Det andliga och det värdsliga möts sällan så rygg mot rygg som i Sigtuna kommun. Det är svårt att veta om den storslagna himlen över det landskap som lämnar Stockholm och är på väg mot uppsalaslätten tillhör Gud eller infrastrukturen. Det finns många himlar över Sigtuna.

Den dag när vi är där lyfter nästan inga flygplan från Arlanda – det är öde på landningsbanor och i incheckningsdiskar, men grävskoporna och takläggarna har fullt arbete med att färdigställa de nya bostäderna som denna växande, en av Sveriges snabbast växande, kommun just nu bygger. Så inget står stilla i Sigtuna, eller förresten, en hel del står ändå stilla, eller vilar i stillhet. Det finns platser där den låga samtalstonen eller totala tystnaden råder – en lång andlig historia. Men det är också ett landskap av rörelser, av vrålande jetmotorer och tillväxt. Allt mot en bakgrund av ett uråldrigt mälar-landskap 3 mil från Uppsala och ca 3,5 mil från Stockholm.

Tack

Anders Claesson, bibliotekarie Sigtunastiftelsen
Sigbritt Ernald
Anna Säflund-Orstadius

Vi är många som under senare tid har blivit väldigt bekanta med våra hem. Vi har mer än någonsin kanske sett staden och samhället vi lever i innifrån de egna rummen. Där varje steg utanför måste motiveras åtminstone för sig själv: kan jag vara i det offentliga? I hemmet kan ingen döma mig om jag hostar. Staden utanför, gatorna, torgen, marknaderna, trafiken – har reducerats till en bakgrund, en väggtapet.

Fångade, som många varit, mellan hemmets väggar.

Vi minns också hem, lägenheter, vi kan gå genom rum och korridorer i våra minnen. Minns deras egenheter:

Man går omkring med en mängd planlösningar i huvudet. Det går att kliva genom dörren på en älskad farmors hus, en lycklig första bostad, en besvärlig barndoms lägenhet,. Där kom man in, till vänster låg köket, rakt fram en brors rum och vidare in i minnets korridorer.

De lever vidare i en, dessa planer, som ramar, gränser, för liv, minnen. Oföränderliga, kanske till och med kvar där än, som ramar till andra, nya, okända liv.

Kroppen memorerar dessa väggar, dessa öppningar i väggar, dessa korridorer och kök. I planlösningen nöter biografin mot arkitekturen, som ett ömsesidigt slitage.

Men alla de där rummen, deras organisation, bär också på en övertygelse om det liv som borde levas där samhällets föreställning om ditt liv, planerna läggs inte ut enbart i välvilja och omsorg utan också som imperativ och konventioner

Så blir kökets historia, matsalens, korridorens, balkongens också dörrar ut ur biografin – till den omkringliggande stadens föreställningar om dig och ditt liv.

Att vara i sitt hem, i vilkas historia är man då? Vem har planerat dessa rum, funktioner, gångar? Någon har kommit på och sågat till pusslet och andra lägger det – varje dag. Om och om igen.

Läsning:

Elements – Venedigbiennalen 2014

https://www.amazon.com/Elements-Rem-Koolhaas/dp/8831720198

Roger Luckhearst, “Corridores – Passages of modernity”

Jan Herres, „Das Berliner Zimmer“, TU-Berlin 2016

Köket : rum för drömmar, ideal och vardagsliv under det långa 1900-talet / Ulrika Torell, Jenny Lee & Roger Qvarsell [red.]. Nordiska museets förlag, [2018]

Skönlitteratur:

George Perec, Livet en bruksanvisning 1978

Hermann Sudermann, Das Bilderbuch meiner Jugend, 1922.

Theodor Fontane, Die Poggenpuhls, 1896.

Det här är ett extraavsnitt av podcasten Staden. Vi har samlat några nedslag i svenska städer som vi gjort genom åren för att ni ska kunna få resa mellan dem i dessa nedstängningarnas tid. Här är de med tidskoder, om ni vill välja en särskild av dem:

Skellefteå 1:53

Växjö 19:09

Hudiksvall 27:13

Göteborg 37:38

Malmö 44:35

Landskrona 56:18

Kalmar 71:25

Svenska städer är alltid speciella för oss att komma till: språket, stilen, livet är helt bekant men ändå är varje stad helt sin egen. Det finns en särskild lockelse att berätta om just svenska städer eftersom de inte sällan betraktas som likadana, stöpta i en särskild svenskhet, en form och idé. Och det är klart att nationen är synlig i dessa städer. Men varje gång man kommer till en svensk stad och börjar gå dess gator och borra i den politiska, kulturella, mänskliga historien, så vecklar något helt säreget ut sig. Det finns en värld av unika städer att upptäcka i Sverige. Det här är en resa till några av dessa.

Leta gärna upp städerna på staden.arkitekt.se där det finns bilder och extramaterial.

Musik i avsnittet:

27:05 ”Drömskogen” – Blända 

38:36 ”The Game” – Barusta

40:07 ”Return home” – Honey is cool

44:00 ”Underground” – Broder Daniel

1:11:07 ”Här är korsvägen” – Siw Malmkvist

1:24:28 ”Du är min korvkiosk” – Kung Tung

Karlshamn är en småstad – till stora delar i trä. Men i rutnätet, bakom de slutna gatufasaderna och planken, och inne på gårdarna, odlas en stark urban kultur, som påminner om den relation av ordning och mångfald som man kan hitta i mycket större städer. En ordnad, organiserad stad, som i sitt inre rymmer en mångfald, en infallsrikedom och nyttoarkitektur. Innanför planken, ligger familjetorgen. Mellan det privata och det offentliga pågår en ständig rörelse – för de som bjuds in och vet hur man ska röra sig och föra sig.

Karlshamn, säger många vi träffar, är en öppen stad, för det främmande, för det annorlunda, inför det möjliga. I rutnätet odlas denna liberala proggighet, men den får också – och har allts fått – näring från världen, haven, genom hamnen. Staden är en växelstation mellan öst och väst, som tjänar strå pengar på att lagra olja och gas i stora bergrum, som gärna tjänar lite extra på smuggling (på 1800-talet) på att lagra material till ryska gasledningar (2010-talet).

Vi slår följe med stadens mest egensinnige modernist, Hanna Viktorsson. Och hittar i henens återkomst till sin barndoms stad en konflikt mellan modernismens omsorgsfulla elitism och småstadens platta rutnät, där ingen predikar, men alla talar med varandra. Viktorssons modernistiska bergspredikan, stadsdelen Mölleberget, togs inte väl mot av Karlshamnsborna. Och konflikten kring paviljongen på torget blottlade hennes ovilja att förstå den liberala borgerliga stadens krav på individens frihet, i småstadens form.

TACK:

Emina Kovacic, stadsarkitekt

Mats Godé, uppvuxen i Karlshamn

Claes Olle Jansson, antikvariatsägare Karlshamn

Råvaruutvinning och råvaruförädling, få saker har förändrat städer mer än detta. Det som skapas när en råvara börjar forma om en stad är inte sällan ett monodrama, en berättelse med en kärna, en rörelse framåt. Kolet, dolt i landskapet, som kan användas för att driva maskinerna till exempel. Så som det gjorde i århundraden i Leeds och den tyska textilstaden Forst.

Det finns en frälsning i att hitta råvaran, en rikedom och tillväxt, men kanske också en förbannelse den dagen då den är föråldrad eller när förutsättningarna för produktionen förändras. Inte sällan står staden kvar, som Forst, utan väg framåt.

Vi rör oss från Forst, en av textilindustrins främsta städer, idag en plats av tomrum, utan kraft, till Leeds, den stora textilstaden som överlevde, undkom bombningar och hade en blandad ekonomi som gjorde den mindre sårbar. Här hittar vi spår från råvaruförädlingens storhetstid, skorstenar formade som norditalienska klocktorn, textilfabriker byggda som egyptiska tempel.

Den här råvarans urbanitet tycks bära på en idé om oändligheten, det är den man ser här, vid templet. För även om man byggde krematorier för människorna som skulle vandra genom denna stad så bär produktionens arkitektoniska spår inte sällan på en känsla av evighet.

Vi tar oss också till Oxelösund. En stad som förändrades fullständigt på bara fem år i skiftet 1950- 60-tal. Stålverket växte och staden byggdes som en bruksort, ett noggrant formgivet klassamhälle.

Ingenstans sitter staden ihop som i kollektivtrafiken. Den samlar in staden. Dörrar öppnas och släpper på. Här finns en rörelsefrihet – ett stadens blodomlopp – som har långa historiska rötter.

Den är både en funktion och en stads biografi, en plats med många lager, ett lite skitigt blodomlopp. Det är en social plats som i varje generation får nya berättelser är vad som gör den så lockande och fascinerande som en plats för den gemensamma stadskulturen.

– – –

Tack till Sveriges Arkitekter, Arkitektur förlag och ÅWL Arkitekter

ÅWL, Fabege och Huddinges seminarium om effektiva byggprocesser i Almedalen kan ses här.

Berättelsen om Karlstad är en del i berättelsen om Värmland. Stad och landskap sitter samman. Staden på älven, på sandbankarna, de ständigt rörliga: Från Sandgrund till Orrholmen, vatten på alla sidor. En älv som gör byggnaderna små och staden stor.

Älven har skapat stadsdelar som ligger som uddar i vatten med vatten på tre sidor. Orrholmen är en av dessa stadsdelar. Orrholmen blev i mitten av 1960-talet en plats där det stora svenska projektet både byggdes och kritiserades. När Karlstad 1968 av Expressen utsågs till Årets Stad, var det till stora delar tack vare planerna för Orrholmen. Och en av de viktigaste delarna i denna nya stadsdel var parkleken Orrleken.

En parklek som ville vara en ny typ av lekplats och på så sätt tillsammans med hela gestaltningen av utemiljön på Orrholmen blev ett inlägg i den pågående stadsbyggnadsdebatten. I Expressens bilaga som var en del av utmärkelse till Årets stad skriver bostadsreportern Olle Bengtzon: ”Nybyggda bostadsområden erbjuder bara i bästa fall hygieniska  övernattningsfack för jäktade vuxna -inget för barn att leva och  växa upp i”. Ord och inga visor och idén för Orrholmen med Orrleken togs fram efter initiativ från just Olle Bengtzon och Expressen och framhölls som ett alternativ, rentav en Bullerbyidyll, men en radikal sådan, en kritisk idé om en ny stad, inte minst för barnen.

Stångjärnshammarna i bruken i norr var början på stadens borgerliga välstånd. I finnskogarna slog sig arbetsmigranterna ner och började bruka jorden men kom i konflikt med brukspatronerna från stadens torg. Idag återvänder forskarna till finnskogens källor för att skriva om historien om de som kom från Savolax för att svedjebruka jorden när staden Karlstad var ung. Berättelsen om Karlstad och berättelsen om Värmland hör ihop, från Selma Lagerlöf till Ulf Malmros.

Norr om Karlstad, i Fryksdalen, hittade Selma Lagerlöf historierna som blev en ny litteratur, som utmanade den realistiska urbana romanen. Karlstad är en del i detta berättelsernas landskap. I Fryksdalen ligger Berättarladan, Västanås teaters teaterscen och Värmlands största lada.

Här finns plats för stora lador som Västanå teater och långa köksbord för radikaler som Gerda Hallberg. I en stad byggd kring hierarkier som berättelserna och gör-det-själv-andan kan förändra.

Det finns en kroppens kultur i städer. Den här kulturen låter stadsbon kliva in i andra element än de givna och utföra andra rörelser än de vanliga. Möjligheten att kasta sig i vattnet, sänka ner sig i poolen eller löpa ut i skogen eller på trottoarerna.

Här finns tvagningen och renheten, folkhälsan och prestationsrummen, men också längtan efter den egna erövringen av staden – staden som lekplats.

Staden har byggts också för att ge kroppsliga upplevelser och kroppslig kunskap – att främja hälsa liksom simkunnighet.

Det finns inte sällan en god vilja och idéer om ett gott liv i dessa fritidens anläggningar för stadens medborgare, men här finns också idéer om renhet och disciplinering och konflikter – för organiseringen av kroppskulturens stad kan vara ett mått på ett samhälles tolerans.

Vi gör en resa genom kvartersbad, simhallar, joggingspår och maratonlopp. För att de hur våra städer har behandlat hälsa och sundhet som en ibland allmän och ibland privat uppgift.

Staden som kommer oss till mötes är en berättelse, en saga. En gest som vill säga oss något: Vi ska förstå att det är en berättelse om en seger, men också om makt och om att ge de som har förlorat allt något att tro på. En portal leder in till Solstaden – segerstaden, porten till det Sovjetiska riket.

Minsk bombades helt under andra världskrigets första år. Och byggdes i stort sett upp i sin helhet. Var sjätte dog i det kriget, var fjärde hade dött i Napoleonkriget. Det är en plats där folk har förlorat mycket.

Den stora gatan Prospektet är orienterad från väst till öst mot soluppgången. Den som snart ska komma. En 18 kilometer lång gata, nästan fram till flygplatsen. Makten är överallt! Arkitekturspråket är entydigt ett maktspråk. De sexfiliga gatorna skapade för parader och uppvisning.

Vi inser att vi måste tränga igenom detta rum om vi ska kunna förstå staden vi kommit till. Hur man tolkar det man ser blir svårare här för den givna tolkningen är för enkel, den är där Solstaden, men man måste ta sig förbi den för den är också en kliché, eller den är ett språk om en framtid utan lidande, utan slaveri, utan offer, utan skuggor.

Våra vandringar i Minsk blir ett sökande efter andra spår, de som finns på gårdarna, längs protestdiagonalerna, de som finns i viljan att skapa en ny offentlighet i micro-rayonerna – stadsdelarna byggda på efter 1960, i muralerna och monumentalkonsten så som den formulerades, en kosmopolitisk konst, i minnet av den Magdeburgska rätten och längs den pastorala brutalismens skuggade flodbankar.

På andras sidan Östersjön ligger Riga. Stora delar av Sverige delar på samma hav. Efter att de baltiska staterna fick sin frihet på 1990-talet var den där gemenskapen över havet något många talade om. Samarbeten inleddes, svenska banker grävde guld i Riga. Men det känns länge sedan nu. Den första personen vi möter i Riga, Arnis Ritups, chefredaktör för tidskriften Rigas Laiks, frågar: “Kommer ni för att kolonisera oss igen”.

Han talar inte om stormaktstidens 1600-tal utan om bankerna som skapade en bubbla på 1990- och 2000-talet, som kastade Riga ner i en ekonomisk avgrund, 2008 föll BNP med 18 procent. Sedan 1990 har Riga förlorat var tredje invånare och var femte hus i staden står tomt. ”Riga har mycket tomhet, platser att andas. En stad av möjligheter”, säger Arnis.

Riga är en krympande stad i en stor kostym, alla parker, jugendhusen, boulevarderna och spårvagnssystemet berättar o men stad som varit viktig, först i det ryska imperiet, sedan i den sovjetiska staten. Riga är en stad som byggts av andra, av tyska korsfarare som blev balt-tysk mobilitet, av ryska aristokrater och sovjetiska politruker. Men nu är staden delvis övergiven och en ny lettisk generation återupptäcker den, och börjar göra den till sin.

I skuggan av de UNESCO-märkta jugendhusen, byggda under de första femton tillväxtåren i början av 1900-talet, hukar ett trähusarv som förbisetts och lämnats att förfalla, men som samtidigt som konjunkturerna dykt nedåt har återupptäckts och börjat renoveras och bebos igen. Hela kvarter återuppväcks, som det stora trähus och industrikvarteret vid Tallinas street, men de nya populära barerna ligger vägg i vägg med bilverkstäderna och på väggen inne på baren har någon skrivit med stora bokstäver: Framtiden kan vänta.

Rigaborna ville till slut inte se fler Sovjetiska projekt på 1980-talet, man började dansa till västtyska techno som mixades med lettisk elektronmusik och man protesterade mot den planerade tunnelbanan, men dold i både musiken och protesterna vilade en dröm om frihet från förtrycket.

Det fanns något revolutionärt i vilja att stoppa utvecklingen – ja att framtiden kan vänta, och den här långsamheten trycktes växa ur landskapet, ur naturen, deltat, floden, skogarna, träden.

Den krympande staden, i den stora kostymen, som alltid varit en växelstation mellan Ryssland och Europa kan nu bit för bit få bli en plats där saker kan ta tid – och där de som väljer att återvända eller stanna kan få bygga sin stad.

– – –

Tack till/Thanks to

Arnis Ritups, https://www.rigaslaiks.com

Mischael Bogomolny