När städer drabbas av katastrofer förändras de för alltid. Det finns ett före och ett efter katastrofen. Men det finns också ett under, det som händer under själva katastrofen.

Vi lever i en tid av allt fler och större katastrofer, katastrofen och undergången har blivit också ett allt vanligare tema för böcker, jordens undergång ett närvarande samtalsämne, men samtidigt märkligt avlägset.

Det här avsnittet handlar om San Francisco 1906, New Orleans 2005, Dresden 1945, Hamburg 1943, Åbo 1827, New York 2001, Karlstad 1865, Sundsvall 1888.

Vi ville göra ett avsnitt där vi klev ner i katastrofer som redan hänt för att se vad de gör med städer, vad som händer efter, men också under. Drabbas vi av panik? Vänder vi oss mot varandra? Blir vi vargar eller får? Eller finns det en dold solidaritet som kommer upp till ytan, en altruism och ett civilsamhälle, något som kan lära oss något om våra egna drömmar och begär?

En kort sammanfattning och reflektion kring vår resa i städer i norra England. Lyssna också på de tre fullängdsavsnitten om Sheffeiled, Blackpool och Liverpool.

1927 drömde den Schweiziske psykoanalytikern Carl Jung om Liverpool. I en smutsig, dimmig, mörk stad såg han en ö av ljus i vattnet, “the pool of life”.

Musikjournalisten Paul Morley skriver om Liverpool att ”dess händer är smutsiga men dess sinne är öppet”. Liverpool är en stad av motsägelser. En stad som haft större rikedomar än de flesta och varit fattigare än de flesta, som alltid vänt ryggen mot England och skött sig själv, skapat sina egna sagor, ibland helt skilda från verkligheten, en världsstad som med sina övertygade och monumentala anspråk från det förra sekelskiftet vände sig – och kanske fortfarande vänder sig – mot Belfast, Dublin, New York. En ö i ett hav mer än en stad med ett fastland.

Högst uppe på The Liver Building sitter de två fantasifåglarna vända åt varsitt håll, en mot staden och en mot havet. Nere i de stora hamnområdet som väntar på nya fastighetsinvesteringar kryper vi intill det drygt hundraåriga tobaksmagasinet som under stadens storhetstid gick under smeknamnet ”King Kong of Dockland”. Vi stryker längs muren som skiljer Regent Road från de stora mer än sekelgamla hamnbassängerna, vi kikar ut mot Merseyfloden, ser magiska klocktorn och anar sjöfararromantiken: möjligheten att ge sig av och återvända och alla som anlänt.

I en stad präglad av rotlösa arbetare, en svag arbetarrörelse, styrd av en ekonomisk elit som manifesterade sitt välstånd i allt från skyskrapor som Liver Building och urinoarer för gudar på puben The Philarmonic, men mindre av offentliga investeringar.

I Toxteth står radhusen som går mot horisonten fortfarande kvar, vi hittar en subtil hierarki i denna arbetarstadsdel präglad av sjömän från hela världen och av ständigt nya slum-clearences ända fram till vår tid. En stadsdel där det Mersey Beat som alla känner genom John, Paul, Ringo och George föddes, en musik präglad av den svarta befolkningen, som bott här sedan 1700-galet och omhuldats i tider av kulturell rebranding och kosmopolitism men föraktats och jagats i tider av arbetslöshet och ekonomisk nedgång.

En ö präglad av sin ebb och sin flod, av det dubbla ansiktet.

Förväntningarna ligger i luften ovanför de låga radhusen när man reser in i Blackpool. Det första löftet är det höga Blackpool Tower, Eiffeltornetkopian byggt några år efter originalet, som vaktar över staden och blickar ut över havet. Blackpool blev under andra hälften av 1800-talet Norra Englands, ja ett tag hela Englands, nöjes- och semesterstad nummer ett.

Här samsades den nya teknikens fantasier på nöjesfältet med filmindustrins kulisser i Winter Gardens och de tre pirerna med sina teatrar, restauranger och arkadspel vilade över vattnet som hägringar om livet bortanför det dagliga arbetet. Miljoner och åter miljoner kom från kolfälten och fabrikerna. Det var arbetarklassens nöjesliv som utspelade sig här. En masskultur.

Det kan tyckas länge sedan nu. Strömmarna av människor avtog efter 1970-talet. Kanske drog Benidorm och Cypern mer än den nordengelska kusten. Kanske var det teven. Idag är Blackpool en stad som försöker återupptäcka sitt populära förflutna. Man renoverar sitt ärevördiga Winter Gardens och satsar mer och mer på de årliga Illuminationerna och representanter från staden sägs ha varit i Las Vegas för att hitta förebilder till en uppväxling av nöjeslivet.

Samtidigt har staden sedan en längre tid blivit en spelplats för den ökande fattigdomen i England. Det är hit man kommer om man har förlorat allt, säger socialarbetarna. Här är fastigheterna billiga och de oseriösa fastighetsägarna är villiga att hyra ut undermåliga rum i gamla pensionatshus där ingen längre bor. Ett mörker rinner genom gatorna, samtidigt som man riggar för ännu en helg av Northern Soul-danser och Elvis Tributes. Billy Ocean var i stan också på ett utsålt Operahus. Nostalgin säljer i Blackpool, framtiden är ännu osäker.

Tack till

Carl Carrington, chef för kulturarvet i Blackpool

Duncan Jump, nöjesarbetare

Vanessa Tomlin, professor Sheffields universitet

I norra England startade den moderna världen.Där låg industrialismens och klassamhällets vagga. En grön ö i Atlanten födde ett fram ett nytt samhälle över kolgruvor, kvarnar, vävstolar, ångmaskiner, fabrikshammare, brännugnar. England hade länge en särställning. En måttstock, en föregångare – för ekonomin, demokratin och välfärdsstaten, för det europeiska världsherraväldet. Men med tiden har särställningen försvunnit, landet verkar präglas av slitningar och ilska, populism och misstänksamhet.

Idag är England på väg att lämna Europa – eller kanske ändå inte.

I tidevarvet av Global Cities, sög London all åt uppmärksamhet. Men stora delar av England och landets mindre uppmärksammade industristäder, hamnstäder, nöjesstäd, har närmast blivit osynliga.Samma fråga som hade tagit oss till Balkan för drygt ett år sedan väckte vår nyfikenhet inför norra England: Vad har hänt med samhällena? Vilka stigar från det förflutna leder fram till städerna i dag? Vad har skapats? Vad har förstörts? Vilka bor i husen? Hur låter musiken?

Det här är en resa till städer i norra England, och vi startar i Sheffield.

I det dramatiska landskapet som formas av floderna och bergen, med Jane Austens pastoraler åt ena hållet och Ken Loachs gruvstäder åt det andra. Stålstaden som vid en snabb anblick kan tyckas vara platsen för industrisamhällets urbild, en ansiktslös massa arbetare och flytande stål från ugnar, men som visar sig vara en stad präglad av detta dramatiska landskap. Samt en närmast envis individualism som tar plats i byarna som bygger upp staden.

Staden som efter andra världskrigets Blitz skapade en helt egen variant av mångbottnad modernitet formad av landskapet och i folkets tjänst. Här lever ännu i konflikterna  mellan det starka kollektivet i Sheffield och dess omgivande kol-städer och påbudet om en ny en ny medelklassindividualism från London och Margret Thatcher.  Och hela tiden i sällskap med den musik som i Sheffield är både ett motstånd mot den bleka vardagen och en hyllning till dess rytmer.

– – –

Tack till / Thanks to:

Adrian Jones, http://www.jonestheplanner.co.uk

Andy Jackson, https://heeleypeoplespark.co.uk

Cathy Burke

Staden kan, förutom att betraktas som en byggd storskalig struktur, också betraktas som bestående av små handlingar och vardagliga rörelser – som en tidsgeografi. I varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever, skriver tidsgeografen Torsten Hägerstrand.

Så byggs staden också av livsbanor som korsas – eller inte korsas. När den moderna staden föds på 1800-talet mångdubblas de möjliga tillfällen där livsbanor möts. Vem du möter kan avgöra ditt öde. I byarna hade var hållplatserna på livets bussresa fastställda, flytten till den nya staden ändrade på detta. Under mellankrigstiden skapas en ny människa, den som CG Ljung kallar den omogna människan, tiden är en ”högkonjunktur för den eviga omognaden”. Den nya staden skapar idén om Tillfället, det som ska förändra allt, och bilden av att den belönar människor som inte binder sig utan väntar på Tillfället.

I ett avsnitt om staden och tiden ser vi hur vår relation till plats har förändrats av vår relation till tiden. Järnvägen och telegrafen skapar hastigheten och frigör människan från det lokala. Fotografiet gör det möjligt att återvända till samma ögonblick – och att resta i tid och rum – om och om igen.Fotografen Edward Muybridge fotograferar en hästs rörelse med 24 kameror. Vi kunde nu styra hästens rörelser. Skulptören Auguste Rodin protesterar: “It is the artist who is truthful and it is photography which lies, for in reality time does not stop.”

Teknologin omformar människors medvetande. Rebecka Solnit beskriver det som att de kliver ur den givna rörelsens flod – naturen, musklerna, vinden – upp i den fria rörelsens tunna atmosfär där inget stoppar dem men inget heter håller dem uppe. Det lokala ersättas av rörelsen.

Tidtabeller, cigaretter, flasköl och espressokaffe är alla delar i den nya tidens högre hastigheter. Idag kan vi sitta i denna tunna atmosfär, på en snabbmatsrestaurang i stadens periferi omgivna av hastighet och känna både tomhet och lugn i alltings utbytbarhet. Vi kan göra uppror mot stämpelklockan med flextid och slowfood. Men är vi våra egna tidsstudiemän i en stadsmiljö som trimmats till perfektion som en klocka?

RÄTTELSER: I avsnittet omnämns Amelia Earhart, den första kvinnan att flyga över Atlanten, med fel namn och hästen som Muybridge fotograferade tog sig fram i galopp inget annat.

Fès börjar med vatten. Floden Oued Fès, rinner från Sais slätten och samlar här ihop flera olika strömmar. Floden delar upp sig i sex grenar, ett delta som nu ligger under gatorna. På en karta från 1933 ser man dessa dolda vattendrag och hur de format staden, inte olikt hur tunnelbane- eller spårvägslinjer formar städer. Stadens växer längs med dem, formas av dem. Ett de smala gatornas deltalandskap där det är lätt att gå vilse.

Fès är ett komplicerat stadslandskap, en stad som egentligen består av fyra städer. Medinan är delad i två, den arabiska och den andalusiska. Utanför Medinan finns Fés Jedid, den sägenomspunna Marinid-släktens nya stad som började byggas på 1200-talet. När fransmännen kom etablerade också de en ny stad, La Ville Nouvelle.

Vi vandrar mellan murar, i en stad med 9000 gator varav 3000 är återvändsgränder. I en stad som begåvats med många rikedomar – vatten, kalksten, bördig jord och många gamla andliga och kulturella institutioner, men som idag odlar en lätt besvikelse över skuggan som staden hamnade i under 1900-talet.

Fès är den här islamska-arabiska kulturens urbana hjärta, dess långa berättelse om hur man byggde städer. Man kallar sig ”den andliga huvudstaden”. En flykt in i idévärlden. Som att någon sorts 1900-tals funktionalism och banalisering av stadskulturer har placerat den på en perifer plats. När man i själva verket, i alla fall om man är en äkta Fassi – som de ursprungliga fés-familjerna kallas – vet att man befinner sig i mitten.