Vi kommer under våren att introducera en ny serie samtal under rubriken ”Var kommer du ifrån?”. Det blir samtal med personer som vi är nyfikna på om deras hemorter.

Det här är det första, om än kanske på ett halvt bakvänt sätt med en fiktiv person, hemmafrun Maj från Örnsköldsvik genom författaren och psykologen Kristina Sandberg.

Vi träffade Kristna Sandberg för att prata om Maj, huvudpersonen i hennes boktrilogi från Örnsköldsvik: Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

Det finns en starkt kvinnlig erfarenhet av staden som inte alltid är synlig. Kristina Sandberg skriver fram den i bokserien som utspelar sig från slutet av 1930-talet till 1960-talet.

Det är ett perspektiv som handlar om vem som definierar och vem som definieras, och det präglar Maj från första delen när hon känner att “stadens ögon vakar över henne” när hon ska lämna igen en fårskinnspäls om hon har fått låna. Maj benämner flera gånger sin torgskräck, vad är det för en skräck? “Varje dag måste Maj gå utanför dörren”, kan man läsa i boken. Det är en dubbel känsla, både viljan att bli sedd och rädslan att bli dömd.

På torget i verklighetens Örnsköldsvik ligger två stora bankpalats – ett ser ut som en borg – och vid havet ligger Stadshotellet där industrimännen – herrarna från Hägglunds mekaniska och MoDo – samlades för att dra upp linjerna, framtiden.

Positionen som kvinna i staden präglas vid den här tiden av vem du är gift med – är du läkarfru eller portvakterska – eller till och med ensamstående mamma.

Maj är en utpräglad stadsmänniska, hon identifierar sig med staden. När hon ska gifta sig i Att föda ett barn, säger hon till sig själv att “hon är verkligen ingen bonddotter”. Ska man förstå Maj måste man förstå hennes relation till smuts. Och renligheten finns i staden, där människan inte delar liv med djuren.

Hon är en stadsbo det i en stad – Örnsköldsvik – som tydligt tycks stå för sig själv men samtidigt aldrig riktigt blivit det den var ämnad att bli. Det finns något storslaget som aldrig blivit av över platsen. Örnsköldsvik är en handelsstad i sin kärna lika mycket som en industristad. Industriernas rikedom finns inte nedlagda i stadens kärna på samma sätt som i till exempel Sundsvall. Den syns på Statt och i de stora tjusiga trävillorna. Det är en pragmatisk stad, dess urbanitet är pengar som byter ägare mer än hus som visar upp sig.

Mitt i Örebro ligger Krämaren –planerad 1954 klar 1963. Sverige har ingen tydligare avfyrningsramp för efterkrigstidens Saltsjöbadsavtal mellan konsumtion och välfärd, grosshandlarstaden kommer från ena hållet och folkhemmet från det andra. Krämaren är ett litet Vällingby ABC-stad mitt i city. Det gamla borgerskapet såg med förskräckelse hur socialdemokratin annekterade stadens kärna, men arkitekterna – bröderna Ahlsén – tog inspiration från Slottet och lade sig lika självklart på åsens högsta punkt. Byggt av Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro, en stiftelse som från 1945 till 1975 byggde i stort sett allt i Örebro, besluten fattades i stiftelsens slutna rum. Örebro blev den stad som bäst uppfyllde statens förväntningar på välfärdens byggande. Man var klassens mönsterelev och trosviss som få.

Men det fanns en tid innan mönstereleven. En stad av småfolk och trähus; skomakarstaden. En mångfacetterad migrantstad med Sveriges billigaste arbetskraft, präglad av frikyrkorörelsen, folkrörelserna och en alltigenom omhändertagande fabrikägande elit. Det var de som fyllde ut glappet mellan den hierarkiska fabriksstaden och strävan efter den klasslösa staden som skulle komma efter kriget. På skofabriken Oscaria ledde Oscarioterna med Eric Åqvist i spetsen, sina blåbyxade anställda med fast och vänlig hand. Stadshistorikern Gregor Paulsson skriver i sin bokserie Svensk Stad att det utåt inte syntes någon friktion i stadsrummet i Örebro, arbetarklassen och borgerligheten tycktes leva i frid. Det var till denna stad cirkuselefanten Bambina kom den heta sommaren 1927, hennes sista. Hon dog i Örebro, begravdes på Djurkyrkogården och huvudet hamnade på Biologiska museet.

I Örebro möter trosvissheten, föreställningen om mönstret av skor och bostäder som passar alla verkligheten. Ibland tycks de leva fridfullt sida vid sida, men ibland vänds staden ut och in och det som ser ut som et mest normala är det mest extrema. I Vivalla – den framsynta småhusstaden – ansluter sig under kort tid unga män och kvinnor till Daesh och åker till Syrien för att kriga. Vi reser genom mönsterstaden Örebro, och det mönster som långsamt avtecknar sig är långt mer komplicerat än vad staden själv tycks villig att erkänna. En stad där andra historier än den vanliga, det normala vill frigöra sig. De som lämnar mönstret.

Tack för samtal med:

Thord Strömberg, Örebro Universitet.

Erland Bohlin, Sällskapet Gamla Örebro

Vi har bland läst:

Bertil Egerö, En mönsterstad granskar. Bostadsplanering i Örebro 1945-1975

Gunnela Björk, Att förhandla sitt medborgarskap. Kvinnor som kollektiva politiska aktörer i Örebro, 1900-1950.

Thord Strömberg, Makt och medborgare. Örebro under 1900-talet.

Samt artiklar och samtida planerings- och arkitekturpresentationer i tidskriften Arkitekturs arkiv.

Det vilar alltid ett hot över det byggda. Arkitekturen är alltid det enda exemplaret. Ingen river en bok eller en film, men byggnader försvinner. Därför blir alltid urvalet, prioriteringen, definitionen av vad som ska finnas kvar en helt central del av historien om städers kulturarv. Kulturarvet är viktigt och diffust samtidigt. Det är både kollektiv och individuellt.

Kulturarvet säger något om livsvillkor genom historien, men är samtidigt något som definieras och skapas av samtiden. Inte heller modernismen var fri från det förflutna, utan delvis helt beroende av det. Under 1920- och 1930-talet började funktionalisterna dra upp linjerna för vad som skulle bli det svenska folkhemmet. De vände de sig till lador och härbren för att förstå den ”orubbliga djärva konstruktiva vilja som är livsnerven och bärkraften i gamla svenska byggnadstraditioner”. Men kanske hamnade de ändå, eller de som följde efter, in i det hastiga 1940- 50- och 60-talet i en tidens provinsialism, där allt gammalt var sämre och världen bara till för de levande, som T. S. Eliot skrev 1944.

I Fredric Bedoirs tvåbandsbok om Svensk arkitektur hittar vi bilder som visar att vi kan prata med de döda genom de platser som både de och vi har besökt.

Det finns också ett kulturarv som är subjektivt, och som har svårt finna en plats i den stora berättelsen, eller på muséer och minnets institutioner. Hotellhemmet Maria Plaza i Stockholm från 1965 revs 2011 och ersattes med stadens dyraste hyresrätter. De människor som levt där minns platsen som säregen och värdefull, men då det är trångt i stadsrummet och en kamp om investeringarna, blir ofta de svagare och utan inflytande berövade sina materiella minnen.

Kan ett kulturarvsbevarande alls förstå detta sublima, detta subjektiva arv, eller är man hänvisad bara till objektiva värderingar i sökandet efter den autentiska staden, den sanna byggda berättelsen om våra liv?

Vi tar rygg på tjuvar och poliser i staden. Undersöker hur brott, brottssbekämpning, revolter och hotbilder förändrar städer. Vad händer med städer när undantagstillstånd inträder?

Vi hittar arkitekten George Leonidas Leslie som bestämde sig för att bryta sig in i Manhattans banker, ta sig genom stadens stängda dörrar, lura de gyllene banklobbyernas solida arkitektur på den glittrande konfekten. Ser hur ställningskriget mellan maktens boulevarder och folkets barrikader i Paris 1871 ritar militärens och revoltörernas rörelser en karta över stadens maktförhållanden. De som var men kanske framför allt de som skulle komma att etableras under de följande decennierna. I Paris 2016 tycks undantagstillståndet blivit det nya normala. Vad gör det med en stad när dess poliser kan gå genom stängda dörrar utan att knacka? Vad som är undantag och vad som är regel är inte alltid uppenbart i städer präglade av hot.

Vi vänder åter till mordet på Kitty Genovese, som blev en klassiker inom socialpsykologin. Fallet användes för att förstå människors likgiltighet och ovilja att hjälpa sin nästa. En nyckelhändelse tycktes det i rörelsen från byarnas gemeinschaft till storstadens gesellschaft. Man sökte syndabocken till mordets dödliga utgång hos staden själv och dess kultur. Men i Richmond, Kalifornien hittar vi nya metoder där den här motsättningen mellan gemeinschaft och gesellschaft kanske inte längre behöver vara giltig.

I villornas och lägenheternas panikrum hittar vi den autonoma konsumentens rädsla i en tid som tycks i ständig förändring och bakom grindarna på ett instängslat bostadsområde i Warszawa breder ett trygghetens förlovade landskap ut sig.

Vi återvänder till Wien. Sist vi var här, för två och ett halvt år sedan (Staden #18) vandrade vi storögda genom det röda Wiens bostadsgårdar – den gemensamma staden kom oss till mötes med sin historia om goda bostäder för alla. Vi såg en öppen famn byggd i sten. Men just innan vi skulle åka fick vi höra om revorna i berättelsen om den goda staden. Globalt kapital och politiska kompromisser hade börjat bygga om det röda Wien till en berättelse bara för de redan invigda. De fattiga, de bostadslösa unga och alla andra med små medel hade börjat uteslutas.

Vi återvänder för att få veta vad som hänt sedan dess. Men också för att vi i glappet mellan idén om det goda Wien och en annan – kallare – stad ser en spegelbild av vårt eget land. Två platser i världen som gjort idén om den goda bostaden för alla till en del av sin identitet, som något som en del gärna minns, kanske med sentimentalitet, och andra tar ut avstånd ifrån. Men en måttstock för vad det här samhället är. Vad händer med den där identiteten när idén om den goda bostaden för alla inte går att upprätthålla längre?

Det mullrar under småstaden Hudiksvall. Förändring är på väg. Järnvägsrälsen som går rakt under stadshotellet måste breddas. En ny möjlighet kanske att vinna framgång, investeringar och befolkning. Eller återigen en anledning till besvikelse? Besvikelse hänger nämligen likt en blek lykta på Hudiksvalls gator alltsedan det Bottniska handelstvånget.

Vi åkte till Hudiksvall för att få svar på vad en småstad egentligen är. Är det omsorgen om det lilla; familjen, individen, det igenkännbara och trygga? Eller är det en säljbar kuliss – den “trivsamma småstadskänslan” – som bara finns i storstadens villaannonser men som i verkligheten försvinner i köplador och halvtomma gallerior? Eller är det att få styra sig själv, bygga sin egen stad, få frihet att återuppväcka snickaren, byggaren, arkitekten i sig?

Hudiksvall, som en gång präglades av stadsfisket och jordbruket, har sett trämagnater bygga bankpalats i staden. För att därefter dra vidare. Skov av investeringar har lämnat sina spår, sina arv. Men inget lyser klarare, tronar högre än panelarkitekturen på Storgatan. De mjukt fordrade husen från tidigt 1800-tal som berättar om kontinental klassicism och precisionsstålets allt vassare klingor.

Rygg mot rygg ligger Fiskarstaden. En gång rivningshotade trähus och en slum på 1960-talet, men nu stadens pärla. Här samlades en kväll på 1860-talet det gamla Hudiksvalls invånare för att revoltera mot det nya. Klasskonflikter och profithunger som skördade liv, men som i småstadens namn tystades ned, sköts in i skuggorna. För endräktens skull, den infekterade.

För Hudiksvall är en helhet i sig själv, som ej kan delas sönder. Under ostkupans glas utspelar sig stadens liv likt en Tjechov-pjäs. Det finns hammockar i trädgårdarna och alltid en stol ledig åt de utmejslade karaktärerna som dyker upp. Hudiksvall ryms på uppslaget i en Jan Lööf-bok. Begriplig och tydlig. Lite lat och nöjd med att upprepa sina redan kända repliker.

Tack!

Tony Björklund, arkitekt Hudiksvall

Bengt Gill, fd Planeringschef

Gunilla Kindstrand, journalist och tidigare kulturchef på Mittmedia och chefredaktör på Hälsingetidningarna.

Innanför staket, stängsel och murar ligger den stilla staden. Där ligger de döda. Begravningsplatsen skänker en känslomässig intelligens till staden. Vi vandrar på den Norra Begravningsplatsen i Stockholm. Hit till den nya förorten flyttade nybyggarna 1827. Från Lindhagens kulle ringlar sig cigarröken från de borgerliga familjegravarna där man ställde ut julgranar till jul.

Det är lockande att göra den stilla staden till en plats för stora ideal och storslagna tankar. Men verkligheten stannar inte vid kyrkogårdsmuren. Från medeltidens kyrkogårdar där kvinnor och svagsinta begravdes i norr och självmördare utanför muren till de amerikanska segregerade kyrkogårdarna är också den stilla staden en stad av hierarkier, klass och kapitalism.

Dödens stad är en spegel av livets. I USA står stängsel mellan vita och svarta kvar på kyrkogårdarna. I reformationens London slår hertigar sönder de benhus som varit platser som de levande delade med de döda. Döden blir en väg till glömskan istället för att vara närvarande i stadens vardagsliv. I modernismens Sverige gömmer sig döden på sjukhus och i krematorium, men den moderna stadens arkitekter och ingenjörer hittar en tillflyktsort från den moderna projektet i avskalade och rena rum för avsked. På Skogskyrkogården förverkligas idén om en värdig död, för alla lika.

Den stilla staden går vid vår sida. De döda är inte riktigt döda. Våra ideal kommer att prägla deras efterliv.

Michail Bulgakov skrev Moskvaromanen ”Mästaren och Margarita” under åren av Stalins terror och utrensningar på 1930-talet. Samtidigt startade stadens största monumentalbygge under marken: Moskvas metro. Iscensatta rättegångar och fängslanden pågick parallellt med att den moderna storstaden växte fram. Bulgakov tog namnen på sina huvudpersoner, Margarita och Woland, djävulen, från tunnelbanans M-skylt. Djävulen finns inskriven i det moderna projekt som är Moskva. Metronskyltens upplysta ”M” kan när som helst bli sin demoniska motsats ”W” som i Woland.

I avsnitt två om Moskva följer vi individer som blir en massa och individer som frigör sig ur samma massa och blir solitärer. Det finns en återkommande historia i Moskva om massans kultur och individens upplösning. Metron är dess tydligaste uttryck. En parallell stad med gator och mötesplatser. En blandning av egyptiska gravkammare och fickor för folklig frigörelse. Ska du träffa någon i Moskva kommer mötet ofta att ske under jorden, vid någon av perrongerna.

Vi besöker bristens Moskva där människor bor inneboende med sina döda släktingars möbler och böcker. Boendets historia i 1900-talets Moskva är en berättelse om tvångsgemenskap och snäva privata rum. I kommunikalkorna formades en bostadsmodell där det privata och individuella utplånades, och boendet blev en offentlig plats. Vi reser till datjorna, fritidsstugor utanför Moskva formade för urban tillflykt och självförverkligande. Platser där roller kan upplösas och ett visst mått av frihet – och individualitet – kan uppnås.

Och vi kliver in i solitären Konstantin Melnikovs hus, byggt med sparsamheten som ideal av en arkitekt som kom från landsbygden och vägrade bli del i någon kollektiv rörelse. En soloartist i ett massamhälle. Vi hittar oppositionen hos individer som vågar bryta sig loss från folkmassan och välja en egen väg genom Moskvas gator.

Varmaste tack till / Our heartful thanks to:

Stefan Ingvarsson, Kulturråd i Moskva

Anna Kosinova, vid svenska ambassaden i Moskva.

Maria Fadeeva, Center för avant-garde, Moskva.

Ylva Frid, arkitekt i Stockholm.

Maria Georgieva, korrespondent SvD

Olga Zinovieva, Lomonosov Moskvas statliga universitet

Jevjene Asse, Arkitekturprofessor i Moskva

Anna Martovitskaja, chefredaktör på arkitekturmagasinet Speech.

Strelka Institute for Media, Architecture and Design

I Moskva finns en hel generation präglad av repressionerna efter 2012 års protester som ägde rum i parker, på torg och inte minst på nätet mot den sittande Putinregimen. Flera dömdes till hårda fängelsestraff, men alla fick känna av en gammal rysk maktrelation: fruktan och rädsla inför till synes blinda bestraffningar och övervåld.

Men Moskva utspelar sig alltid mellan masken och ansiktet, mellan föreställning och verklighet. Därför finns det också en helt annan bild som staden förmedlar: en generös, rekreations- och medelklassanpassad urban omvandling. Det ska vara roligt att vara moskvabo, det ska vara ungt och snyggt. De gamla, tillsammans med hundarna, har förpassats till förorterna. På Majakovskijplatsen har staden hängt upp gungor. Är det en infantilisering av en offentlig plats? Eller en protest mot allvaret?

Vi kom till ett Moskva i avvaktan – ett val stundar – men också i missmod. Därför att känslan maktlösheten så ofta infinner sig hos människor, och maktmissbruk och korruption ständigt återvänder till staden. Men i Moskva har också protesterna mot isolation och förtyck funnit sina uttryck. Som kampen för den konstruktivistiska arkitekturen från 1920- och 1930-talet, en tydlig internationell rörelse, en glad kommunism med emancipation och precisa arkitekturmaskiner för det rationella och goda livet som redskap, men med byggnader som nu förfaller och hålls i glömska. Vi återfanns bitar av det gamla Moskva, gömt bakom monumentala Stalinkulisser, och påmindes om att staden en gång varit en agrar köpstad, byggd glest och till stora delar i trä – och med enorma sociala kontraster mellan godsherrar och tidigare livegna bönder. Likväl en stad med välfärdsambitioner och reformanspråk.

Och vi banade oss en väg genom den rika, komplexa symbolvärden i Moskva och i den ryska kulturen. En symbolvärld som fått sin särskilda plats i det Allryska utställningsområdet – Vystavka Dostizheniy Narodnogo Khozyaystava (VDNKh), en megalomanisk utställningsareal från 1930-talet, dirigerad av Stalin, som teatraliskt uppvisar landets rikedomar och hjältedåd. En utställning som i dag till formen åter gör sig aktuell i Rysslands bidrag arkitekturbiennalen i Venedig. Vad för nytt innehåll kan rymmas i denna form? Enbart nationalism och monumentalitet?

Eller finns det en väg också för det öppna, nyfikna Moskva som låter blicken vila lite längre, söker kontakt och på inga sätt vill vara isolerad.

Varmaste tack till / Our heartful thanks to:

Stefan Ingvarsson, Kulturråd i Moskva

Anna Kosinova, vid svenska ambassaden i Moskva.

Maria Fadeeva, Center för avant-garde, Moskva.

Ylva Frid, arkitekt i Stockholm.

Maria Georgieva, korrespondent SvD

Olga Zinovieva, Lomonosov Moskvas statliga universitet

Jevjene Asse, Arkitekturprofessor i Moskva

Anna Martovitskaja, chefredaktör på arkitekturmagasinet Speech.

Strelka Institute for Media, Architecture and Design