Om demografi och städer. Ensamhet som den kollektiva stadens gåva till individen? Ensamhet som stadens förbannelse?

I vår serie “Var kommer du ifrån?” träffar vi arbetarförfattaren Aino Trosell. Hon kommer från Malung, från en funkiskåk byggd av restvirket från den rivna sjukstugan. Hennes mamma drev resanderum i Malung på 1950- och 60-talet. Deras hem var ett gathörn där resande krämare tog in i veckorna och supande skogsarbetare landade på tältsängarna på helgerna med sprit från Mora, åtta mil bort.

Malung var skinnar- och vandringsbygd. Jofa var den stora fabriken – sex våningar hög – men trakten hade alltid varit fattig. Kvinnorna hade i generationer givit sig av på vandringar söderut vid Mikaeli i slutet av september för att söka arbete och inkomst. Många kom till Stockholm där de murade upp den nya staden, skurade öltunnorna på bryggerierna och arbetade hos herrfolket. Men de bar alltid med sig sin starka identitet som Malungsbor, i klädedräkt, seder och språk.

Malung ville bli en stor stad. Det blev en rik plats efter kriget. Allt pekade uppåt. I skuggan av den turist- och nationsskapade Siljansbygden växte man. Men sedan dog allt, på bara några år på 1960-talet. Framstegståget stannade. Persiennerna drogs ned på fabrikerna. Malung blev inte en stor stad, och Aino flyttade till Göteborg. Men återvände när hon fick barn eftersom hon – författaren – saknade språket. Identiteten höll på att försvinna. Malung på 1990-talet var en helt annan plats. Men vandringarna till jobben fanns kvar – även om de kallade det veckopendling.

Vi står i de förlorade stegens sal – vänthallen – på Antwerpens centralstation, byggd under 1900-talets första år. Det är en plats som undandrar sig i stort sett all beskrivning. Den är för överlastad för att begripas, det enda man kan famla efter är metaforer för vad den ser ut och känns som. En stor bortglömd sal på havets botten? En möbel som samlar damm i ett hemsökt hus? En av guld och marmor formad sorgesång över en förlorad värld? Men platsen är också en rimlig väg in i en stad där maskspelet, det bisarra och den kolonial teatern är en del av stadens ansikte.

Och intill, vägg i vägg ligger Antwerpens Zoo. En afrikansk pojke på en dromedar sitter högst upp på zoo-byggnaden.

Kung Leopolds privata land Kongo plundrades på råvaror och djur – och 12 miljoner människor dog under samma tid som centralstationen byggdes. I stadsdelen Zurenborg, där husen byggdes för societeten under samma tid, är arkitekturen lika fabulerande, maskspelande och teatral som i väntsalen.

Antwerpen är byggd av trådar spunna till hela världen.

Det har givit staden två storhetstider.

En under 14- och framför allt under början av 1500-talet, när staden att var centrum för hela den internationella ekonomin, tack vare den nya sjöfarten över världshaven.

Och en från 1800-talet och famåt, med industrialismen och kolonialismen. Som samlade otroliga rikedomar i staden. stadens socitet låg och rullade i biljardbollar av elfenben från tusentals döda elefanter.

Men under samma tid, detta märkliga sekelskifte i Antwerpen, strömmade migranterna från ett utfattigt Europa till Red Star Line-rederiets båtar som tog dem till Amerika. Staden – som hade drygt 300 000 invånare tog i perioder emot 4000 migranter i veckan till Antwerpens Centralstation.

Trådarnas över världen spinns också av diamanthandeln. Koncentrerad till diamantkvarteren kring centralstationen och helt sammanbunden med den ortodoxa judiska folkgruppen. Runt de judiska kvarteren spinns en tråd, en Eruv, som gör kvarteren till ett hem och ger möjligheten att bära och arbeta i detta hem även på sabbaten. De judiska kvarteren lever i en självvald exil mitt i staden, innanför Eruven.

Men i övrigt är Antwerpen en av de mest mångkulturella och minst segregerade städer vi mött. Antwerpen har inga etniska enklaver, inga ghetton.

Det som karakteriserar staden är snarare Liberalismen. Liberalismen och katolicismen.

Och småpratet på spårvagnen. Små samtal som påbörjas, samtal utan en början och till synes utan ett slut, och som avslutas stillsamt som för att påbörjas någon annanstans.

En liberal lågmäld socialisering i en stad präglad av sin mångkulturella historia.

Det här är andra delen i en ny serie samtal som vi har med personer som vi är nyfikna på om deras hemorter. De här hemorterna hamnar sedan, som allt i podcasten Staden, i politiken, samhällsbyggandet och arkitekturen. Den enskilda berättelsen får bli en del av en större.

Vi möter författaren och psykologen Jenny Jägerfeld – som också kan höras i podcasten Superältarna tillsammans med författaren Johanna Thydell. Jenny Jägerfeld kommer från Skärblacka, sexton kilometer från Norrköping.

Det blir ett samtal om Skärblacka, om bruket, den osannolikt stora reggae-kulturen som uppstod här på 1970-talet, som sagt sig använda bruket som sitt eget Babylon, den makt som man bekämpar med sin politiska musik. Och hur den här globala, toleranta, kulturen, plötsligt kring 1990 stod öga mot öga med en ny idé om svenskhet och nationalism när en flyktingförläggning bränns ner i trakten och en hatfull stämning mot det främmande börjar göra sig gällande. Men optikern och pizzerian fortsatte att flagga i röd gult och rött – rastafärgerna. Hundra meter från bruket ligger den stora skolan. Det gick aldrig att bortse från Bruket, säger Jenny Jägerfeld, men inte sällan skämtade man också om det.Det var möjligt för det var inget som hotade att försvinna. I Norrköping gav pappersbrukets ibland fräna doft upphov till uttrycket att något luktade “Blacka” när det luktade illa. I Skärblacka sa man att “det luktade pengar”

Men vi gör också som Jenny, vi tar oss i tonåren till Norrköping. Då var det sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. En stad som söker sin identitet, inte olikt en tonåring. En stad där det finns gott om plats för att gör saker, gott om hålrum och rivningstomter, en stad som är på väg att resa sig ur det mörka hål som var 1970-talet, men som inte riktigt hittat fram till vad den ska vara, fabrikerna vid Motala Ström står fortfarande övergivna. Allt är – kanske – möjligt. Om inte Jantelagen slår till.

När Peter Eriksson, den svenska bostadsministern sa att man kunde bygga nya städer i Sverige reagerade en hel stadsbyggnadskår med reflexen att säga “Nej det kan man inte”. Under åren 1945 till 1980 byggdes hundratals New Towns runt omkring i världen. Man kan tala om en rörelse. Nya städer anlagda på mer eller mindre jungfrulig mark, i tron och förhoppningen att skapa något som var bättre än det som fanns, eller åtminstone ett likvärdigt, ett nytt alternativ.

Det finns en drivkraft att skapa det perfekta ögonblicket i New Towns-rörelsen när den uppstår 1945. Att lova harmoni och lycka. Det kan sett i från vår tid tyckas naiv, ibland nästan fåfängt. Men en sak som är nödvändig för att förstå den här drivkraften det är att man måste föreställa sig mörkret i Europa 1945.

De första New Towns-städerna byggdes med en stark idé om det kollektiva, om det gemensamma, och det berodde på att man hade sett depressionen övergå i fascismen och resultera i andra världskriget. Man ville skapa antifascistiska krock-kuddar i form av nya städer. Man ville, som någon skrev skapa “en hoppets princip”. För att ersätta hopplösheten och kaoset som man just genomlevt. Staden som motståndsrörelse. Alla ideologier hade en New Towns-rörelse. De byggdes mot och för fascism, mot och för kapitalism och av vanliga socialdemokrater i Årsta i Stockholm.

Ibland förlorade drömmen allt fotfäste och New Towns rörelsen börjar reproducera storskaliga stadsprojekt, ritade av teknokrater och utan förankring i vare sig plats eller mänskliga behov.

Idag tror inte så många på nya städer längre. Nyckeln till tvivlet på den nya staden är att det finns en idé om staden som något autentiskt, något på riktigt. Detta något, som förmodligen stavas tid, saknar den nya staden, dels för att den fortfarande i många fall är relativt ny men också för att den byggdes för att aldrig åldras.

Men också nya städer åldras. Vi reser till Eisenhüttenstad som en gång byggdes som Stalinstadt, en perfekt teaterscen för ett socialistiskt liv, men också för en fredsträvan mellan tre länder som befunnit sig på olika sidor av det stora kriget: Polen, Östtyskland och Sovjetunionen. Kring ett stålverk byggdes en stad i relativt småskalig socialrealistisk stil, och på stålverket började man smida “fredstålet”, med Polskt kol, Sovjetisk järnmalm, på Tysk mark. Nu har befolkningen i staden halverats, och åldrats. Det är ett stillsamt småstadsliv som levs här. Och ibland kommer filmteam på besök för att spela in filmer som utspelar sig i Östeuropa på den gamla tiden.

I Nova Gorica i Slovenien hittar vi en New Town, byggd i Jugoslavien när gränsen mot Italien drogs och landsänden förlorade sin stad till Italienarna. Den storslagna idén om en ny stad för den nya nationen förvandlades långsamt under åren från 1970-talets mitt till ett paradis för casinokulturen, ett östeuropeiskt Monte Carlo där Västeuropeer kunde spela medan Jugoslaver delade ut korten.

Verkligheten sipprar alltid in i drömmen. Hoppet grusas och reser sig igen.

Vi kommer under våren att introducera en ny serie samtal under rubriken ”Var kommer du ifrån?”. Det blir samtal med personer som vi är nyfikna på om deras hemorter.

Det här är det första, om än kanske på ett halvt bakvänt sätt med en fiktiv person, hemmafrun Maj från Örnsköldsvik genom författaren och psykologen Kristina Sandberg.

Vi träffade Kristna Sandberg för att prata om Maj, huvudpersonen i hennes boktrilogi från Örnsköldsvik: Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

Det finns en starkt kvinnlig erfarenhet av staden som inte alltid är synlig. Kristina Sandberg skriver fram den i bokserien som utspelar sig från slutet av 1930-talet till 1960-talet.

Det är ett perspektiv som handlar om vem som definierar och vem som definieras, och det präglar Maj från första delen när hon känner att “stadens ögon vakar över henne” när hon ska lämna igen en fårskinnspäls om hon har fått låna. Maj benämner flera gånger sin torgskräck, vad är det för en skräck? “Varje dag måste Maj gå utanför dörren”, kan man läsa i boken. Det är en dubbel känsla, både viljan att bli sedd och rädslan att bli dömd.

På torget i verklighetens Örnsköldsvik ligger två stora bankpalats – ett ser ut som en borg – och vid havet ligger Stadshotellet där industrimännen – herrarna från Hägglunds mekaniska och MoDo – samlades för att dra upp linjerna, framtiden.

Positionen som kvinna i staden präglas vid den här tiden av vem du är gift med – är du läkarfru eller portvakterska – eller till och med ensamstående mamma.

Maj är en utpräglad stadsmänniska, hon identifierar sig med staden. När hon ska gifta sig i Att föda ett barn, säger hon till sig själv att “hon är verkligen ingen bonddotter”. Ska man förstå Maj måste man förstå hennes relation till smuts. Och renligheten finns i staden, där människan inte delar liv med djuren.

Hon är en stadsbo det i en stad – Örnsköldsvik – som tydligt tycks stå för sig själv men samtidigt aldrig riktigt blivit det den var ämnad att bli. Det finns något storslaget som aldrig blivit av över platsen. Örnsköldsvik är en handelsstad i sin kärna lika mycket som en industristad. Industriernas rikedom finns inte nedlagda i stadens kärna på samma sätt som i till exempel Sundsvall. Den syns på Statt och i de stora tjusiga trävillorna. Det är en pragmatisk stad, dess urbanitet är pengar som byter ägare mer än hus som visar upp sig.

Mitt i Örebro ligger Krämaren –planerad 1954 klar 1963. Sverige har ingen tydligare avfyrningsramp för efterkrigstidens Saltsjöbadsavtal mellan konsumtion och välfärd, grosshandlarstaden kommer från ena hållet och folkhemmet från det andra. Krämaren är ett litet Vällingby ABC-stad mitt i city. Det gamla borgerskapet såg med förskräckelse hur socialdemokratin annekterade stadens kärna, men arkitekterna – bröderna Ahlsén – tog inspiration från Slottet och lade sig lika självklart på åsens högsta punkt. Byggt av Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro, en stiftelse som från 1945 till 1975 byggde i stort sett allt i Örebro, besluten fattades i stiftelsens slutna rum. Örebro blev den stad som bäst uppfyllde statens förväntningar på välfärdens byggande. Man var klassens mönsterelev och trosviss som få.

Men det fanns en tid innan mönstereleven. En stad av småfolk och trähus; skomakarstaden. En mångfacetterad migrantstad med Sveriges billigaste arbetskraft, präglad av frikyrkorörelsen, folkrörelserna och en alltigenom omhändertagande fabrikägande elit. Det var de som fyllde ut glappet mellan den hierarkiska fabriksstaden och strävan efter den klasslösa staden som skulle komma efter kriget. På skofabriken Oscaria ledde Oscarioterna med Eric Åqvist i spetsen, sina blåbyxade anställda med fast och vänlig hand. Stadshistorikern Gregor Paulsson skriver i sin bokserie Svensk Stad att det utåt inte syntes någon friktion i stadsrummet i Örebro, arbetarklassen och borgerligheten tycktes leva i frid. Det var till denna stad cirkuselefanten Bambina kom den heta sommaren 1927, hennes sista. Hon dog i Örebro, begravdes på Djurkyrkogården och huvudet hamnade på Biologiska museet.

I Örebro möter trosvissheten, föreställningen om mönstret av skor och bostäder som passar alla verkligheten. Ibland tycks de leva fridfullt sida vid sida, men ibland vänds staden ut och in och det som ser ut som et mest normala är det mest extrema. I Vivalla – den framsynta småhusstaden – ansluter sig under kort tid unga män och kvinnor till Daesh och åker till Syrien för att kriga. Vi reser genom mönsterstaden Örebro, och det mönster som långsamt avtecknar sig är långt mer komplicerat än vad staden själv tycks villig att erkänna. En stad där andra historier än den vanliga, det normala vill frigöra sig. De som lämnar mönstret.

Tack för samtal med:

Thord Strömberg, Örebro Universitet.

Erland Bohlin, Sällskapet Gamla Örebro

Vi har bland läst:

Bertil Egerö, En mönsterstad granskar. Bostadsplanering i Örebro 1945-1975

Gunnela Björk, Att förhandla sitt medborgarskap. Kvinnor som kollektiva politiska aktörer i Örebro, 1900-1950.

Thord Strömberg, Makt och medborgare. Örebro under 1900-talet.

Samt artiklar och samtida planerings- och arkitekturpresentationer i tidskriften Arkitekturs arkiv.

Det vilar alltid ett hot över det byggda. Arkitekturen är alltid det enda exemplaret. Ingen river en bok eller en film, men byggnader försvinner. Därför blir alltid urvalet, prioriteringen, definitionen av vad som ska finnas kvar en helt central del av historien om städers kulturarv. Kulturarvet är viktigt och diffust samtidigt. Det är både kollektiv och individuellt.

Kulturarvet säger något om livsvillkor genom historien, men är samtidigt något som definieras och skapas av samtiden. Inte heller modernismen var fri från det förflutna, utan delvis helt beroende av det. Under 1920- och 1930-talet började funktionalisterna dra upp linjerna för vad som skulle bli det svenska folkhemmet. De vände de sig till lador och härbren för att förstå den ”orubbliga djärva konstruktiva vilja som är livsnerven och bärkraften i gamla svenska byggnadstraditioner”. Men kanske hamnade de ändå, eller de som följde efter, in i det hastiga 1940- 50- och 60-talet i en tidens provinsialism, där allt gammalt var sämre och världen bara till för de levande, som T. S. Eliot skrev 1944.

I Fredric Bedoirs tvåbandsbok om Svensk arkitektur hittar vi bilder som visar att vi kan prata med de döda genom de platser som både de och vi har besökt.

Det finns också ett kulturarv som är subjektivt, och som har svårt finna en plats i den stora berättelsen, eller på muséer och minnets institutioner. Hotellhemmet Maria Plaza i Stockholm från 1965 revs 2011 och ersattes med stadens dyraste hyresrätter. De människor som levt där minns platsen som säregen och värdefull, men då det är trångt i stadsrummet och en kamp om investeringarna, blir ofta de svagare och utan inflytande berövade sina materiella minnen.

Kan ett kulturarvsbevarande alls förstå detta sublima, detta subjektiva arv, eller är man hänvisad bara till objektiva värderingar i sökandet efter den autentiska staden, den sanna byggda berättelsen om våra liv?

Vi tar rygg på tjuvar och poliser i staden. Undersöker hur brott, brottssbekämpning, revolter och hotbilder förändrar städer. Vad händer med städer när undantagstillstånd inträder?

Vi hittar arkitekten George Leonidas Leslie som bestämde sig för att bryta sig in i Manhattans banker, ta sig genom stadens stängda dörrar, lura de gyllene banklobbyernas solida arkitektur på den glittrande konfekten. Ser hur ställningskriget mellan maktens boulevarder och folkets barrikader i Paris 1871 ritar militärens och revoltörernas rörelser en karta över stadens maktförhållanden. De som var men kanske framför allt de som skulle komma att etableras under de följande decennierna. I Paris 2016 tycks undantagstillståndet blivit det nya normala. Vad gör det med en stad när dess poliser kan gå genom stängda dörrar utan att knacka? Vad som är undantag och vad som är regel är inte alltid uppenbart i städer präglade av hot.

Vi vänder åter till mordet på Kitty Genovese, som blev en klassiker inom socialpsykologin. Fallet användes för att förstå människors likgiltighet och ovilja att hjälpa sin nästa. En nyckelhändelse tycktes det i rörelsen från byarnas gemeinschaft till storstadens gesellschaft. Man sökte syndabocken till mordets dödliga utgång hos staden själv och dess kultur. Men i Richmond, Kalifornien hittar vi nya metoder där den här motsättningen mellan gemeinschaft och gesellschaft kanske inte längre behöver vara giltig.

I villornas och lägenheternas panikrum hittar vi den autonoma konsumentens rädsla i en tid som tycks i ständig förändring och bakom grindarna på ett instängslat bostadsområde i Warszawa breder ett trygghetens förlovade landskap ut sig.

Vi återvänder till Wien. Sist vi var här, för två och ett halvt år sedan (Staden #18) vandrade vi storögda genom det röda Wiens bostadsgårdar – den gemensamma staden kom oss till mötes med sin historia om goda bostäder för alla. Vi såg en öppen famn byggd i sten. Men just innan vi skulle åka fick vi höra om revorna i berättelsen om den goda staden. Globalt kapital och politiska kompromisser hade börjat bygga om det röda Wien till en berättelse bara för de redan invigda. De fattiga, de bostadslösa unga och alla andra med små medel hade börjat uteslutas.

Vi återvänder för att få veta vad som hänt sedan dess. Men också för att vi i glappet mellan idén om det goda Wien och en annan – kallare – stad ser en spegelbild av vårt eget land. Två platser i världen som gjort idén om den goda bostaden för alla till en del av sin identitet, som något som en del gärna minns, kanske med sentimentalitet, och andra tar ut avstånd ifrån. Men en måttstock för vad det här samhället är. Vad händer med den där identiteten när idén om den goda bostaden för alla inte går att upprätthålla längre?