Att en stad har gränser har länge ansetts själv klart och nödvändigt. Stadsmuren från äldre tider skapade en gräns som både var ett försvar och juridisk linje, som definierade rätt och fel, medborgarskap och främlingar

Men stadens gränser är också otydliga, diffusa och ibland är oönskade. Städer som hamnar på gränser, gator som drar upp gränser, landskap som upphäver dem, makthavare som av instinkt stänger in det oönskade med nya murar.

I föreställningar om den öppna staden ska det inte finns några gränser, där skulle det kreativa och levande med stadskulturen kunna ske genom ett slag ekumentiskt utbyte över gränsen mellan olika kulturer, etniciteter, religioner och ekonomier.

Idag är gränser på väg tillbaka, de planeras grindsamhällen och byggs glasdörrar och skyddssystem – en urban gränsdesign – för att täppa igen den gråzon mellan privat-offentligt som framför allt modernismen gärna lämnade öppet.

Vi vandrar längs stadsgränser i detta avsnitt, från medeltida oblattunna stadsmurar, till hamnens gräns mot havet, flodgränser mitt i städer, in i stormgravarna i Bodens fästningssystem och tar rygg på Stalkern som bakslugt och skuggande tränger sig in över gränser i den senkapitalistiska staden,

Staden vid Wisłas mynning är en gränstrakt och en motsatsernas plats. En stad som skurits av och lappats ihop många gånger, som byggt sin idé på motstånd och öppenhet, men också på våld och utträngning.

Stadens karta är en karta över enskildheter, som bär sina lager nedåt. Den unga staden förgjordes på 1400-talet, på samma plats föddes Europas största fackföreningsrörelse Solidaritet – som startade östblockets befrielse från Sovjet. Ordet frihet vibrerar fortfarande, hela vägen in i fastighetsförädlarnas copy-texter.

I den nedre staden hoppades Polsk-Litauiska riket på stora saker – förhoppningar som blev till ny-gotisk tomhet.

I Langfuhr/Wrzészcz föds Günther Grass – och skriver fram en by där allt kan hända och kanske också har hänt. Alldeles i närheten vrider Hanemann, den tyske obducenten i Stefan Chvins roman, på sin mammas porslinsfigurer och undrar om de bär ett motstånd – eller “en godmodig fräckhet att ignorera makterna”?

Lite som Gdansk har haft för vana att göra.

– – –

Tack/Thanks

Agata Biały

Stefan Ingvarsson

—

Musik:

Chopin, Revolutionsetyden

Lombard “Przezyj to sam” https://open.spotify.com/track/7l0ORWfw2m6FAO4ESGM7eX?si=34ba7d2fb37648f1

Margorzata Bratek “Kiedym Stavil sie” https://www.youtube.com/watch?v=jra-JajNYVE

Krystyna Pronko “Psalm stojących w kolejce” https://open.spotify.com/track/6fvny7HFXx6QTCJVvDN8bA?si=ff0cd1d329424073

Vi ville bygga en stad, bit för bit med gatan som element: Nygatan, promenaden, cardon, återvändsgatan i Fez Medina och i efterkrigstidens förstäder.

Upproret mot klasskonflikternas gata och mot konsumtionsgatans tvång.Gatan som motstånd. Gatan som sanningssägare.

Vi kommer bygga en stad med gator i detta avsnitt – och sen kommer vi att förstöra den .

Kriget är här – alldeles nära oss. Vi pratar om städer och krig.

Kriget har blivit urbant – men hur och varför klev det in från fälten, lämnade sina belägringar, och gick in på gatorna i staden? Finns det ett stadens motstånd som kan stoppa förstörelsen? En krigets återvändsgränd?

Man blir ofta stående i slutet av en gata vid en kant, eller en trappa, i slutet av en brant i Sundbyberg. Man kan snabbt ta sig från järnvägens dunkande, Sturgatans stadslivlighet eller motorledens entoniga sus till tystanden. Man ser långt från balkongerna i Hallonbergen och Ör. Man kan gömma sig på höjderna i Storskogen och Rissne.

När Sundbyberg la ut sitt rutnät över bergknallarna i slutet av 1800-talet fylldes det aldrig till bredden. Först 1942 kom funktionalismens lamellhus och la sig tillrätta i rutnätsterrängen. Den öppna staden skrevs in i arbetarstadens rutnät. Eller som Ragnar Thoursie formulerade det i Sundbybergsprologen, skriven till stadens 25-års-jubileum 1951:

“Över tidens sus i tallar, över årens flykt på fjädermolnets vinge bred och stark, trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan som är lika för oss alla. En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Hasse o Tage har besjungit Sundbyberg, Allan Edvall likaså, med den där lite kantstötta, uppgivna vardagsrealismen från förstaden. Sundbyberg är liksom Södermalm två urbana platser i Sverige vars rykte föregår verkligheten, alla har en idé om dem, fast man kanske aldrig ens varit där.

Men stanna ett tag i Sundbyberg och börja vandra eller som vi har gjort, trampa dess stadsdelar så kommer du märka att det är en stor gryta på långkok. Alla bostadsområden och stadsbyggnadsplaner och arkitekturepoker som lagts ned på bergknallarna alltsedan järnvägen anlades på 1870-talet har skapat en märklig, näringsrik brygd – man har gjort vad man måste för att folk ska få bo och leva så gott det går – och det blev en stad av alltihop.

Vi har gjort 131 avsnitt av podcasten Staden sedan 2013. Det här 132 avsnittet kommer att – i säsongens anda av att se bakåt i väntan på det som kommer framåt – samla sådant som dykt upp under några av de 131 tidigare.

Och kommer att koncentrera oss på ljud som vi spelat in och musik som sitter ihop med platserna vi varit på.

Alla städer bär på en känsla som är svårt att fånga. En rörelse strax under ytan. Men inte en osynlig rörelse, utan en fortplantad, en sorts puls och en sorts underström som formas av – i spåren av – människornas rörelser och byggnaderna och platsernas volymer, håligheter och form.

Man kan lyssna sig till denna underström. Genom ljud i staden och genom musik.

Vi tänkte försöka göra det.

En vandring genom städer och denna känsla. Med ljud och musik till hjälp. Ljudet som märkesljud – något som bara finns där i den staden eller i alla fall något som präglar den och musiken som en sort metaforiskt ljud från staden.

Välkomna till en väv av inspelade ljud, berättelser och musik.

– – –

Musiken i avsnittet:

Vi har väntat med att besöka Umeå Det kändes som staden hade fullt upp med sig själv en tid. Den skulle visa upp sig, förändrad, snön skulle brinna. Samtidigt pågick då, för 8-9 år sedan kanske den mest intellektuellt välinformerade debatten om stadsförnyelse i Sverige, kritisk, arg, avancerad och akademisk.

Man diskuterade frågorna i studiecirklar – t.ex. Erik Bengtssons texter –
– proppad med begrepp från amerikansk kritisk teori om gentrifiering och redlining.

Det där kulturhuvudstadsåret 2014, delade Umeå med Riga –
Riga hade 100 miljoner mindre i budget, men arrangerade ändå VM i körsång, men rent materiellt, fysiskt, bebyggelsemässigt hände ingenting – man hade hoppats på ett nytt konserthus… framtiden måste alltid vänta lite i Riga.

Samtidigt vrålade Umeå in på den europeiska scenen, en stad på steroider från Balticgruppen, och i bakgrunden stod kritiker, aktivister och stadsmedborgare och visste inte vad man skulle göra åt denna synlighet, denna frontning av staden som t o m hade annekterat stadens välkända ilska i sin tjänst.

– – –

Tack:

Sara Meidell, kulturredaktör Västerbottens Kuriren

Johannes Samuelsson, fotograf, konstnär https://johannessamuelsson.se/bocker/

Man kan tänka att monument i staden har funnit lika länge som staden självt. Till viss del är det sant. Men länge hade inte alla tillgång till minnets ikoner. I själva verket är monument i offentligheten en ganska ny företeelse, först i slutet av 1500-talet restes monument på platser dit allmänheten hade tillträde. Den framväxande borgarklassen i Italien o Tyskland ville att monumentet skulle bli en naturlig del av det offentliga rummet.

Tidigare, under antiken, hade statyer och porträtt av viktiga personer och familjer snarare befunnits i hemmen, eller i särskilda minnestempel. Minnet var ett rum som hölls vid liv genom väggmålningar, mosaiker på golvet, skulpturer.

Men misshagliga personer, ofta tidigare kejsare – kunde också bli straffade med att raderas från minnet, damnatio memoriae, då ordnades rummet om: namn ströks, ansikten försvann, statyer förlorade sina näsor eller huvuden.

Men sedan klev monumenten och minnesmärkena ut i stadsrummet, och har de haft en märklig urban attraktion: Stadsplaneringen har konstant använt existerande eller tilltänkta monument för att forma gator, torg och parker. Männniskor samlas kring monumenten – antingen för att hylla dem, eller förstöra och riva ned dem. Eller bara för att de just är, eller har blivit, naturliga samlingspunkter och centrala axlar.

Som Vaclavplatsen i Prag var de där kvällarna 1990 när tusentals pragbor med skramlande nycklar störtade sina gamla makthavare – i skuggan av en av alla dessa bronsmän på en häst.

Monumenten är något som ska vägleda våra minnen i en riktning, de är budbärare från det förflutna. Det har betydelse vem som är avsändaren, det påverkar vad vi gör med monumenten, om vi samlas kring dem, störtar dem eller bara vårdar dem. Det påverkar våra steg i staden.

1975 räddades Faluns unika trähusbebyggelse. Staden blev då ett pilotprojekt för det Europeiska byggnadsvårdsåret. Men när man går längs de långa raka gatorna i Falun idag ska man hitta spår av sjuttio- och åttiotalet som förvånar. Radhuslängor som tycks flyttat in från en förstad anno sjuttiotal, och längs affärsgatorna och på torgen, postmoderna byggnader från sent sjuttio- och åttiotal. Staden räddades – det är sant – men den upptäckte också konsten att anpassa, att använda historien för att bygga nytt.

Det här avsnittet är ett detektivavsnitt. Vi söker spår från den mentalt närvarande men industriellt frånvarande bolaget som en gång hette Stora Kopparberg. Vi får besöka arkitekten Jack Hanssons egen villa, där det döljer sig något i källaren.

Vi följer bergsmännen i spåren ut från staden, runt Varpan, sjön i norr. De en gång så mäktiga som tog strid för att Staden Falun aldrig skulle bli byggd och behöll sin landsortskatedral trots att staten byggde en ny åt de nya stadsborna.

Falun klär sig i många dräkter, skickar ut många röksignaler från underjorden och de långa gatorna. Det är inte helt lätt att följa rök, men om man sticker näsan i vädret så ska man hitta en trästad, som drömde om att vara mycket ståtligare. Kanske ända in på 1980-talet.’

Tack till

Mats Persson, fd kommunantikvarie i Falun

Örjan Hamrin, fd museichef på Dalarnas museum

Åse van Lokhorst

Erik Westholm, kulturgeograf SLU

Järnvägen förändrade allt. Det finns nästan alltid ett före och ett efter järnvägen. Platser som inte fanns tidigare steg ur träsk och skogar, gamla städers centrum flyttades. Järnvägsstationerna blev fantasifulla drömmar om en större värld.

Vi följer järnvägens historia in i städerna från sekelskiftet 1800 fram till idag. Tyska ingenjörer som bygger en järnväg som ett vapen in mot Osmanska riket, kupén som en “europeisk ångestupplevelse”, Pär Lagerkvist i Växjö och resecentrumet, en av Sveriges vanligaste platser – som föddes 1982.

Livet börjar på marken. Staden börjar med marken. Det här avsnittet handlar om hur denna mark mätts upp, sålts, fördelats, hur man har förhandlat om den, vem som har sagt sig äga den, hur den använts som fördelningspolitik och maktinstrument.

Läsning:
Mats Deland, Enskedetrilogin – den sociala staden Stockholms trädgårdsstäder och tomträtten i början av förra seklet

Andro Linklater, Measuring America