Staden kan, förutom att betraktas som en byggd storskalig struktur, också betraktas som bestående av små handlingar och vardagliga rörelser – som en tidsgeografi. I varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever, skriver tidsgeografen Torsten Hägerstrand.

Så byggs staden också av livsbanor som korsas – eller inte korsas. När den moderna staden föds på 1800-talet mångdubblas de möjliga tillfällen där livsbanor möts. Vem du möter kan avgöra ditt öde. I byarna hade var hållplatserna på livets bussresa fastställda, flytten till den nya staden ändrade på detta. Under mellankrigstiden skapas en ny människa, den som CG Ljung kallar den omogna människan, tiden är en ”högkonjunktur för den eviga omognaden”. Den nya staden skapar idén om Tillfället, det som ska förändra allt, och bilden av att den belönar människor som inte binder sig utan väntar på Tillfället.

I ett avsnitt om staden och tiden ser vi hur vår relation till plats har förändrats av vår relation till tiden. Järnvägen och telegrafen skapar hastigheten och frigör människan från det lokala. Fotografiet gör det möjligt att återvända till samma ögonblick – och att resta i tid och rum – om och om igen.Fotografen Edward Muybridge fotograferar en hästs rörelse med 24 kameror. Vi kunde nu styra hästens rörelser. Skulptören Auguste Rodin protesterar: “It is the artist who is truthful and it is photography which lies, for in reality time does not stop.”

Teknologin omformar människors medvetande. Rebecka Solnit beskriver det som att de kliver ur den givna rörelsens flod – naturen, musklerna, vinden – upp i den fria rörelsens tunna atmosfär där inget stoppar dem men inget heter håller dem uppe. Det lokala ersättas av rörelsen.

Tidtabeller, cigaretter, flasköl och espressokaffe är alla delar i den nya tidens högre hastigheter. Idag kan vi sitta i denna tunna atmosfär, på en snabbmatsrestaurang i stadens periferi omgivna av hastighet och känna både tomhet och lugn i alltings utbytbarhet. Vi kan göra uppror mot stämpelklockan med flextid och slowfood. Men är vi våra egna tidsstudiemän i en stadsmiljö som trimmats till perfektion som en klocka?

RÄTTELSER: I avsnittet omnämns Amelia Earhart, den första kvinnan att flyga över Atlanten, med fel namn och hästen som Muybridge fotograferade tog sig fram i galopp inget annat.

Fès börjar med vatten. Floden Oued Fès, rinner från Sais slätten och samlar här ihop flera olika strömmar. Floden delar upp sig i sex grenar, ett delta som nu ligger under gatorna. På en karta från 1933 ser man dessa dolda vattendrag och hur de format staden, inte olikt hur tunnelbane- eller spårvägslinjer formar städer. Stadens växer längs med dem, formas av dem. Ett de smala gatornas deltalandskap där det är lätt att gå vilse.

Fès är ett komplicerat stadslandskap, en stad som egentligen består av fyra städer. Medinan är delad i två, den arabiska och den andalusiska. Utanför Medinan finns Fés Jedid, den sägenomspunna Marinid-släktens nya stad som började byggas på 1200-talet. När fransmännen kom etablerade också de en ny stad, La Ville Nouvelle.

Vi vandrar mellan murar, i en stad med 9000 gator varav 3000 är återvändsgränder. I en stad som begåvats med många rikedomar – vatten, kalksten, bördig jord och många gamla andliga och kulturella institutioner, men som idag odlar en lätt besvikelse över skuggan som staden hamnade i under 1900-talet.

Fès är den här islamska-arabiska kulturens urbana hjärta, dess långa berättelse om hur man byggde städer. Man kallar sig ”den andliga huvudstaden”. En flykt in i idévärlden. Som att någon sorts 1900-tals funktionalism och banalisering av stadskulturer har placerat den på en perifer plats. När man i själva verket, i alla fall om man är en äkta Fassi – som de ursprungliga fés-familjerna kallas – vet att man befinner sig i mitten.

Med Tunis inleder vi en tredelad serie om städer, politik och gestaltning i Maghreb, den delen i den arabisk-islamska världen som i sedan expansionen på 700-talet har varit ”väst” – där solen går ned. Det är ett område med uråldriga handels- och karavanvägar från Nordafrika till Mellanöstern; med marknader som har bundit Medelhavet med Sahara och södra delarna av Afrika.

Tunisien var ett franskt protektorat mellan 1882 och 1956, men landet och staden Tunis, har alltid sökt sina egna vägar mot progressivitet och reformer. Ännu i dag är Tunisien det enda landet som lyckades genomföra och behålla en demokrati efter den arabiska våren 2011.

Tunis bär på många ansikten: den äldsta delen – Medinan – var länge en eftersatt och ohälsosam slum dit människor endast begav sig, av gammal sedvänja, under Ramadan. Idag är den ett världskulturarv med häpnadsväckande värden och spirande nya investeringar. Den franska staden – Downtown – som de nya makthavarna lät uppföra efter under decennierna omkring 1900 – står i stark kontrast: boulevarder och promanadstråk, trädalléer och monumentalbyggnader.

När man korsat Tunisbukten fortsätter staden  med de ursprungliga stadsgrunderna: Karthago, La Marsa – mytologiska platser som påminner om att stadsregionen var ett ekonomiskt och politiskt maktcentra vid medelhavet under antiken och ärkefiende till Romarriket – stadsdelarna är i dag villaförstäder med en ambient av arkeologiska parker.

Tunis är de starka kontrasternas stad, där de till synes oförenliga miljöerna och politiska viljorna har sökt förening. En stad där tradition och modernism fångat varandra i armkrok.

Tack:

Lina Lagerström, Memia Belkaid, Sami Aloulou, Emilia Jansson på septembre architecture, https://septembrearchitecture.com/About

Ylva Frid

Isabell och Selim Adhoum, https://www.airbnb.se/rooms/16625850

Äckel. Nervositet. Melankoli. Passion. När städer förändras förhandlar människor med den nya staden genom sina känslor. Om man då gör en karta över staden där man ritar ut dessa enskilda känslor, kan man i vissa tider ana trådar som löper samman, tvinnas till känslovävar. En stadens underliggande temperament, en färgskala, från dystert blått till nervöst rött, mellan kväljande svart och flegmatiskt gult.

Det är ingen hemlighet att Landskrona har mått väldigt dåligt under en tid. Arbetslösheten har varit hög, skattekraften låg och de sociala bekymren överhängande. För vår del drog Landskrona vår nyfikenhet till sig därför att det berättades om den som en stad med en närmast amerikansk typ av segregation: fattiga, arbetslösa minoritetsgrupper i centrum och mer etablerad och medelklassig befolkning i villaområden och stadsdelar runt stadskärnan.

Men staden arbetar nu intensivt för att komma tillrätta med sitt prekära läge, för att få bort fattigdomen och kriminaliteten, gängen, i centrum och på Öster. Man kan visa upp lyckade satsningar på kultur och framför allt fotografi – och man har salufört sig till nya invånare med pengar och ambitioner med nybyggda bostadsområden vid havet.

Det paradoxala är dock att den slitna och otrygga stad som Landskronas politiker och företagare har bestämt sig för att mota bort – också hade gett en del människor en andra chans, människor som kanske var uträknade på andra håll – just för att tröskeln i Landskrona hade varit så låg, att det fanns en bostad, och en stad, som släppt in en.

Landskrona skulle kunna vara den perfekta berättelsen om förfall och revansch.

Men egentligen är berättelsen om Landskrona mycket mer komplex än så. En stad som ofta varit i osynk med sina egna ambitioner. En stad som vill känna sina invånare men som ständigt huserat främlingar. En stad som återkommande fått sin rock lagad, för att sedan slita sönder den igen.

Tack till

Måns Back Nilsson, lärare på Studiemotiverande folkhögskolekurs, Albins folkhögskola i Landskrona

Svend Dahl, skribent

Kenneth Håkansson, ordförande Landskronahem

Ett nytt avsnitt av podcasten Stadens syskonserie Var kommer du ifrån? En intervjupodd där vi träffar människor som vi är nyfikna på och pratar om deras hemorter. I det här avsnittet träffar vi musikern och låtskrivaren Tomas Andersson Wij, från Fruängen i södra Stockholm. Slutstationen på tunnelbanans röde linje 14. Förorten som ritades upp på tre nätter av stadsbyggarna. Det blir en resa längs folkhemsförortens bläckfiskarmar, in i dess dunkla träddungar, öppna allmänningar och smala gångtunnlar, vidare till Hälsinglands fria stora skogar och sedan med de gröna tunnelbanevagnarna, med linje 14, in till storstadens lockande centrum – tidigt 1990-talet just när en stad i norra Europas utkanter börjar bli upptagen med sig själv på ett helt nytt sätt. Till The Capital of Scandinavia “bland de tvångsmässigt skämtande / bland ironiker och hämnare”. Dessutom: Ett par låtar från Tomas Andersson Wijs kommande album som släpps den 22 februari.

Bibeln talar alltid om städer. Det finns inga hyddor eller byar i Bibeln. Tron växer fram i staden. Kanske är det möjligheten till ordning, till hierarkier, till skillnad och monument, men lika gärna kan det vara en typ av tillhörighet och ett sökande efter mening, som möjliggörs i städer, där människor samlas från olika håll. Dit folk kommer resande. Städer är i grunden individualistiska, därför har de behövt lagar, regler och riter som man håller sig till. Under historien har det ur detta växt fram religiösa rum och platser i städer.

Vi gav oss av efter spåren av tro i städer.

Vi hamnade i Herrnhut, staden som byggdes av flyende protestantiska Herrnhuter på 1720-talet. En trosinriktning med starka egalitära ideal, alla lika, kyrkan ett hus av alla hus, hela staden en gjuten form kring vardagens böner. Herrnhut blev ett försök att under barocken forma en stad byggd i barock stil men med en ton av jämlikhet. Barockens axlar ersattes av ett rutnät jämt fördelat, utan klimax. När städer nämns i Bibeln där de alltid formade som kvadrater med portar. Som en gudomlig ordning har lagts över stadens form.

De demografiska förskjutningarna i religionskrigens Europa under 15- och 1600-talen skapade inte bara nya städer på den kontinenten utan också i den nya världen, på andra sidan Atlanten. I det blivande Pennsylvania bjöd William Penn in alla möjliga förföljda trosinriktningar till Pennsylvania. Från Nya Nazareth byggd av Herrnhuter till Philadelphia, brödravänskapens stad. Vi ställer oss på gathörnet i kväkarnas städer. Det är kring gathörnet de bygger sina städer, av lika delar vardaglig handel och en tro på gud som ljuset i varje människa.

Vi hamnar på de svenska folkhemstorgen och i Villa Tugendhat i Brno och ser hur modernismen ersatte traditionella trosatser med rummets helighet, att andäktigt samlas kring.

Tron har alltid varit urban, det religiösa utövandet varit en del av staden. Synagogor och moskéer ligger i gatulivet, mellan badet och marknaden. De är oskiljaktiga från staden. Religioner och bekännelser bygger inte städer längre, men betyder det att tro och religion ska skiljas helt från stadens form och vardagsliv?