En kort sammanfattning och reflektion kring vår resa i städer i norra England. Lyssna också på de tre fullängdsavsnitten om Sheffeiled, Blackpool och Liverpool.
#101 Norra England 3: Big in Liverpool
1927 drömde den Schweiziske psykoanalytikern Carl Jung om Liverpool. I en smutsig, dimmig, mörk stad såg han en ö av ljus i vattnet, “the pool of life”.
Musikjournalisten Paul Morley skriver om Liverpool att ”dess händer är smutsiga men dess sinne är öppet”. Liverpool är en stad av motsägelser. En stad som haft större rikedomar än de flesta och varit fattigare än de flesta, som alltid vänt ryggen mot England och skött sig själv, skapat sina egna sagor, ibland helt skilda från verkligheten, en världsstad som med sina övertygade och monumentala anspråk från det förra sekelskiftet vände sig – och kanske fortfarande vänder sig – mot Belfast, Dublin, New York. En ö i ett hav mer än en stad med ett fastland.
Högst uppe på The Liver Building sitter de två fantasifåglarna vända åt varsitt håll, en mot staden och en mot havet. Nere i de stora hamnområdet som väntar på nya fastighetsinvesteringar kryper vi intill det drygt hundraåriga tobaksmagasinet som under stadens storhetstid gick under smeknamnet ”King Kong of Dockland”. Vi stryker längs muren som skiljer Regent Road från de stora mer än sekelgamla hamnbassängerna, vi kikar ut mot Merseyfloden, ser magiska klocktorn och anar sjöfararromantiken: möjligheten att ge sig av och återvända och alla som anlänt.
I en stad präglad av rotlösa arbetare, en svag arbetarrörelse, styrd av en ekonomisk elit som manifesterade sitt välstånd i allt från skyskrapor som Liver Building och urinoarer för gudar på puben The Philarmonic, men mindre av offentliga investeringar.
I Toxteth står radhusen som går mot horisonten fortfarande kvar, vi hittar en subtil hierarki i denna arbetarstadsdel präglad av sjömän från hela världen och av ständigt nya slum-clearences ända fram till vår tid. En stadsdel där det Mersey Beat som alla känner genom John, Paul, Ringo och George föddes, en musik präglad av den svarta befolkningen, som bott här sedan 1700-galet och omhuldats i tider av kulturell rebranding och kosmopolitism men föraktats och jagats i tider av arbetslöshet och ekonomisk nedgång.
En ö präglad av sin ebb och sin flod, av det dubbla ansiktet.
#100 Norra England 2: Fun in Blackpool
Förväntningarna ligger i luften ovanför de låga radhusen när man reser in i Blackpool. Det första löftet är det höga Blackpool Tower, Eiffeltornetkopian byggt några år efter originalet, som vaktar över staden och blickar ut över havet. Blackpool blev under andra hälften av 1800-talet Norra Englands, ja ett tag hela Englands, nöjes- och semesterstad nummer ett.
Här samsades den nya teknikens fantasier på nöjesfältet med filmindustrins kulisser i Winter Gardens och de tre pirerna med sina teatrar, restauranger och arkadspel vilade över vattnet som hägringar om livet bortanför det dagliga arbetet. Miljoner och åter miljoner kom från kolfälten och fabrikerna. Det var arbetarklassens nöjesliv som utspelade sig här. En masskultur.
Det kan tyckas länge sedan nu. Strömmarna av människor avtog efter 1970-talet. Kanske drog Benidorm och Cypern mer än den nordengelska kusten. Kanske var det teven. Idag är Blackpool en stad som försöker återupptäcka sitt populära förflutna. Man renoverar sitt ärevördiga Winter Gardens och satsar mer och mer på de årliga Illuminationerna och representanter från staden sägs ha varit i Las Vegas för att hitta förebilder till en uppväxling av nöjeslivet.
Samtidigt har staden sedan en längre tid blivit en spelplats för den ökande fattigdomen i England. Det är hit man kommer om man har förlorat allt, säger socialarbetarna. Här är fastigheterna billiga och de oseriösa fastighetsägarna är villiga att hyra ut undermåliga rum i gamla pensionatshus där ingen längre bor. Ett mörker rinner genom gatorna, samtidigt som man riggar för ännu en helg av Northern Soul-danser och Elvis Tributes. Billy Ocean var i stan också på ett utsålt Operahus. Nostalgin säljer i Blackpool, framtiden är ännu osäker.
Tack till
Carl Carrington, chef för kulturarvet i Blackpool
Duncan Jump, nöjesarbetare
Vanessa Tomlin, professor Sheffields universitet
#99 Norra England 1: Made in Sheffield
I norra England startade den moderna världen.Där låg industrialismens och klassamhällets vagga. En grön ö i Atlanten födde ett fram ett nytt samhälle över kolgruvor, kvarnar, vävstolar, ångmaskiner, fabrikshammare, brännugnar. England hade länge en särställning. En måttstock, en föregångare – för ekonomin, demokratin och välfärdsstaten, för det europeiska världsherraväldet. Men med tiden har särställningen försvunnit, landet verkar präglas av slitningar och ilska, populism och misstänksamhet.
Idag är England på väg att lämna Europa – eller kanske ändå inte.
I tidevarvet av Global Cities, sög London all åt uppmärksamhet. Men stora delar av England och landets mindre uppmärksammade industristäder, hamnstäder, nöjesstäd, har närmast blivit osynliga.Samma fråga som hade tagit oss till Balkan för drygt ett år sedan väckte vår nyfikenhet inför norra England: Vad har hänt med samhällena? Vilka stigar från det förflutna leder fram till städerna i dag? Vad har skapats? Vad har förstörts? Vilka bor i husen? Hur låter musiken?
Det här är en resa till städer i norra England, och vi startar i Sheffield.
I det dramatiska landskapet som formas av floderna och bergen, med Jane Austens pastoraler åt ena hållet och Ken Loachs gruvstäder åt det andra. Stålstaden som vid en snabb anblick kan tyckas vara platsen för industrisamhällets urbild, en ansiktslös massa arbetare och flytande stål från ugnar, men som visar sig vara en stad präglad av detta dramatiska landskap. Samt en närmast envis individualism som tar plats i byarna som bygger upp staden.
Staden som efter andra världskrigets Blitz skapade en helt egen variant av mångbottnad modernitet formad av landskapet och i folkets tjänst. Här lever ännu i konflikterna mellan det starka kollektivet i Sheffield och dess omgivande kol-städer och påbudet om en ny en ny medelklassindividualism från London och Margret Thatcher. Och hela tiden i sällskap med den musik som i Sheffield är både ett motstånd mot den bleka vardagen och en hyllning till dess rytmer.
– – –
Tack till / Thanks to:
Adrian Jones, http://www.jonestheplanner.co.uk
Andy Jackson, https://heeleypeoplespark.co.uk
Cathy Burke
#98 Huskvarna – Fabriken och tingens ordning
Huskvarna ligger kilad mot den skogklädda förkastningsbranten som störtar ner mot Vättern. En bit bortanför och nedanför ligger Jönköping vid vattennivån. 1689 flyttade den vapentillverkningen för den svenska armén man under en tid drivit i Jönköping – Jönköpings faktori – till en ny plats. Kraften i vattnet i Dunkehallaravinen i Jönköping räckte inte till för att borra piporna. Man sökte och hittade en större höjdskillnad. Där uppe invid förkastningsbranten, vid fallen vid Huskvarnaån. Där hamnade den vapenfabrik som blev början på Huskvarna.
I Jönköping hade holländska ingenjörer vid den här tiden upp 1600-talet under en tid ritat på stadsplaner som skulle vara försvarsanläggningar, taggiga vassa bastioner och kanaler mellan Munksjön och Vättern.
Vi åkte upp från Vättern, upp för branten till det Huskvarna som började där i stormaktstiden. Men som sedan dess varit en nästan obruten historia av att göra saker, saker man använder, i ett företag i centrum som är källan, källan som var vattenfallen.
En plats definierad av det den gör.
En typ av samhälle som finns överallt i Sverige och i världen, en urbanitet präglad av produktion. Kanske har vi börjat glömma den här typen av platser i tjänste- och finanssamhället. Men i Huskvarna är det en produktion som egentligen aldrig har försvunnit och som kommit att prägla närmast all förändring i samhället. Produkter som vi alla har köpt.
Vi åkte upp för branten till det Huskvarna vars historia började där med vapentillverkningen i slutet av 1600-talet.
En plats till stora delar definierad av det den tillverkat. Saker som de flesta av oss någon gång har köpt eller använt. Huskvarna har blivit hela Sveriges maskinpark. Deras tillverkningskatalog är en berättelse om Sverige från 1689 och framåt: Hagelvapen, revolvern, den dubbelpipiga jaktbössan, automatkarbinen modell 4, symaskiner, spisar, kaminer, kafferostare, mandelkvarnar, fotogenkök, våffeljärn, cyklar motorcyklar, mopeder, gräsklippare, värmepannor, tvättmaskiner, diskmaskiner, utombordsmotorer, mikrovågsugnar, motorsågar, röjsågar, kapare, häcksaxar, lövblåsare, snöslungor, robotgräsklippare.
Tack:
Margareta Olsson, Jönköpings Läns museum
Negra Efendic, journalist, uppvuxen i Huskvarna.
#97 Staden och tiden
Staden kan, förutom att betraktas som en byggd storskalig struktur, också betraktas som bestående av små handlingar och vardagliga rörelser – som en tidsgeografi. I varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever, skriver tidsgeografen Torsten Hägerstrand.
Så byggs staden också av livsbanor som korsas – eller inte korsas. När den moderna staden föds på 1800-talet mångdubblas de möjliga tillfällen där livsbanor möts. Vem du möter kan avgöra ditt öde. I byarna hade var hållplatserna på livets bussresa fastställda, flytten till den nya staden ändrade på detta. Under mellankrigstiden skapas en ny människa, den som CG Ljung kallar den omogna människan, tiden är en ”högkonjunktur för den eviga omognaden”. Den nya staden skapar idén om Tillfället, det som ska förändra allt, och bilden av att den belönar människor som inte binder sig utan väntar på Tillfället.
I ett avsnitt om staden och tiden ser vi hur vår relation till plats har förändrats av vår relation till tiden. Järnvägen och telegrafen skapar hastigheten och frigör människan från det lokala. Fotografiet gör det möjligt att återvända till samma ögonblick – och att resta i tid och rum – om och om igen.Fotografen Edward Muybridge fotograferar en hästs rörelse med 24 kameror. Vi kunde nu styra hästens rörelser. Skulptören Auguste Rodin protesterar: “It is the artist who is truthful and it is photography which lies, for in reality time does not stop.”
Teknologin omformar människors medvetande. Rebecka Solnit beskriver det som att de kliver ur den givna rörelsens flod – naturen, musklerna, vinden – upp i den fria rörelsens tunna atmosfär där inget stoppar dem men inget heter håller dem uppe. Det lokala ersättas av rörelsen.
Tidtabeller, cigaretter, flasköl och espressokaffe är alla delar i den nya tidens högre hastigheter. Idag kan vi sitta i denna tunna atmosfär, på en snabbmatsrestaurang i stadens periferi omgivna av hastighet och känna både tomhet och lugn i alltings utbytbarhet. Vi kan göra uppror mot stämpelklockan med flextid och slowfood. Men är vi våra egna tidsstudiemän i en stadsmiljö som trimmats till perfektion som en klocka?
RÄTTELSER: I avsnittet omnämns Amelia Earhart, den första kvinnan att flyga över Atlanten, med fel namn och hästen som Muybridge fotograferade tog sig fram i galopp inget annat.
#96 Den politiska vandringen – Liljeholmen till Årsta
Vi ville bjuda in lyssnaren till en politisk vandring, och på så sätt också till det som är vår metod, det vi försöker att göra. Den politiska vandringen är en övning i närvaro och detaljer. Stadsmiljön är en ”kollektiv bildningsbank” – som ett folkbibliotek, tillgänglig för alla. Vi bär alla på en naturlig ”normativ impuls” som styr hur vi förhåller oss till byggd miljö, vi ser med preferenser och gör sociala omdömen: vackert, fult, bra kvarter, dåligt område – “där skulle man inte vilja bo!”. I ett större perspektiv är den normativa impulsen ett uttryck för den grundläggande politiska naturen i att skapa och förändra den byggda miljön. Vi använder den för att kartlägga staden. Men den står också i vägen för blicken, den behöver saktas ned, för att man ska få syn på det som egentligen finns där, och varför stadslandskapet ser ut som det gör. Det är det som är den politiska vandringens yttersta syfte, att sakta ner, att skärpa blicken, att se.
Just den här politiska vandringen vi ska göra går mellan två stadsdelar i södra Stockholm, Liljeholmen och Årsta, de ligger tre kilometer ifrån varandra men det är svårt att hitta två områden som är så pass extrema och samtidigt ligger så nära varandra att man kan vandra mellan dem.
Det finns i varje tid stadsbyggnadsprojekt som blir tydliga exponenter för tidens anda. Ibland är de kanske mer extrema än det som kommer efter, men deras roll som referenser lever vidare. Liljeholmen som ett marknadsliberalt projekt i vår samtid och Årsta som en prototyp för efterkrigstidens sociala grannskapsplanering.
När vi vandrar in i Årsta kommer vi ha Liljeholmen i fötterna, och när vi sedan tar bussen tillbaka mot Liljeholmen är det med minnet av Årsta.
Liljeholmen, den uppkopplade stadsdelen där inget någonsin är långt borta, allt nära, och där man redan tidigt i avtalen mellan staden och byggherren JM –som ägde all mark – slog fast att man planerar “med avsikt att bygga huvudsakligen bostäder i alla lägen där det är möjligt.” Där man också vill att “området bebyggs i tät stadskaraktär med relativt liten andel grönytor och stor andel hårdgjorda ytor”. Resultatet är en stadsdel som tar hand om sina lunchgäster och sin framsida av flanera och vara ledig längs vattnet eller på balkongerna, men lämnar stadsdelens vardagsliv – dess lastkajer – till trånga mörka förskolegårdar, skolor utan skolgårdar och hus som byggs ända in mot berget.
Årsta som byggdes för att vara isolerad, det var en av kvaliteterna menade man. Där man byggde en mängd offentliga och halvoffentliga, platser för civilsamhället, lokaler för att bygga kanoter eller relationer men också svepande stora parker som tycks föråldrade och nästan onödiga. Platser som är det långsamma inbromsandet mellan det egna livet och det offentliga mellan hem och arbete. Något blir synligt där. Ett samhälle. En möjlig gemenskap, det som är botten i förortstorgsfontänen är botten också i dig. Men det var också platser som det redan när det byggdes inte passade alla.
Liljeholmen en teaterscen av åskådare och aktörer, en storstadsdröm där naturen är en steriliserad björk. Årsta en intim gleshet, en by utan vare sig framsida eller baksida, där övergivenhetens melankoli alltid vilar i mellanrummen.
Här finns skriften Hur kunde det bli så här?
Här finns filmen Ett glas vin, om hur viner från gårdar i södra Europa hamnade i berget vid Marievik.
#94 Islamsk stad – lagen, teglet och tyget
Vi kommer till Tunis och är väntade. Isabel och Selim öppnar sin dörr för oss. Vi kliver in i vardagen. In i bostadshuset. Vi vill i de avslutande delarna av vår serie från Maghreb dyka djupare in i de traditionella formerna för städer i Nordafrika och Mellanöstern, vilket också blir ett försök att förstå islams etiska principer och hur de har materialiseras. Islam är ”grannskaplig” när Koranens text läggs ut i förklaringar om hur man faktiskt ska agera i den fysiska världen när det gäller stadsbyggande.
Bostadshuset är den viktigaste formen för islamska och arabiska städer. De gamla städerna har växt fram ur en nomadisk kultur. Husen hakar sömlöst i varandra. Tältduken har med tiden blivit tegelväggen, den vita, rappade. Väggarna som sammanfogar bostadshusen med varandra, den fjärde väggen ska skänkas till grannen. Väggen och muren i bostäderna är sammanlänkande, inte åtskiljande.
Men vänder man sig ut mot gatan blir väggen, muren, en gräns. Som skiljer utsidan från insidan så klart. Men också det heliga från det världsliga. Muslimer från icke muslimer, nästa värld från den här här världen, och kvinnor från män. Huset och familjerna är patriarkala ”utåt” och matriarkala ”inåt”.
Men nu är det 2000-tal. ”En besökare i Fés kommer”, skriver sociologen Rachel Newcomb, “att se fler kvinnor än någonsin i det offentliga rummet, på väg från hemmet till arbetet, från skolan till marknaden, alltid aktiva, i rörelse”. Men, skriver hon också, ”hur kvinnor upplever det offentliga rummet är kulturellt distinkt, skammens och gästfrihetens etik guidar dem medan de argumenterar över hur de ska röra sig i världen”.
Vår resa i Maghreb har velat ta sig in på insidan. Vi har velat vara väntade. Vi har inte velat endast betrakta staden och dess byggandet utifrån, som från ett socialt eller ett estetiskt avstånd. Orientalismen har följt oss, eller kanske snarare gått framför oss. Vad säger oss litteraturen om alla önskningar, rädslor, fantasier – som under lång tid har förknippats med ”ORIENTEN” och inte sällan förvrängt blicken hos den som kommer utifrån?
TACK:
Emin Turki
Sami Aloulou, Memia Belkaid, Lina Lagerström & Emilia Jansson på arkitektkontoret septembre
Selim och Isabelle väntade oss i sitt hem i Tunis
Ylva Frid
Abedellah Handa
Aziza Chaouni
Marinella Gisotti
# 93 Fès – floden och muren
Fès börjar med vatten. Floden Oued Fès, rinner från Sais slätten och samlar här ihop flera olika strömmar. Floden delar upp sig i sex grenar, ett delta som nu ligger under gatorna. På en karta från 1933 ser man dessa dolda vattendrag och hur de format staden, inte olikt hur tunnelbane- eller spårvägslinjer formar städer. Stadens växer längs med dem, formas av dem. Ett de smala gatornas deltalandskap där det är lätt att gå vilse.
Fès är ett komplicerat stadslandskap, en stad som egentligen består av fyra städer. Medinan är delad i två, den arabiska och den andalusiska. Utanför Medinan finns Fés Jedid, den sägenomspunna Marinid-släktens nya stad som började byggas på 1200-talet. När fransmännen kom etablerade också de en ny stad, La Ville Nouvelle.
Vi vandrar mellan murar, i en stad med 9000 gator varav 3000 är återvändsgränder. I en stad som begåvats med många rikedomar – vatten, kalksten, bördig jord och många gamla andliga och kulturella institutioner, men som idag odlar en lätt besvikelse över skuggan som staden hamnade i under 1900-talet.
Fès är den här islamska-arabiska kulturens urbana hjärta, dess långa berättelse om hur man byggde städer. Man kallar sig ”den andliga huvudstaden”. En flykt in i idévärlden. Som att någon sorts 1900-tals funktionalism och banalisering av stadskulturer har placerat den på en perifer plats. När man i själva verket, i alla fall om man är en äkta Fassi – som de ursprungliga fés-familjerna kallas – vet att man befinner sig i mitten.
#92 Tunis – porten mot våren
Med Tunis inleder vi en tredelad serie om städer, politik och gestaltning i Maghreb, den delen i den arabisk-islamska världen som i sedan expansionen på 700-talet har varit ”väst” – där solen går ned. Det är ett område med uråldriga handels- och karavanvägar från Nordafrika till Mellanöstern; med marknader som har bundit Medelhavet med Sahara och södra delarna av Afrika.
Tunisien var ett franskt protektorat mellan 1882 och 1956, men landet och staden Tunis, har alltid sökt sina egna vägar mot progressivitet och reformer. Ännu i dag är Tunisien det enda landet som lyckades genomföra och behålla en demokrati efter den arabiska våren 2011.
Tunis bär på många ansikten: den äldsta delen – Medinan – var länge en eftersatt och ohälsosam slum dit människor endast begav sig, av gammal sedvänja, under Ramadan. Idag är den ett världskulturarv med häpnadsväckande värden och spirande nya investeringar. Den franska staden – Downtown – som de nya makthavarna lät uppföra efter under decennierna omkring 1900 – står i stark kontrast: boulevarder och promanadstråk, trädalléer och monumentalbyggnader.
När man korsat Tunisbukten fortsätter staden med de ursprungliga stadsgrunderna: Karthago, La Marsa – mytologiska platser som påminner om att stadsregionen var ett ekonomiskt och politiskt maktcentra vid medelhavet under antiken och ärkefiende till Romarriket – stadsdelarna är i dag villaförstäder med en ambient av arkeologiska parker.
Tunis är de starka kontrasternas stad, där de till synes oförenliga miljöerna och politiska viljorna har sökt förening. En stad där tradition och modernism fångat varandra i armkrok.
Tack:
Lina Lagerström, Memia Belkaid, Sami Aloulou, Emilia Jansson på septembre architecture, https://septembrearchitecture.com/About
Ylva Frid
Isabell och Selim Adhoum, https://www.airbnb.se/rooms/16625850