lamboliten

#62 Linköping – den osynliga staden

Hemstaden är den plats som formar en, men också en plats man kanske måste överge för att bli sig själv.

Dan Hallemar och Per Juhlin gav sig ut på jakt efter hemstaden Linköping. Staden som formade dem men som de båda – i olika utsträckning – har distanserat sig ifrån, kanske till och med föraktat. Det har blivit dags för försoning.

Det blev en resa till stadsbyggandets proggrörelse i form av stadsdelen Lambohov – där socialtjänsten och de boende kring 1980 skulle bygga upp ett alldeles särskilt nätverk för att skapa ”socialt liv”. Stadsdelen fick Leklador, Hemvister – ”kontaktcentrum” – och ”grannansvarslägenheter” där 12 familjer skulle ta hand om tre andra med ”speciella behov”. Man började tala om ”Linköpingsmodellen”, ett stadsbyggande som skulle bryta de växande städernas isolering. Samtidigt skapades Stolplyckan, Sveriges första kommunalt byggda kollektivhus. ”Sjuttiotalets drömmar tar form i Linköping” skriver facktidskrifterna.

Ett annat Linköping än det individualistiska åttiotalets, ett annat än villaområden och rondeller.

Den osynliga staden får ny gestalt. I förståelsen börjar försoningen.

  • lambo1

    Lambohov, Linköping, 1981. Här lanserades “Linköpingsmodellen”, en modell för ett stadsbyggande med “rikt socialt liv”.

  • lambo2

    Lambohov, Linköping, 1981.

  • lambo3

    Lambohov, Linköping, 1981 med en plan över en leklada, en plats där det var öppen förskola men dit de boende också hade nycklar.

  • Stolplyckan2-800x545

    Stolplyckan, kollektivhus Linköping 1981.

  • linkoping-konsert-och-kongress-uz-0530

    Linköpings Konsert- och kongresshus, byggt 1987.

  • villa

    Villa i Ekängen, Linköping, 2008.