Järnvägen förändrade allt. Det finns nästan alltid ett före och ett efter järnvägen. Platser som inte fanns tidigare steg ur träsk och skogar, gamla städers centrum flyttades. Järnvägsstationerna blev fantasifulla drömmar om en större värld.

Vi följer järnvägens historia in i städerna från sekelskiftet 1800 fram till idag. Tyska ingenjörer som bygger en järnväg som ett vapen in mot Osmanska riket, kupén som en “europeisk ångestupplevelse”, Pär Lagerkvist i Växjö och resecentrumet, en av Sveriges vanligaste platser – som föddes 1982.

Livet börjar på marken. Staden börjar med marken. Det här avsnittet handlar om hur denna mark mätts upp, sålts, fördelats, hur man har förhandlat om den, vem som har sagt sig äga den, hur den använts som fördelningspolitik och maktinstrument.

Läsning:
Mats Deland, Enskedetrilogin – den sociala staden Stockholms trädgårdsstäder och tomträtten i början av förra seklet

Andro Linklater, Measuring America

Vi står på toppen av platåberget Billingen i Västergötland. Vi står med ryggen mot väster och blickar österut. Skövde breder ut sig nedanför. Vi ser ut mot Vättern. I den dal som är Skövde rinner en å, Ösan, en biflod till Tidan lite längre bort som rinner genom Tibro, upp mot Moholm, norrut mot Vänern Ullervad, och Mariestad. Bakom oss, nedanför bergets andra sluttning ligger låglandet, vattenmarkerna, Hornborgarsjön, Varnhem, Axvall, ett deltaliknande område som bildats efter istiden. Bortanför det Skara. Det är vårt landskap.

Här ligger, helt nära varandra: Skövde Mariestad, Skara.

Det här är en resa genom ett konkurrensen och det ömsesidiga beroendets urbana landskap. Det finns ingen given centralort, även om de alla tre under historiens gång har tagit på sig den hatten.

Centralorten, militärens, högskolans  och inte minst västra stambanans Skövde nedanför oss, där alla bussar och tåg tvinnas samman kring ett resecentrum.

Industristaden och historiskt länets administrativa makt i Mariestad, vid Vänern, dit Tidan rinner.

Den religiösa och skolmässiga magister Skara, med biskoparna, lärarna och den långa medeltida historien.

Det är ett dramatiskt landskap och ett drama städerna emellan. De ligger där som isolerade karaktärer om man ser det så men också som ett landskap av möjligheter om man väljer att betrakta dem utifrån, från det som omger dem.

Tack till:

Nils Björling, arkitekt och stadsbyggnadsforskare på Chalmers, Mariestad.

”Det gamla vill inte dö – det nya kan inte födas”, skrev den italienske filosofen Antonio Gramsci en gång under mellankrigstiden om sin epoks slitningar.

Vi befinner vi oss likaledes i en mellanperiod. Där inte minst staden har hamnat i kläm. Mellan det levda och det optimerade, mellan det unika och det generiska, mellan det analoga och det digitala. Konflikten blev helt akut med pandemin. Vad ska vi ha staden till? Som kommunikationsverktyg? Som platsen där vi meddelar oss med varandra? Vilka kanaler kommer att överleva när stadsrummet eventuellt kan bli bebott igen?

I detta avsnittet om kommunikation, information och språk gör vi en resa, en stor fundering, kring staden som plats för meddelanden, samtal och meningsskapande genom byggd miljö, skyltar, pappersrullar, tecken och dialekter. Från graffitti och boktryckarkonst, via typografiska koder, till barns och ungdomars sökande efter tilltal och mening i stadslandskapets utkanter.

I Eskilstuna tycks varje nytt lager försöka glömma det som kom innan. Som om man aldrig kan kliva ner i samma fors två gånger. Den hantverksstad som ligger längst inne i staden har under 1900-talet höljts i  idén om arbetarstaden.

Den stolta fristadens mästare slipade knivar, skalpeller, spik, åderlåtningsjärn, nålar, filar, rakknivar, klensmide, måttsatser och urverk. Omsorgsfullt formade ting, lagda i askar. Men på torget i Eskilstuna restes vid 300 års jubileet 1959 en staty över två smeder mes vällande muskler och stora släggor. Idag flyr man på samma vis arbetarstaden, men man vände inte åter till det där klena, sirliga, vassa, utan söker åter göra något som skymmer historien, skuggar den med nya stora hus.

Eskilstuna är en tillflyktens stad. Arkitekten Sigurd Lewerentz lämnade funktionalismens strider i Stockholm och köpte sig en fabrik här, började göra spagnoletter och lås, granne med en urmakare. Under fristadsåren på 1700-talet kom de gesällbrevslösa entreprenörerna och startade sina verksamheter.

Så efter kriget kom de finska medborgarna, på flykt från fattigdomen, till arbetet och sinande vatten inomhus i Torshälla. Som Erkki, som tog oss runt i den gamla medeltida stad som blev hans hemort när han var 16. 42 år som svetsare på Nyby Bruk. Vi Man trillar ner från den medeltida kyrkbacken på Storgatan med dess unkarlslängor, där en sextonårig Erkki flyttade in. En enkel gata som leder ut ur staden mot bruket, en biograf på hörnet innan staden slutar.

Den som rör sig i Eskilstuna ska blir rikligt belönad, men man behöver skrapa bort det senaste för att få syn på det som glimmar som från knivsegg där under.

– – –

Tack Susanna Pousette Blomé, Eskilstuna stadsmuseum

Ett konstverk kan vara ett fönster ut från den trånga kammaren, till andra tider, andra städer och nya tankar. I det här avsnittet går vi in genom fyra konstverk, till de tider, de platser, de städer, de människor, de sätten att se världen som finns där:

Rörstrand av Erik Hallström, målad 1918, som visar Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm i mörker, sot, arbete, porslinsskärvor, eld och med lager av historia sedan 1726. Hänger på Stockholms stadsmuseum.

Mitt i Sverige av Peter Tillberg, målad i början av 1970-talet, en stilla förstadsgata med egnahemshus från 1920-talet, där ett hål har slagit upp i gatans mitt. Hänger på Länsmuseet i Gävle.

Citta Ideale – tre målningar av den ideala staden med utgångspunkt i staden Urbino, Italien, målade på 1480-talet. Målningen finns i tre olika utföranden och har sett som ett slags intellektuella kulisser, tankeverktyg för att söka en bättre stad. Hänger på Walters Art Museum i Baltimore, på Galleria Nazionale delle Marche i Urbino och på Gemäldegalerie i Berlin.

Vy över Delft av Johannes Vermeer, en stadsvy från 1660, i guldålderns Nederländerna, en bild av stadens olika lager men också av tidens rörelse och med en särskild gul fläck. Hänger på Mauritishuis i Haag.

Många mellanstora svenska städer har gjort sig bekanta för EN sak, en industri, ett idrottslag, ett vackert byggnadsarv, en brutal rivningsvåg eller modernisering.

Med Gävle gäller det omvända. Staden kan visa upp allt detta! Och har många olika ansikten som visar sig när man borrar i dess förflutna och rör sig i dess stadsdelar.

Samtidigt är Gävle på flera sätt en delad stad: stadsdelarna är distinkta, den borgerliga rutnätsstaden från tidigmodern tid har varit en annan verklighet än arbetarhusen på Brynäs och bruksmiljöerna i Strömsbro.
Hamnen har varit riktad utåt mot världen, men de rika köpmannafamiljerna har stängt om sig och bevakat sina maktpositioner.

Gävle, den enda medeltida staden norr om Dalälven, har varit bondehamn, handelscentrum, residens och skolcentrum – och kanske den industristad som tydligast tog steget in i eran för en ny kulturekonomi – när en experimentell musikscen och Folkteater mötte etablerade borgerliga institutioner i behov av förnyelse på 1980- och 1990-talen och fyllde de gamla industrilokalerna med en utforskande, folkbildande, storslagen teater.

Tack till:

Gunilla Kindstrand

Peter Alzén

Anders Sundin

Hans Öjemyr

Henrik Campanello

Det mest dystopiska med vår coronaperiod är kanske att vi inte får komma samman, inte samlas, inte vara en folksamling, inte använda våra gemensamma rum, gator, konsertsalar, fotbollsarenor, torg. Detta som på något sätt har gjort staden till det vi ännu tror att den är.

Staden är ett kollektiv av rörelser. De här rörelserna vidrör inte alltid varandra. Men de är fler, staden talar med en kollektiv stämma, som sociologen Johan Asplund har uttryckt det.

Det finns ett ”vi” och ett ”vår”, som är stadens pronomen.

På så sätt har tider av isolering, distansering, tagit ifrån staden mycket av det som präglar den.

Vår tids planering har naturligtvis handlat om att eliminera konflikter, man kan inte planera fram sånt. Men ändå är konflikter, uppror och protester sådant som etsar sig fast vid stadsmiljöer, i deras identiteter.

Blir det tillgängligt angeläget söker man sig ut för att få en starkare röst tillsammans. Konflikten har varit starkt meningsskapande om den blir synlig.

För folksamlingarna skapar mening – utspridda människor som får syn på varandra kan bli ett radikalt vi i protesternas eller strejkernas spår, eller en lokal berättelse om kvarteret och dess gator, eller som ett symboliskt medborgarskap kring ett fotbollslag.

Verkstadsön i Motala ligger mellan Göta kanal och Motala Ström. Kanalen som formade och anlade köpingen, strömmen som drev Motala Verkstad. När Motala köping med sin idealplan, den solfjädersformade ritad av Baltzar von Planen blev en avkrok, blev verkstaden, ett stenkast bort men inte en del av köpingen den snabbast växande industrin i landet och fröet till hela den industriella revolutionen. Jules Verne lät fören på Nautilus komma från Motala Verkstad i Sverige.

Motala är rörelser. Rörelsen Mellan borgerlig besvikelse och tekniska framsteg mellan stilla bakvatten och forsande strömmar. Och frön till nya rörelser till industrialismens långa svepande rörelser under 1800-talet och till egnahemsrörelsen, den alltigenom omvälvande iden om arbetarnas egna hem Motala köping blir också en del av de rörelser som är arbetarrörelsen, folkrörelsen och idrottsrörelsen. En stad som växer ikapp sina egna ideal och bygger en ombonad plats i brunt tegel.

I programmet sägs felaktigt att processen kring Lalandia är avslutad. Överklagandet gällande detaljplanerna ligger hos mark- och miljödomstolen i Växjö. Överklagan om klaganderätt för föreningen prövas just nu i HD samt överklagandet av köpeavtalet ligger hos förvaltningsrätten. Inget av dessa mål är ännu avgjort.

Tack till

Britt Nolinge, lokalhistoriker

Niklas Orrenius, journalist och uppvuxen i Motala på 1970- och 1980-talen.

Camilla Gullin, Museiintendent Industrimuseet, Motala