU

Järnvägen förändrade allt. Det finns nästan alltid ett före och ett efter järnvägen. Platser som inte fanns tidigare steg ur träsk och skogar, gamla städers centrum flyttades. Järnvägsstationerna blev fantasifulla drömmar om en större värld.

Vi följer järnvägens historia in i städerna från sekelskiftet 1800 fram till idag. Tyska ingenjörer som bygger en järnväg som ett vapen in mot Osmanska riket, kupén som en “europeisk ångestupplevelse”, Pär Lagerkvist i Växjö och resecentrumet, en av Sveriges vanligaste platser – som föddes 1982.

Livet börjar på marken. Staden börjar med marken. Det här avsnittet handlar om hur denna mark mätts upp, sålts, fördelats, hur man har förhandlat om den, vem som har sagt sig äga den, hur den använts som fördelningspolitik och maktinstrument.

Läsning:
Mats Deland, Enskedetrilogin – den sociala staden Stockholms trädgårdsstäder och tomträtten i början av förra seklet

Andro Linklater, Measuring America

Vi står på toppen av platåberget Billingen i Västergötland. Vi står med ryggen mot väster och blickar österut. Skövde breder ut sig nedanför. Vi ser ut mot Vättern. I den dal som är Skövde rinner en å, Ösan, en biflod till Tidan lite längre bort som rinner genom Tibro, upp mot Moholm, norrut mot Vänern Ullervad, och Mariestad. Bakom oss, nedanför bergets andra sluttning ligger låglandet, vattenmarkerna, Hornborgarsjön, Varnhem, Axvall, ett deltaliknande område som bildats efter istiden. Bortanför det Skara. Det är vårt landskap.

Här ligger, helt nära varandra: Skövde Mariestad, Skara.

Det här är en resa genom ett konkurrensen och det ömsesidiga beroendets urbana landskap. Det finns ingen given centralort, även om de alla tre under historiens gång har tagit på sig den hatten.

Centralorten, militärens, högskolans  och inte minst västra stambanans Skövde nedanför oss, där alla bussar och tåg tvinnas samman kring ett resecentrum.

Industristaden och historiskt länets administrativa makt i Mariestad, vid Vänern, dit Tidan rinner.

Den religiösa och skolmässiga magister Skara, med biskoparna, lärarna och den långa medeltida historien.

Det är ett dramatiskt landskap och ett drama städerna emellan. De ligger där som isolerade karaktärer om man ser det så men också som ett landskap av möjligheter om man väljer att betrakta dem utifrån, från det som omger dem.

Tack till:

Nils Björling, arkitekt och stadsbyggnadsforskare på Chalmers, Mariestad.

”Det gamla vill inte dö – det nya kan inte födas”, skrev den italienske filosofen Antonio Gramsci en gång under mellankrigstiden om sin epoks slitningar.

Vi befinner vi oss likaledes i en mellanperiod. Där inte minst staden har hamnat i kläm. Mellan det levda och det optimerade, mellan det unika och det generiska, mellan det analoga och det digitala. Konflikten blev helt akut med pandemin. Vad ska vi ha staden till? Som kommunikationsverktyg? Som platsen där vi meddelar oss med varandra? Vilka kanaler kommer att överleva när stadsrummet eventuellt kan bli bebott igen?

I detta avsnittet om kommunikation, information och språk gör vi en resa, en stor fundering, kring staden som plats för meddelanden, samtal och meningsskapande genom byggd miljö, skyltar, pappersrullar, tecken och dialekter. Från graffitti och boktryckarkonst, via typografiska koder, till barns och ungdomars sökande efter tilltal och mening i stadslandskapets utkanter.

I Eskilstuna tycks varje nytt lager försöka glömma det som kom innan. Som om man aldrig kan kliva ner i samma fors två gånger. Den hantverksstad som ligger längst inne i staden har under 1900-talet höljts i  idén om arbetarstaden.

Den stolta fristadens mästare slipade knivar, skalpeller, spik, åderlåtningsjärn, nålar, filar, rakknivar, klensmide, måttsatser och urverk. Omsorgsfullt formade ting, lagda i askar. Men på torget i Eskilstuna restes vid 300 års jubileet 1959 en staty över två smeder mes vällande muskler och stora släggor. Idag flyr man på samma vis arbetarstaden, men man vände inte åter till det där klena, sirliga, vassa, utan söker åter göra något som skymmer historien, skuggar den med nya stora hus.

Eskilstuna är en tillflyktens stad. Arkitekten Sigurd Lewerentz lämnade funktionalismens strider i Stockholm och köpte sig en fabrik här, började göra spagnoletter och lås, granne med en urmakare. Under fristadsåren på 1700-talet kom de gesällbrevslösa entreprenörerna och startade sina verksamheter.

Så efter kriget kom de finska medborgarna, på flykt från fattigdomen, till arbetet och sinande vatten inomhus i Torshälla. Som Erkki, som tog oss runt i den gamla medeltida stad som blev hans hemort när han var 16. 42 år som svetsare på Nyby Bruk. Vi Man trillar ner från den medeltida kyrkbacken på Storgatan med dess unkarlslängor, där en sextonårig Erkki flyttade in. En enkel gata som leder ut ur staden mot bruket, en biograf på hörnet innan staden slutar.

Den som rör sig i Eskilstuna ska blir rikligt belönad, men man behöver skrapa bort det senaste för att få syn på det som glimmar som från knivsegg där under.

– – –

Tack Susanna Pousette Blomé, Eskilstuna stadsmuseum