alvastra

#72 Staden – kulturarvets teater

Det vilar alltid ett hot över det byggda. Arkitekturen är alltid det enda exemplaret. Ingen river en bok eller en film, men byggnader försvinner. Därför blir alltid urvalet, prioriteringen, definitionen av vad som ska finnas kvar en helt central del av historien om städers kulturarv. Kulturarvet är viktigt och diffust samtidigt. Det är både kollektiv och individuellt.

Kulturarvet säger något om livsvillkor genom historien, men är samtidigt något som definieras och skapas av samtiden. Inte heller modernismen var fri från det förflutna, utan delvis helt beroende av det. Under 1920- och 1930-talet började funktionalisterna dra upp linjerna för vad som skulle bli det svenska folkhemmet. De vände de sig till lador och härbren för att förstå den ”orubbliga djärva konstruktiva vilja som är livsnerven och bärkraften i gamla svenska byggnadstraditioner”. Men kanske hamnade de ändå, eller de som följde efter, in i det hastiga 1940- 50- och 60-talet i en tidens provinsialism, där allt gammalt var sämre och världen bara till för de levande, som T. S. Eliot skrev 1944.

I Fredric Bedoirs tvåbandsbok om Svensk arkitektur hittar vi bilder som visar att vi kan prata med de döda genom de platser som både de och vi har besökt.

Det finns också ett kulturarv som är subjektivt, och som har svårt finna en plats i den stora berättelsen, eller på muséer och minnets institutioner. Hotellhemmet Maria Plaza i Stockholm från 1965 revs 2011 och ersattes med stadens dyraste hyresrätter. De människor som levt där minns platsen som säregen och värdefull, men då det är trångt i stadsrummet och en kamp om investeringarna, blir ofta de svagare och utan inflytande berövade sina materiella minnen.

Kan ett kulturarvsbevarande alls förstå detta sublima, detta subjektiva arv, eller är man hänvisad bara till objektiva värderingar i sökandet efter den autentiska staden, den sanna byggda berättelsen om våra liv?

  • alvastra

    Exkursion till Alvastra ruin, foto 1880tal

  • asplund1

    Tiden kring 1917 var en tid av hunger- och bostadsnöd i Sverige. Vad gjorde den svenska staten? 1918 fattade riksdagen beslut om att det skulle ges statliga och kommunala bidrag till ”tillfälliga bostadsbyggnader av trä”. En av dem som ritade provisoriska hus var arkitekten Gunnar Asplund. Redan 1917 uppfördes hans arbetarbostäder på Södermalm i Stockholm, i kvarteret Tumstocken. Det här var enda gången Gunnar Asplund arbetade med bostäder för socialt utsatta. Planen för området öppnar sig mot söder, det ger husen mycket ljus. Det finns när man tittar på dem idag något romantiskt – närmast idylliskt – över dem. Men livet som levdes där var långtifrån en idyll.

  • asplund2

    Gunnar Asplund använde sig av en stil som kan kallas klassicism till sina tillfälliga bostäder. Vita dörrfoder, pilastrar – pelare – och gavelfält vid fönster och ytterdörrar. Arkitekten och funktionalisten Hakon Ahlberg kallade det teaterkulisser.

  • asplund3

    Kvarteret Tumstocken strax innan rivning 1964.

  • ROMANIA, Mosilor Av., Bucharest, 09.1982.
Olari Church is moved and hidden behind a block of flats.
© Andrei Pandele / EST&OST

    I Bukarest flyttades kyrkorna på nybyggda järnvägsspår. Här Olari-kyrkans flytt.

  • maria2

    Maria hotellhem, aka Maria-Plaza, 1975

  • maria3

    Maria-Plaza strax före rivningen 2011

  • mariahot

    Maria-Plaza rivs.

  • grimman

    När kvarteret Grimman stod tom efter rivningarna av hotellhemmet, korsningen Maria Prästgårdsgata och Timmermansgatan, hösten 2012. Foto från Historiska Stockholm

  • maria1

    Mariaberg på Södermalm i Stockholm, som räddades av Stadsmuseets expertis från rivningar under slutet av 1960-talet, och där den historiska, bevarande aspekten blev en viktig del i fastighetsinvesteringar och planering, foto från 2014

  • ornas1

    Ornässtugan, en av funktionalisternas absoluta favoritkulturarv, vykort från 1905

  • broken-relationship1

    Museum of Broken Relationships, Zagreb.