Bibeln talar alltid om städer. Det finns inga hyddor eller byar i Bibeln. Tron växer fram i staden. Kanske är det möjligheten till ordning, till hierarkier, till skillnad och monument, men lika gärna kan det vara en typ av tillhörighet och ett sökande efter mening, som möjliggörs i städer, där människor samlas från olika håll. Dit folk kommer resande. Städer är i grunden individualistiska, därför har de behövt lagar, regler och riter som man håller sig till. Under historien har det ur detta växt fram religiösa rum och platser i städer.

Vi gav oss av efter spåren av tro i städer.

Vi hamnade i Herrnhut, staden som byggdes av flyende protestantiska Herrnhuter på 1720-talet. En trosinriktning med starka egalitära ideal, alla lika, kyrkan ett hus av alla hus, hela staden en gjuten form kring vardagens böner. Herrnhut blev ett försök att under barocken forma en stad byggd i barock stil men med en ton av jämlikhet. Barockens axlar ersattes av ett rutnät jämt fördelat, utan klimax. När städer nämns i Bibeln där de alltid formade som kvadrater med portar. Som en gudomlig ordning har lagts över stadens form.

De demografiska förskjutningarna i religionskrigens Europa under 15- och 1600-talen skapade inte bara nya städer på den kontinenten utan också i den nya världen, på andra sidan Atlanten. I det blivande Pennsylvania bjöd William Penn in alla möjliga förföljda trosinriktningar till Pennsylvania. Från Nya Nazareth byggd av Herrnhuter till Philadelphia, brödravänskapens stad. Vi ställer oss på gathörnet i kväkarnas städer. Det är kring gathörnet de bygger sina städer, av lika delar vardaglig handel och en tro på gud som ljuset i varje människa.

Vi hamnar på de svenska folkhemstorgen och i Villa Tugendhat i Brno och ser hur modernismen ersatte traditionella trosatser med rummets helighet, att andäktigt samlas kring.

Tron har alltid varit urban, det religiösa utövandet varit en del av staden. Synagogor och moskéer ligger i gatulivet, mellan badet och marknaden. De är oskiljaktiga från staden. Religioner och bekännelser bygger inte städer längre, men betyder det att tro och religion ska skiljas helt från stadens form och vardagsliv?

Vi gav oss ut i den stad som byggts för och av stadens elit, den grupp vars beslut – eller avsaknad av beslut – påverkar många och kanske också den riktning som samhället tar. När det nya industriborgarskapet började formas i städerna på 17- och 1800-talet var det med en helt ny kultur och livsstil och i deras spår också en ny stad. Vi tar oss till Villastaden på Östermalm i Stockholm där denna nya borgerligheten var både isolerad och progressiv. Staden var inte något de vände ryggen till, de ville och trodde att de kunde förändra den. Med filantropi och salonger.

Stadens elit har vandrat mellan isolering och delaktighet – i såväl villastäder mitt i staden som i de nya villaförstäder som skulle följa på dem när stadens tryck och oro blev för stor. När fabrikörerna, vetenskapsmännen och det kulturella etablissemanget i slutet av 1800-talet lämnade staden för platser som Wannsee i Berlin eller Djursholm i Stockholm byggde de egna tågförbindelser, egna korridorer, för att kunna upprätthålla avståndet till staden och samtidigt kunna infinna sig i dessa mitt när de ville.

Så var det redan när samhällets högsta, prästerskapet befordrade varandra i de heliga templen i städerna i Mesopotamien i stadscivilsationens begynnelse. Utanför templens murar stampades husen ner var sextionde år, men innanför skulle allt vara som det alltid varit. Det var så ledarsamhället manifesterade och befordrade sig självt.

I dag är den elit som formar städerna – i New York, i Milano, Barcelona – de som äger och hanterar globalt kapital. De verkar i en värld där rörlighet, nätverk och teknologi kommer före den lokala agendan. En elit som ofta hotar med “partiell exit” eller att ge sig av med sina intressen, sina pengar och sina investeringar och försvinner från just den här staden om inte förutsättningarna passar. För att stoppa denna elitens flykt måste stadens eller även nationella politiker blunda för de politiska konflikter som finns mellan elitens intressen och de andras, mellan de innanför templets murar och de utanför.

Växjö växte ur en vägkorsning och en marknadsplats. Skogarna och sjöarna omger staden. Dess rutnät har täppts till med fondbyggnader i slutet av de raka gatorna. En stad som ett dockhus i vildmarken. Staden Växjö har i nästan tusen år varit en viktig stad på det Småländska höglandets sydsluttning, en ämbetsmannastad, med residens och en kyrka som var biskopskyrka redan på 1100-talet.

Det är en stad som balanserat mellan ordning och oordning –mellan ämbetsmannahögfärd och enkel öppenhet.

Idag vlll Växjö vara en liten metropol – men kanske man återfinner de mest egensinniga urbana strukturerna i byarna. I Grönskåra, Sälgeryd, Uråsa, Berg, Lägan, Tolg, Fröseke, Tävlesås. I byarna slog den gröna vågen rot på 1970-talet och fortsätter att växa – bönderna har högt i tak i lantköken och har läst alla böckerna på sockenbiblioteken. Ibland reser de med de nya idéerna in till staden och utmanar ordningen.

I Smålands mörker, i den isolering som präglat stadens historia, lever en stark anda av gör-det-själv. Den hörs hos Valter i Vilhelm Moders Soldat med brutet gevär och ekar i 1980- och 90-talets ungdomskultur liksom i 2000-talets matkultur. Den märks hos de sociala entreprenörer som startat i de delar av staden där de minst inkluderade bor och som odlar upp marken kring Biskopsgården. Men den gamla staden – dockhuset, ämbetsmännen – förstår inte alltid dessa rörelser och stöter ibland bort dem. Och vänder sig inåt – in i dockhuset igen.

 

Tack till:

Fredrik Bergman

Hanna Höglund

Lars Hansson

Magnus Josefsson

Ola Malm

Eva Haraldsson

Karin Hård af Segerstad

Utvandrarnas hus

Judit Söderblom

Gunilla Grügiel

Jonas Olsson

Elisabet Norin

Anders Mildner

 

Musik i avsnittet:

Venus Outback – Vaseline Teen Enterprise

Blända – Drömskogen

The Mo – Nostalgia Locomotiv

 

 

Mellan de medeltida husen och gårdarna strax utanför den antika kärnan i Split löper ett hus från 1960-talet. Det lägger sig över gatan som en stadsport bort mot de lakoniskt benämnda stadsdelarna Split 1, 2 och 3: Staden som växte under det socialistiska Jugoslaviens stadsbyggnadsregim. I Split följer vi ett modernistiskt mellanrum som bygger hus som aldrig lägger sig i vägen för historien eller försöker utplåna den utan som rotar sig i rutnät från ett tusenårigt jordbrukslandskap eller ramar in det medeltida, förstärker och ger det en ny mening. Modernismen är ibland hemsnickrad och utan manifest – pragmatiskt småskalig – och ibland noggrant planerad – schematiskt storskalig – men aldrig utan den lokala färgen.

Split är Balkans mest Jugoslaviska stad. Jugoslavien var en stat som sökte mellanrummet mellan det kapitalistiska och det socialistiska. Människor kunde ta jobb i Kalifornien, som vår vägvisare Mislavs familj gjorde på 1980-talet, eller jobba på arbetarägda plastfabriker som också hade egna bussar och basketlag. Split bär på den här idén om mellanrummet, det gemensamma både i det byggda och i medborgarnas syn på och idé om staden.

Det är den moderna staden, men under det moderna låg, insåg vi, alltid det förflutna, i Split; aldrig stilla och avsomnat, –utan uppfordrande, upproriskt, – där blandades det antika arvet med det jugoslaviska, det kroatiskt nationalistiska med det venetianskt självständiga: det pågick en kamp mellan det gemensamma och det privata i Split.

När man i Zagreb vill se en expansiv och aggressiv turistpolitik, med hotell och nöjesanläggningar på stadens stränder protesterar man. När stadens korrupta politiker – liksom en gång Tito och hans partibröder före dem – vill nagga den makalösa skogsparken Marjan organiserar man sig.

I Stadsstaten i det azurblå havet. Stolt och kvick i tanken. Som alltid tyckt sig vara värd mer än vad man hittills fått sig till dels.

 

Stort tack till / Many thanks to:

Mislav Kuzmanic

Duska Boban

Robertina Tomic

Ivana Mestrov

and for contacts and information:

Natasa Bodrozic

and, again: Iva Cukic, Ministry of Space in Belgrade.

På kullarna runt om i Sarajevo växer de illegalt byggda husen fram. De legaliseras efter hand av politiker som förväntar sig röster från de som byggt dem. Lojalitetsband binds i osäkerhetens spår. När vintern kommer eldar man med allt man kommer åt i husen, dimman som driver in över staden tvingar medborgarna i staden nedanför bergen att bära ansiktsmask.

”Vi kallar staden Mordor på vintern”, säger arkitekten Hanna Cevilj. Vi träffar henne och hennes unga kollegor och vänner. Med ett hänsynslös uppriktighet tecknar de en mörk bild av en hälsovådlig och korrupt stad. Men under denna uppriktighet växer tron på förändring. De har börjat organisera sig. Vi kallar dem balanskonstnärerna – de balanserar mellan sin egen autonomi, makten över sin egen framtid, men gör det inuti en oöverskådlig och dyr administration och en rutten politisk kultur.

Det är den här dubbla staden vi reser i. En stad som balanserar mellan nyfallen nysnö under de olympiska spelen 1984 och snövita gravar från inbördeskriget – även om de vill att vi kallar det vad det var: en aggression – i kanten av längdåkningsspåren. En stad som balanserar mellan arkitekter och politiker som Nasiha Pozder som välter gamla strukturer över ända och varma handslag bakom slutna dörrar mellan investerare från Mellanöstern och politiker med stora intressen i fastighetsbranschen.

Det är en stad som balanserar mellan olika möjliga framtider. I en av dem väller den gamla mångkulturen fram och staden blir hel igen. Vedad, en av balanskonstnärerna förklarar: ”Generation av improvisationer har skapat oss! Det var vår kultur, det är det fortfarande, att vi intuitivt måste förstå vad andra menar – endast så kunde vi leva och verka tillsammans, trots våra olikheter”.

 

Stort tack / Many thanks to:

Nasiha Pozder

Hana Kevilj

Vedad Islambegovic

Nejra Durmiska

Dario Kristic

… och till Karlshamns stadarkitekt, Emina Kovacic, uppväxt i Sarajevo.

Marken rämnar under Tuzla. Saltet som har utvunnits under staden i hundratals år har gjort att husen och gatorna spricker sönder och sjunker. Det är stad av skuggor, närvarande genom att inte längre vara där. Den gamla gruvstaden söker fotfäste i turism, kultur och attraktioner, i de nya artificiella Panoniska sjöarna, som erbjuder saltvattendopp och solbad trots att Tuzla ligger sex timmars resa från havet. Gruvindustrin är till stora delar såld, privatiserad och uppstyckad och försörjer inte flertalet invånare längre.

Men det finns ett allvar och en stolthet som aldrig lämnar staden. Under kriget på 1990-talet var Tuzla ”förnuftets röst”, den enda staden i det forna Jugoslavien där man inte valde en nationalistisk regim. Istället satte man heder i en bred legitimering av makten – muslimer, judar, katoliker, ortodoxa och andra grupperingar var med och fattade beslut. Man skulle inte vända sig mot varandra med våld.

Vi träffar den gamle borgmästaren i Tuzla, Selim Beslagic, som gjorde kampen mot orimligheten i att man plötsligt skulle vara fiender till sitt främsta politiska vapen. Vi möter krigets barn, som drömmer om att lämna en fattig och korrupt stad men som vet att det egna värdet bara finns där. Och vi lyssnar på geologens förutsägelser om hur Tuzla ska räddas från att slutligen falla ned i mystikens brunn.

Följ vår tredelade resa genom Balkan, med start i Tuzla.

Stort tack till / Many thanks to:

Lejla Salkic

Selma Arapcic

Sasa Seherac

Tijana Veljkovic

… and to the one-and-only, the spider-in-the-web: Iva Cukic, Ministry of Space in Belgrade.

 

Musikern och poeten Mattias Alkberg tar oss med från Tunastigen – en liten stadsdel byggd från slutet av 1960-talet och framåt – till Svartöstan, en gång en kåkstad byggd från slutet av 1800-talet i skuggan av malmhögarna vid havet. Ett program om att skriva sin egen historia på en plats utan historia i Tuna, om att frysa och värma sig på elementen inne på Konsum, om att fortfarande drömma om skolans korridorer – och den hemliga gången under skolan – och vända blicken bort från de tennisbollsgula väggarna. Om att hitta en plats man inte trodde fanns, en gammal kåkstad, byggd illegalt av arbetare, Svartöstan. Att förändras helt av den platsen som tillät allt, en fristad. Och att med sorgsen blick se allt detta förändras utan att kunna göra något. Och om en gräsrotsrörelse längs norrlandskusten som borde begripas också av de som styr och pratar om Luleås framtid. Om det nu är en gemensam framtid för alla som man är intresserad av och inte bara mer av ordning och mer av dyrare.

—-

tack till Teg Publishing

 

Det är den första maj i Göteborg. Vi står på Masthuggstorget och hör partisansånger och Internationalen. Hela staden tycks klädd till fest. Alla verkar ha ett torg, eller ett tåg, att gå till. Men vad är en arbetarstad 2017?  Vilka är arbetarna? Vem omfamnar solidariteten?

Vi rör oss från de papperslösa migranternas osynliga arbete och rörelser genom centrala Göteborg, vi ser hur Göteborgsandan lagt grunden för en stad i tillväxt helt beroende av illegal arbetskraft, ser Göteborgsandan födas när pengarna från kolonialhandeln och den norrländska skogen kom till Göteborg för 300 år sedan, vi reser åter till borgerlighetens filantropiska förnekande av arbetarklassens existens, hittar årtalet när Göteborg börjar bygga bilden av sig själv som arbetarstad. Besöker Lilla Milano där SKF huserade gästarbetare  efter andra världskriget och tar oss genom det heltigenom kontrollerade flödet på Torslandaverken på 1960-talet och ser stora bostadsområden växa upp för att förse den med arbetare. Arbete har alltid suttit ihop med bostäder.

Från Landshövdingehusen vid SKF-fabriken till Lilla Milano och Angered. Arbetet formar staden, kanske ingenstans tydligare än i Göteborg. Idag tycks det bara som om demonstrationstågen inte vill se det arbete som bygger vidare på den välfärd – och den konsumtionskraft – som arbetarrörelsen kämpade för att ge till arbetarna.

Alldeles intill E4:an, vid avfarten Bredäng, ligger bostadsområdet Gulddragaren, som byggdes 1988. Det brukar kallas Guldish av de som bott där. I alla fall de som bodde där innan hyresrätterna såldes och blev bostadsrätter 2009. Namo Marouf, eller Lilla Namo, kallar det Guldish. Hon flyttade hit 1998, från Akalla. Gulddragaren ligger mitt emellan Mälarhöjden och Bredäng. “Jag var kluven”, säger hon, om att bo där. Åt ena hållet ligger Västertorp och Mälarhöjden, svenskt folkhem och uppvuxen villaförort, åt andra Bredäng, Skärholmen, Svenskt 1960-tal. Namo valde Bredäng och Skärholmen. Det som påminde henne om Akalla, om de öppna gårdarna där alla kände alla.

Ungdomsgården i Skärholmen blev hennes tröskel bort från hemmet, tunnelbanan hennes frihetsväg genom staden.

Vi pratar om att vara kluven mellan ett och ett annat, om gränser man inte själv styr över, om språket som man bär med sig och som reser längs tunnelbanans linjer och om orten, ordet som gör periferi till centrum, och om det där slottet i vägskälet vid motorvägen som var hennes föräldrars slutstation på klassresan genom Stockholms orter.

Lästips:

“När jag inte hade nåt” av Ison Glasgow och Emil Arvidson

“Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010″ av Lydia Wistisen

Om demografi och städer. Ensamhet som den kollektiva stadens gåva till individen? Ensamhet som stadens förbannelse?