Förväntningarna ligger i luften ovanför de låga radhusen när man reser in i Blackpool. Det första löftet är det höga Blackpool Tower, Eiffeltornetkopian byggt några år efter originalet, som vaktar över staden och blickar ut över havet. Blackpool blev under andra hälften av 1800-talet Norra Englands, ja ett tag hela Englands, nöjes- och semesterstad nummer ett.

Här samsades den nya teknikens fantasier på nöjesfältet med filmindustrins kulisser i Winter Gardens och de tre pirerna med sina teatrar, restauranger och arkadspel vilade över vattnet som hägringar om livet bortanför det dagliga arbetet. Miljoner och åter miljoner kom från kolfälten och fabrikerna. Det var arbetarklassens nöjesliv som utspelade sig här. En masskultur.

Det kan tyckas länge sedan nu. Strömmarna av människor avtog efter 1970-talet. Kanske drog Benidorm och Cypern mer än den nordengelska kusten. Kanske var det teven. Idag är Blackpool en stad som försöker återupptäcka sitt populära förflutna. Man renoverar sitt ärevördiga Winter Gardens och satsar mer och mer på de årliga Illuminationerna och representanter från staden sägs ha varit i Las Vegas för att hitta förebilder till en uppväxling av nöjeslivet.

Samtidigt har staden sedan en längre tid blivit en spelplats för den ökande fattigdomen i England. Det är hit man kommer om man har förlorat allt, säger socialarbetarna. Här är fastigheterna billiga och de oseriösa fastighetsägarna är villiga att hyra ut undermåliga rum i gamla pensionatshus där ingen längre bor. Ett mörker rinner genom gatorna, samtidigt som man riggar för ännu en helg av Northern Soul-danser och Elvis Tributes. Billy Ocean var i stan också på ett utsålt Operahus. Nostalgin säljer i Blackpool, framtiden är ännu osäker.

Tack till

Carl Carrington, chef för kulturarvet i Blackpool

Duncan Jump, nöjesarbetare

Vanessa Tomlin, professor Sheffields universitet

I norra England startade den moderna världen.Där låg industrialismens och klassamhällets vagga. En grön ö i Atlanten födde ett fram ett nytt samhälle över kolgruvor, kvarnar, vävstolar, ångmaskiner, fabrikshammare, brännugnar. England hade länge en särställning. En måttstock, en föregångare – för ekonomin, demokratin och välfärdsstaten, för det europeiska världsherraväldet. Men med tiden har särställningen försvunnit, landet verkar präglas av slitningar och ilska, populism och misstänksamhet.

Idag är England på väg att lämna Europa – eller kanske ändå inte.

I tidevarvet av Global Cities, sög London all åt uppmärksamhet. Men stora delar av England och landets mindre uppmärksammade industristäder, hamnstäder, nöjesstäd, har närmast blivit osynliga.Samma fråga som hade tagit oss till Balkan för drygt ett år sedan väckte vår nyfikenhet inför norra England: Vad har hänt med samhällena? Vilka stigar från det förflutna leder fram till städerna i dag? Vad har skapats? Vad har förstörts? Vilka bor i husen? Hur låter musiken?

Det här är en resa till städer i norra England, och vi startar i Sheffield.

I det dramatiska landskapet som formas av floderna och bergen, med Jane Austens pastoraler åt ena hållet och Ken Loachs gruvstäder åt det andra. Stålstaden som vid en snabb anblick kan tyckas vara platsen för industrisamhällets urbild, en ansiktslös massa arbetare och flytande stål från ugnar, men som visar sig vara en stad präglad av detta dramatiska landskap. Samt en närmast envis individualism som tar plats i byarna som bygger upp staden.

Staden som efter andra världskrigets Blitz skapade en helt egen variant av mångbottnad modernitet formad av landskapet och i folkets tjänst. Här lever ännu i konflikterna  mellan det starka kollektivet i Sheffield och dess omgivande kol-städer och påbudet om en ny en ny medelklassindividualism från London och Margret Thatcher.  Och hela tiden i sällskap med den musik som i Sheffield är både ett motstånd mot den bleka vardagen och en hyllning till dess rytmer.

– – –

Tack till / Thanks to:

Adrian Jones, http://www.jonestheplanner.co.uk

Andy Jackson, https://heeleypeoplespark.co.uk

Cathy Burke

Staden kan, förutom att betraktas som en byggd storskalig struktur, också betraktas som bestående av små handlingar och vardagliga rörelser – som en tidsgeografi. I varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever, skriver tidsgeografen Torsten Hägerstrand.

Så byggs staden också av livsbanor som korsas – eller inte korsas. När den moderna staden föds på 1800-talet mångdubblas de möjliga tillfällen där livsbanor möts. Vem du möter kan avgöra ditt öde. I byarna hade var hållplatserna på livets bussresa fastställda, flytten till den nya staden ändrade på detta. Under mellankrigstiden skapas en ny människa, den som CG Ljung kallar den omogna människan, tiden är en ”högkonjunktur för den eviga omognaden”. Den nya staden skapar idén om Tillfället, det som ska förändra allt, och bilden av att den belönar människor som inte binder sig utan väntar på Tillfället.

I ett avsnitt om staden och tiden ser vi hur vår relation till plats har förändrats av vår relation till tiden. Järnvägen och telegrafen skapar hastigheten och frigör människan från det lokala. Fotografiet gör det möjligt att återvända till samma ögonblick – och att resta i tid och rum – om och om igen.Fotografen Edward Muybridge fotograferar en hästs rörelse med 24 kameror. Vi kunde nu styra hästens rörelser. Skulptören Auguste Rodin protesterar: “It is the artist who is truthful and it is photography which lies, for in reality time does not stop.”

Teknologin omformar människors medvetande. Rebecka Solnit beskriver det som att de kliver ur den givna rörelsens flod – naturen, musklerna, vinden – upp i den fria rörelsens tunna atmosfär där inget stoppar dem men inget heter håller dem uppe. Det lokala ersättas av rörelsen.

Tidtabeller, cigaretter, flasköl och espressokaffe är alla delar i den nya tidens högre hastigheter. Idag kan vi sitta i denna tunna atmosfär, på en snabbmatsrestaurang i stadens periferi omgivna av hastighet och känna både tomhet och lugn i alltings utbytbarhet. Vi kan göra uppror mot stämpelklockan med flextid och slowfood. Men är vi våra egna tidsstudiemän i en stadsmiljö som trimmats till perfektion som en klocka?

RÄTTELSER: I avsnittet omnämns Amelia Earhart, den första kvinnan att flyga över Atlanten, med fel namn och hästen som Muybridge fotograferade tog sig fram i galopp inget annat.

Fès börjar med vatten. Floden Oued Fès, rinner från Sais slätten och samlar här ihop flera olika strömmar. Floden delar upp sig i sex grenar, ett delta som nu ligger under gatorna. På en karta från 1933 ser man dessa dolda vattendrag och hur de format staden, inte olikt hur tunnelbane- eller spårvägslinjer formar städer. Stadens växer längs med dem, formas av dem. Ett de smala gatornas deltalandskap där det är lätt att gå vilse.

Fès är ett komplicerat stadslandskap, en stad som egentligen består av fyra städer. Medinan är delad i två, den arabiska och den andalusiska. Utanför Medinan finns Fés Jedid, den sägenomspunna Marinid-släktens nya stad som började byggas på 1200-talet. När fransmännen kom etablerade också de en ny stad, La Ville Nouvelle.

Vi vandrar mellan murar, i en stad med 9000 gator varav 3000 är återvändsgränder. I en stad som begåvats med många rikedomar – vatten, kalksten, bördig jord och många gamla andliga och kulturella institutioner, men som idag odlar en lätt besvikelse över skuggan som staden hamnade i under 1900-talet.

Fès är den här islamska-arabiska kulturens urbana hjärta, dess långa berättelse om hur man byggde städer. Man kallar sig ”den andliga huvudstaden”. En flykt in i idévärlden. Som att någon sorts 1900-tals funktionalism och banalisering av stadskulturer har placerat den på en perifer plats. När man i själva verket, i alla fall om man är en äkta Fassi – som de ursprungliga fés-familjerna kallas – vet att man befinner sig i mitten.

Med Tunis inleder vi en tredelad serie om städer, politik och gestaltning i Maghreb, den delen i den arabisk-islamska världen som i sedan expansionen på 700-talet har varit ”väst” – där solen går ned. Det är ett område med uråldriga handels- och karavanvägar från Nordafrika till Mellanöstern; med marknader som har bundit Medelhavet med Sahara och södra delarna av Afrika.

Tunisien var ett franskt protektorat mellan 1882 och 1956, men landet och staden Tunis, har alltid sökt sina egna vägar mot progressivitet och reformer. Ännu i dag är Tunisien det enda landet som lyckades genomföra och behålla en demokrati efter den arabiska våren 2011.

Tunis bär på många ansikten: den äldsta delen – Medinan – var länge en eftersatt och ohälsosam slum dit människor endast begav sig, av gammal sedvänja, under Ramadan. Idag är den ett världskulturarv med häpnadsväckande värden och spirande nya investeringar. Den franska staden – Downtown – som de nya makthavarna lät uppföra efter under decennierna omkring 1900 – står i stark kontrast: boulevarder och promanadstråk, trädalléer och monumentalbyggnader.

När man korsat Tunisbukten fortsätter staden  med de ursprungliga stadsgrunderna: Karthago, La Marsa – mytologiska platser som påminner om att stadsregionen var ett ekonomiskt och politiskt maktcentra vid medelhavet under antiken och ärkefiende till Romarriket – stadsdelarna är i dag villaförstäder med en ambient av arkeologiska parker.

Tunis är de starka kontrasternas stad, där de till synes oförenliga miljöerna och politiska viljorna har sökt förening. En stad där tradition och modernism fångat varandra i armkrok.

Tack:

Lina Lagerström, Memia Belkaid, Sami Aloulou, Emilia Jansson på septembre architecture, https://septembrearchitecture.com/About

Ylva Frid

Isabell och Selim Adhoum, https://www.airbnb.se/rooms/16625850

Äckel. Nervositet. Melankoli. Passion. När städer förändras förhandlar människor med den nya staden genom sina känslor. Om man då gör en karta över staden där man ritar ut dessa enskilda känslor, kan man i vissa tider ana trådar som löper samman, tvinnas till känslovävar. En stadens underliggande temperament, en färgskala, från dystert blått till nervöst rött, mellan kväljande svart och flegmatiskt gult.

Det är ingen hemlighet att Landskrona har mått väldigt dåligt under en tid. Arbetslösheten har varit hög, skattekraften låg och de sociala bekymren överhängande. För vår del drog Landskrona vår nyfikenhet till sig därför att det berättades om den som en stad med en närmast amerikansk typ av segregation: fattiga, arbetslösa minoritetsgrupper i centrum och mer etablerad och medelklassig befolkning i villaområden och stadsdelar runt stadskärnan.

Men staden arbetar nu intensivt för att komma tillrätta med sitt prekära läge, för att få bort fattigdomen och kriminaliteten, gängen, i centrum och på Öster. Man kan visa upp lyckade satsningar på kultur och framför allt fotografi – och man har salufört sig till nya invånare med pengar och ambitioner med nybyggda bostadsområden vid havet.

Det paradoxala är dock att den slitna och otrygga stad som Landskronas politiker och företagare har bestämt sig för att mota bort – också hade gett en del människor en andra chans, människor som kanske var uträknade på andra håll – just för att tröskeln i Landskrona hade varit så låg, att det fanns en bostad, och en stad, som släppt in en.

Landskrona skulle kunna vara den perfekta berättelsen om förfall och revansch.

Men egentligen är berättelsen om Landskrona mycket mer komplex än så. En stad som ofta varit i osynk med sina egna ambitioner. En stad som vill känna sina invånare men som ständigt huserat främlingar. En stad som återkommande fått sin rock lagad, för att sedan slita sönder den igen.

Tack till

Måns Back Nilsson, lärare på Studiemotiverande folkhögskolekurs, Albins folkhögskola i Landskrona

Svend Dahl, skribent

Kenneth Håkansson, ordförande Landskronahem