Ett konstverk kan vara ett fönster ut från den trånga kammaren, till andra tider, andra städer och nya tankar. I det här avsnittet går vi in genom fyra konstverk, till de tider, de platser, de städer, de människor, de sätten att se världen som finns där:

Rörstrand av Erik Hallström, målad 1918, som visar Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm i mörker, sot, arbete, porslinsskärvor, eld och med lager av historia sedan 1726. Hänger på Stockholms stadsmuseum.

Mitt i Sverige av Peter Tillberg, målad i början av 1970-talet, en stilla förstadsgata med egnahemshus från 1920-talet, där ett hål har slagit upp i gatans mitt. Hänger på Länsmuseet i Gävle.

Citta Ideale – tre målningar av den ideala staden med utgångspunkt i staden Urbino, Italien, målade på 1480-talet. Målningen finns i tre olika utföranden och har sett som ett slags intellektuella kulisser, tankeverktyg för att söka en bättre stad. Hänger på Walters Art Museum i Baltimore, på Galleria Nazionale delle Marche i Urbino och på Gemäldegalerie i Berlin.

Vy över Delft av Johannes Vermeer, en stadsvy från 1660, i guldålderns Nederländerna, en bild av stadens olika lager men också av tidens rörelse och med en särskild gul fläck. Hänger på Mauritishuis i Haag.

Många mellanstora svenska städer har gjort sig bekanta för EN sak, en industri, ett idrottslag, ett vackert byggnadsarv, en brutal rivningsvåg eller modernisering.

Med Gävle gäller det omvända. Staden kan visa upp allt detta! Och har många olika ansikten som visar sig när man borrar i dess förflutna och rör sig i dess stadsdelar.

Samtidigt är Gävle på flera sätt en delad stad: stadsdelarna är distinkta, den borgerliga rutnätsstaden från tidigmodern tid har varit en annan verklighet än arbetarhusen på Brynäs och bruksmiljöerna i Strömsbro.
Hamnen har varit riktad utåt mot världen, men de rika köpmannafamiljerna har stängt om sig och bevakat sina maktpositioner.

Gävle, den enda medeltida staden norr om Dalälven, har varit bondehamn, handelscentrum, residens och skolcentrum – och kanske den industristad som tydligast tog steget in i eran för en ny kulturekonomi – när en experimentell musikscen och Folkteater mötte etablerade borgerliga institutioner i behov av förnyelse på 1980- och 1990-talen och fyllde de gamla industrilokalerna med en utforskande, folkbildande, storslagen teater.

Tack till:

Gunilla Kindstrand

Peter Alzén

Anders Sundin

Hans Öjemyr

Henrik Campanello

Det mest dystopiska med vår coronaperiod är kanske att vi inte får komma samman, inte samlas, inte vara en folksamling, inte använda våra gemensamma rum, gator, konsertsalar, fotbollsarenor, torg. Detta som på något sätt har gjort staden till det vi ännu tror att den är.

Staden är ett kollektiv av rörelser. De här rörelserna vidrör inte alltid varandra. Men de är fler, staden talar med en kollektiv stämma, som sociologen Johan Asplund har uttryckt det.

Det finns ett ”vi” och ett ”vår”, som är stadens pronomen.

På så sätt har tider av isolering, distansering, tagit ifrån staden mycket av det som präglar den.

Vår tids planering har naturligtvis handlat om att eliminera konflikter, man kan inte planera fram sånt. Men ändå är konflikter, uppror och protester sådant som etsar sig fast vid stadsmiljöer, i deras identiteter.

Blir det tillgängligt angeläget söker man sig ut för att få en starkare röst tillsammans. Konflikten har varit starkt meningsskapande om den blir synlig.

För folksamlingarna skapar mening – utspridda människor som får syn på varandra kan bli ett radikalt vi i protesternas eller strejkernas spår, eller en lokal berättelse om kvarteret och dess gator, eller som ett symboliskt medborgarskap kring ett fotbollslag.

Verkstadsön i Motala ligger mellan Göta kanal och Motala Ström. Kanalen som formade och anlade köpingen, strömmen som drev Motala Verkstad. När Motala köping med sin idealplan, den solfjädersformade ritad av Baltzar von Planen blev en avkrok, blev verkstaden, ett stenkast bort men inte en del av köpingen den snabbast växande industrin i landet och fröet till hela den industriella revolutionen. Jules Verne lät fören på Nautilus komma från Motala Verkstad i Sverige.

Motala är rörelser. Rörelsen Mellan borgerlig besvikelse och tekniska framsteg mellan stilla bakvatten och forsande strömmar. Och frön till nya rörelser till industrialismens långa svepande rörelser under 1800-talet och till egnahemsrörelsen, den alltigenom omvälvande iden om arbetarnas egna hem Motala köping blir också en del av de rörelser som är arbetarrörelsen, folkrörelsen och idrottsrörelsen. En stad som växer ikapp sina egna ideal och bygger en ombonad plats i brunt tegel.

I programmet sägs felaktigt att processen kring Lalandia är avslutad. Överklagandet gällande detaljplanerna ligger hos mark- och miljödomstolen i Växjö. Överklagan om klaganderätt för föreningen prövas just nu i HD samt överklagandet av köpeavtalet ligger hos förvaltningsrätten. Inget av dessa mål är ännu avgjort.

Tack till

Britt Nolinge, lokalhistoriker

Niklas Orrenius, journalist och uppvuxen i Motala på 1970- och 1980-talen.

Camilla Gullin, Museiintendent Industrimuseet, Motala

Det andliga och det värdsliga möts sällan så rygg mot rygg som i Sigtuna kommun. Det är svårt att veta om den storslagna himlen över det landskap som lämnar Stockholm och är på väg mot uppsalaslätten tillhör Gud eller infrastrukturen. Det finns många himlar över Sigtuna.

Den dag när vi är där lyfter nästan inga flygplan från Arlanda – det är öde på landningsbanor och i incheckningsdiskar, men grävskoporna och takläggarna har fullt arbete med att färdigställa de nya bostäderna som denna växande, en av Sveriges snabbast växande, kommun just nu bygger. Så inget står stilla i Sigtuna, eller förresten, en hel del står ändå stilla, eller vilar i stillhet. Det finns platser där den låga samtalstonen eller totala tystnaden råder – en lång andlig historia. Men det är också ett landskap av rörelser, av vrålande jetmotorer och tillväxt. Allt mot en bakgrund av ett uråldrigt mälar-landskap 3 mil från Uppsala och ca 3,5 mil från Stockholm.

Tack

Anders Claesson, bibliotekarie Sigtunastiftelsen
Sigbritt Ernald
Anna Säflund-Orstadius

Vi är många som under senare tid har blivit väldigt bekanta med våra hem. Vi har mer än någonsin kanske sett staden och samhället vi lever i innifrån de egna rummen. Där varje steg utanför måste motiveras åtminstone för sig själv: kan jag vara i det offentliga? I hemmet kan ingen döma mig om jag hostar. Staden utanför, gatorna, torgen, marknaderna, trafiken – har reducerats till en bakgrund, en väggtapet.

Fångade, som många varit, mellan hemmets väggar.

Vi minns också hem, lägenheter, vi kan gå genom rum och korridorer i våra minnen. Minns deras egenheter:

Man går omkring med en mängd planlösningar i huvudet. Det går att kliva genom dörren på en älskad farmors hus, en lycklig första bostad, en besvärlig barndoms lägenhet,. Där kom man in, till vänster låg köket, rakt fram en brors rum och vidare in i minnets korridorer.

De lever vidare i en, dessa planer, som ramar, gränser, för liv, minnen. Oföränderliga, kanske till och med kvar där än, som ramar till andra, nya, okända liv.

Kroppen memorerar dessa väggar, dessa öppningar i väggar, dessa korridorer och kök. I planlösningen nöter biografin mot arkitekturen, som ett ömsesidigt slitage.

Men alla de där rummen, deras organisation, bär också på en övertygelse om det liv som borde levas där samhällets föreställning om ditt liv, planerna läggs inte ut enbart i välvilja och omsorg utan också som imperativ och konventioner

Så blir kökets historia, matsalens, korridorens, balkongens också dörrar ut ur biografin – till den omkringliggande stadens föreställningar om dig och ditt liv.

Att vara i sitt hem, i vilkas historia är man då? Vem har planerat dessa rum, funktioner, gångar? Någon har kommit på och sågat till pusslet och andra lägger det – varje dag. Om och om igen.

Läsning:

Elements – Venedigbiennalen 2014

https://www.amazon.com/Elements-Rem-Koolhaas/dp/8831720198

Roger Luckhearst, “Corridores – Passages of modernity”

Jan Herres, „Das Berliner Zimmer“, TU-Berlin 2016

Köket : rum för drömmar, ideal och vardagsliv under det långa 1900-talet / Ulrika Torell, Jenny Lee & Roger Qvarsell [red.]. Nordiska museets förlag, [2018]

Skönlitteratur:

George Perec, Livet en bruksanvisning 1978

Hermann Sudermann, Das Bilderbuch meiner Jugend, 1922.

Theodor Fontane, Die Poggenpuhls, 1896.

Det här är ett extraavsnitt av podcasten Staden. Vi har samlat några nedslag i svenska städer som vi gjort genom åren för att ni ska kunna få resa mellan dem i dessa nedstängningarnas tid. Här är de med tidskoder, om ni vill välja en särskild av dem:

Skellefteå 1:53

Växjö 19:09

Hudiksvall 27:13

Göteborg 37:38

Malmö 44:35

Landskrona 56:18

Kalmar 71:25

Svenska städer är alltid speciella för oss att komma till: språket, stilen, livet är helt bekant men ändå är varje stad helt sin egen. Det finns en särskild lockelse att berätta om just svenska städer eftersom de inte sällan betraktas som likadana, stöpta i en särskild svenskhet, en form och idé. Och det är klart att nationen är synlig i dessa städer. Men varje gång man kommer till en svensk stad och börjar gå dess gator och borra i den politiska, kulturella, mänskliga historien, så vecklar något helt säreget ut sig. Det finns en värld av unika städer att upptäcka i Sverige. Det här är en resa till några av dessa.

Leta gärna upp städerna på staden.arkitekt.se där det finns bilder och extramaterial.

Musik i avsnittet:

27:05 ”Drömskogen” – Blända 

38:36 ”The Game” – Barusta

40:07 ”Return home” – Honey is cool

44:00 ”Underground” – Broder Daniel

1:11:07 ”Här är korsvägen” – Siw Malmkvist

1:24:28 ”Du är min korvkiosk” – Kung Tung

Karlshamn är en småstad – till stora delar i trä. Men i rutnätet, bakom de slutna gatufasaderna och planken, och inne på gårdarna, odlas en stark urban kultur, som påminner om den relation av ordning och mångfald som man kan hitta i mycket större städer. En ordnad, organiserad stad, som i sitt inre rymmer en mångfald, en infallsrikedom och nyttoarkitektur. Innanför planken, ligger familjetorgen. Mellan det privata och det offentliga pågår en ständig rörelse – för de som bjuds in och vet hur man ska röra sig och föra sig.

Karlshamn, säger många vi träffar, är en öppen stad, för det främmande, för det annorlunda, inför det möjliga. I rutnätet odlas denna liberala proggighet, men den får också – och har allts fått – näring från världen, haven, genom hamnen. Staden är en växelstation mellan öst och väst, som tjänar strå pengar på att lagra olja och gas i stora bergrum, som gärna tjänar lite extra på smuggling (på 1800-talet) på att lagra material till ryska gasledningar (2010-talet).

Vi slår följe med stadens mest egensinnige modernist, Hanna Viktorsson. Och hittar i henens återkomst till sin barndoms stad en konflikt mellan modernismens omsorgsfulla elitism och småstadens platta rutnät, där ingen predikar, men alla talar med varandra. Viktorssons modernistiska bergspredikan, stadsdelen Mölleberget, togs inte väl mot av Karlshamnsborna. Och konflikten kring paviljongen på torget blottlade hennes ovilja att förstå den liberala borgerliga stadens krav på individens frihet, i småstadens form.

TACK:

Emina Kovacic, stadsarkitekt

Mats Godé, uppvuxen i Karlshamn

Claes Olle Jansson, antikvariatsägare Karlshamn