I Moskva finns en hel generation präglad av repressionerna efter 2012 års protester som ägde rum i parker, på torg och inte minst på nätet mot den sittande Putinregimen. Flera dömdes till hårda fängelsestraff, men alla fick känna av en gammal rysk maktrelation: fruktan och rädsla inför till synes blinda bestraffningar och övervåld.

Men Moskva utspelar sig alltid mellan masken och ansiktet, mellan föreställning och verklighet. Därför finns det också en helt annan bild som staden förmedlar: en generös, rekreations- och medelklassanpassad urban omvandling. Det ska vara roligt att vara moskvabo, det ska vara ungt och snyggt. De gamla, tillsammans med hundarna, har förpassats till förorterna. På Majakovskijplatsen har staden hängt upp gungor. Är det en infantilisering av en offentlig plats? Eller en protest mot allvaret?

Vi kom till ett Moskva i avvaktan – ett val stundar – men också i missmod. Därför att känslan maktlösheten så ofta infinner sig hos människor, och maktmissbruk och korruption ständigt återvänder till staden. Men i Moskva har också protesterna mot isolation och förtyck funnit sina uttryck. Som kampen för den konstruktivistiska arkitekturen från 1920- och 1930-talet, en tydlig internationell rörelse, en glad kommunism med emancipation och precisa arkitekturmaskiner för det rationella och goda livet som redskap, men med byggnader som nu förfaller och hålls i glömska. Vi återfanns bitar av det gamla Moskva, gömt bakom monumentala Stalinkulisser, och påmindes om att staden en gång varit en agrar köpstad, byggd glest och till stora delar i trä – och med enorma sociala kontraster mellan godsherrar och tidigare livegna bönder. Likväl en stad med välfärdsambitioner och reformanspråk.

Och vi banade oss en väg genom den rika, komplexa symbolvärden i Moskva och i den ryska kulturen. En symbolvärld som fått sin särskilda plats i det Allryska utställningsområdet – Vystavka Dostizheniy Narodnogo Khozyaystava (VDNKh), en megalomanisk utställningsareal från 1930-talet, dirigerad av Stalin, som teatraliskt uppvisar landets rikedomar och hjältedåd. En utställning som i dag till formen åter gör sig aktuell i Rysslands bidrag arkitekturbiennalen i Venedig. Vad för nytt innehåll kan rymmas i denna form? Enbart nationalism och monumentalitet?

Eller finns det en väg också för det öppna, nyfikna Moskva som låter blicken vila lite längre, söker kontakt och på inga sätt vill vara isolerad.

Varmaste tack till / Our heartful thanks to:

Stefan Ingvarsson, Kulturråd i Moskva

Anna Kosinova, vid svenska ambassaden i Moskva.

Maria Fadeeva, Center för avant-garde, Moskva.

Ylva Frid, arkitekt i Stockholm.

Maria Georgieva, korrespondent SvD

Olga Zinovieva, Lomonosov Moskvas statliga universitet

Jevjene Asse, Arkitekturprofessor i Moskva

Anna Martovitskaja, chefredaktör på arkitekturmagasinet Speech.

Strelka Institute for Media, Architecture and Design

Vi fick en bok i våra händer: Imaginary Cities, skriven av Darren Andersson. Den blev en utgångspunkt för oss att fundera kring visioner, utopier och föreställningar om vad städer är – men kanske framför allt vad de kan vara. Om hur städer blivit gestaltade platser för olika idealtillstånd: Harmoni, rationalitet, lycka och en kollektiv självkänsla. Om det samhälle man vill ha, eller trott att man har velat haft.

Om utopier som innehåller sina egna ruiner, som kanske egentligen helst av allt vill vara ruiner, för att få en plats i evigheten. Men också om revanschistiska småutopier som manifesterar makt. Om en karta som inte innehåller något centrum, ett motstånd mot idén om ett centrum. Om periferins frihet där det fantastiska kan komma emot en. Där man kan se staden från ett annat håll, obekymrad om hierarkier och stora investeringar.

Och slutligen berättelsen om den stora, medeltida hungerduken i den sydösttyska småstaden Zittau. Hur den överlevde genom århundraden – vördades, vårdades och gömdes – men även skändades och försvann – för att till slut återuppstå i mitten av en vision om en ny gemenskap. En historia som frågar om priset för en vision verkligen är att man måste lämna det förflutna? Kanske istället visionen finns mitt i alla de andrahandsvärldar bland andrahandsföremål som utgör våra materiella samhällen.

Det är inte de stora förenklade utopierna som har byggt levande städer, utan samhällen som har bejakat sin komplexitet, inte föreskrivit en mening utan frilagt en allmänning. De som lagt varp efter varp att binda samman en brokig väv av historia, samtid och frihet.

I Visby – ja kanske på hela Gotland – mäts allting från muren. Ända sedan den byggdes på 1200-talet har muren varit ett sätt att ta ut avstånd mot bönder och bygd utanför. Visby och Gotland präglas av en motsättning mellan innanför och utanför. Av en mur.

På glesbygden läggs skolorna ner. I innerstaden skjuter fastighetspriserna mot höjden. Längs kusten etableras en urban kultur, i inlandet ser man hur vårdcentraler slås igen. Avståndet ökar.

Innanför muren växer start-up-företag med både glesbygdsstöd och attraktionen hos en urban kultur i ryggen. Det är en plats där trycket är högt. Det är en stad som måste växa utanför muren. Ut i sin glesbygdsstad av bensinmackar, övergivna järnvägsstationer, gravplatser från 1300-talet och parkeringsplatser – överallt stora parkeringsplatser.

Men den kan inte växa hur den vill. Muren och staden innanför den är inte bara en lokal angelägenhet, det är ett världsarv, det är hela världens kulturminne. Allt man gör mäts mot detta. Nu står inom några år tusentals fler kryssningstrafikanter och väntar på att angöra Visby.

Kommer deras rörelser att stanna innanför muren – göra den till en upplevelsekuliss utan vardagsliv – eller kommer de att spridas ut över ön, och vara den förändring som slutligen förvandlar muren från en gräns som skiljer två sidor till en länk som sammanfogar dem?

Tack till

Christian Hegardt, stadsarkitekt

Peter Wennblad, hemvändare som driver reklambyrån Hill i Visby

Ann-Katrine och Rolle Hedblad, Gottlänningar sedan 1973

Hemstaden är den plats som formar en, men också en plats man kanske måste överge för att bli sig själv.

Dan Hallemar och Per Juhlin gav sig ut på jakt efter hemstaden Linköping. Staden som formade dem men som de båda – i olika utsträckning – har distanserat sig ifrån, kanske till och med föraktat. Det har blivit dags för försoning.

Det blev en resa till stadsbyggandets proggrörelse i form av stadsdelen Lambohov – där socialtjänsten och de boende kring 1980 skulle bygga upp ett alldeles särskilt nätverk för att skapa ”socialt liv”. Stadsdelen fick Leklador, Hemvister – ”kontaktcentrum” – och ”grannansvarslägenheter” där 12 familjer skulle ta hand om tre andra med ”speciella behov”. Man började tala om ”Linköpingsmodellen”, ett stadsbyggande som skulle bryta de växande städernas isolering. Samtidigt skapades Stolplyckan, Sveriges första kommunalt byggda kollektivhus. ”Sjuttiotalets drömmar tar form i Linköping” skriver facktidskrifterna.

Ett annat Linköping än det individualistiska åttiotalets, ett annat än villaområden och rondeller.

Den osynliga staden får ny gestalt. I förståelsen börjar försoningen.

Shopping driver på stadsförändring. Att shoppa är fundamentalt urbant, och har alltid varit det. Marknadsplats och handel är något innerst inne socialt och politiskt, berättar om begär, relationer och identitet lika mycket som materialitet och investeringar.

I USA ritade Richard Neutra 1929 en supermarket med ingång mot en stor parkering, och shoppingen lämnade förbindelsen med gatan i den amerikanska stadsutvecklingen. Victor Gruen försökte planera för kommunitära, allmänna inrättningar i köpcentrets agora – men besviken fick ha se hur profiten ständigt tog över i konsumtionens ständigt sprawlande inomhuslandskap.

I Sverige har storstäderna kämpat för att få tillbaka konsumtionstemplen till innerstäderna sedan mitten av 1970-talet. Längre rådde en dragkamp mellan den ”demokratiska shoppingen” och den annalkande exklusiva, som i PK-huset i Stockholm från 1975 som drog till sig ”spirituella infall, mjuka mattor, soft musik, ynglingar och damer i tajta kläder eller med fotsida kjolar som trollar fram en budoarstämning”.

Vi följer en kommersens släktträd genom stadshistorien – från passagernas skyltfönster i 1800-talets Paris, hur gasljus, nattekonomi och mode skapade diagnosen varufetischism i den tidiga psykoanalysen – till teatraliseringen av gallerior där konsumenten i distraherad självmedvetenhet ska följa kaksmulornas intrikata spår.

Och vi frågar oss om den amerikanske varuhusarkitekten Jon Jerdes sammanfattning stämmer att ”vi har ingen starkare kraft att rida på, än konsumtionen” när det gäller att skapa sammanhållning och gemensamma rum i staden. Eller om det demokratiska underskott som blivit allt starkare i många konsumtionsmiljöer i dag är den sista gestaltningen av en krympande kultur, när dataskärmen har blivit det nya skyltfönstret.

– – –

tack till

Mats Franzén

Catharina Thörn

Nils Hertting

Deras bok Stad till salu (Daidalos) utkommer under sommaren 2016.

När författaren PO Enquist ska beskriva staden Skellefteå börjar han genast tala om byarna: ”En stor mängd små byar, utplockade i ett floddelta och alla ser likadana ut”. Enquist växte upp i en av byarna, Hjoggböle.

Skellefteå är staden som ingen riktigt velat ha. ”Är det en stad eller är det en samling byar”, frågar sig arkitekten Enar Nordvik som arbetar på kommunen. Skellefteå är Sveriges senast grundade stad är från 1845 och bybon har alltid varit normen. Men Skellefteå är också en av Sveriges rikaste städer. Det egna kraftbolaget dämde tidigt upp vattenfallen i älven och idag bidrar de med 100 miljoner om året till kommunkassan. Men rikedomen är inte staden, den kommer från landskapet, från gruv- och industrisamhällen och från byarna. Vad ska man med staden till? tycks kommuninnevånarna ha frågat sig under hela stadens drygt 150 åriga historia.

I Bonnstan – den tillfälliga knuttimrade stadsbildningen  – ser vi en plats där staden och byarna mötts sedan 1600-talet. En tillfällig stad som befolkades vid stora högtider. En plats där nattfrierier mellan unga pojkar och flickor blandades med våld och religiositet.

Vi reser genom ett fruset Mississippi där sångsvanar landar på svarta jordar. Men vi reser också in i kommunens skogs- och malmrika inre. I Jörn ser vi nya flyktingberättelser födas på biblioteket vid den nedläggningshotade skolan. I Boliden går vi genom en idealstad, en solfjärderformad stadsplan av Tage William-Olsson, som fick Lubbe Nordström att tala om ”det nyaste Sverige”. Platsen där man hittade guld på 1920-talet. Vi möter moderater som kallar sig ”ruralister” och hetsar mot staden. Men lyssnar också på berättelser om byamän som blivit fastighetsutvecklare för att tillgodose den nu växande staden med hus på pendlingsavstånd.

Tack till

Enar Nordvik, arkitekt

Sören Kågedal, lantmätare

Therese Eriksson, kulturjournalist

PO Enquist, författare

Vi vandrar genom Thessaloniki med dubbel blick. Lägger två kartor över varandra. Och bägge visar på flyktens stadsgeografi. 1922-23 tvingades över en miljon kristna greker bort från sina hem i Mindre Asien. Mer än hundratusen av dem hamnade i Thessaloniki. Och nu har samma väg över Egeiska havet, eller genom Thrakien skickat människor i desperation till Thessalonikis hamn och till Makedonien i norra Grekland. 

Flykten är en fysisk realitet i Thessaloniki. Närmast varenda stadsdel är planerad och uppförd för och av flyktingar. Ett omfattande bosättningsprogram, understött av Nationernas Förbund, skapade den moderna staden. Dess urbana morfologi bär temat ”flykt” inskrivet i alla mark- och fastighetstransaktioner. 

I den mörkare bluesen – Rembetiko-musiken – som spelades i grekiska hamnstäder under mellankrigstiden, kallades Thessaloniki för ”De fattigas moder” eller ”Flyktingarnas stad”. 

Vi besöker uppsamlingsläger i gamla militärområden och rutnätsplanerade bosättningar för kristna bönder från Mindre Asien. Den tystnad som finns på gatorna och i alla mellanrum är tystnaden när något slitits sönder, förlorat sitt sammanhang, främmande i ett nytt hem. 

Vi klättrar uppför backarna i Anu Poli, den övre staden, ser golv gjorda av judiska begravningsstenar i marmor, undrar om det var moderniteten som förstörde samlevnaden av så olika folkgrupper. Att det fanns en tid då tydliga funktioner och roller gjorde att man kunde befinna sig under samma tak. 

Och vi ser hur i dag en ny slags fattigdom präglar de områden som en gång byggdes av de flyende. Den grekiska ekonomiska krisen bestämmer takten i staden. Ett tyst förfall, en väntan på förändring, en stilla medkänsla med de människor som vandrar genom staden sökandes ett bättre liv. Historien speglar sig bland de levande igen.

Our deepest thanks to:

Vaso Makrygianni, Architect in Thessaloniki

Penny Koutrolikou, Planner and political scientist in Athens

Eleni Kallimopoulou, Music Anthropologist in Thessaloniki

and

Vilma Hastaoglou-Martinidis, Architectural Historian in Thessaloniki.

När vi är i en stad händer det ofta att en annan stad dyker upp. En stadsdel i Istanbul blir synlig i Neapel, en känsla i Rom påminner om en i Los Angeles, en konfliktpunkt i Södertälje liknar en i Amsterdam.

Likadant är det med vissa frågor, de följer oss från stad till stad. Frågor om migration, om det gemensamma ansvaret, om gränser och grannskap.

I det här avsnittet ville vi låta städerna möta varandra. Som en mixtape – ett blandband. Där vi valt ut fyra berättelser från fyra städer och satt ihop det till ett avsnitt.

Vilka städer. Ja följ med så får ni veta. Det här är podcasten staden mixtape. En resa genom fyra städer.

Folkskolestadgan i Sverige från 1842 är egentligen en byggnadsstadga. Socknar på landet och församlingar i städerna måste ha en skola. Den byggda överföraren av kunskap och kultur.

Skolan är en plats i staden som alla måste ha en relation till. Skolan är problemet och möjligheten vi alla lever med. Genom att se på de rum som planerats och byggts för barn når man in i de innersta strävandena av ett samhälle, man kan avslöja dess ambitioner men också se dess misslyckanden.

Vi vandrar genom en idealiserad pojkstad i Stockholms norra skärgård där unga gossar vid det högre allmänna läroverket från 1930-talet spelar roller för att skolas in i stadens hierarkiska och givna ordning. En skola som vill stänga staden – en plats under stark förändring – ute.

Men vi hittar också dess motsats. Folkskolor i Berlin, innergårdsskolor som kopplar upp sig mot stadens föränderlighet och ser som sin uppgift att lära barnen att sortera och förstå vad staden är. Att göra den meningsfull för barn, göra dem till aktiva kunskapssökande medborgare i ett samhälle som är föränderligt, krävande och på riktigt.

Vi ser Norman Rockwells målning “The problem we all live with” och går med den sexårige afrikansk-amerikanska flickan Ruby Bridges till skolan in i en tid när amerikanska städer började bussa elever mellan skolor för att ge alla samma möjlighet. Vi följer tanken hela vägen till den svenska skolan mitt i grannskapsbyarna där bussning av elever börjar dyka upp som ett sätt att bryta isoleringen.
Skolan speglar både på det som är önskvärt och det som är verkligheten. Ibland är det långt mellan dessa bilder. Vilket samhälle ser vi när vi tittar in i de transparenta nybyggda skolorna – och i alla de  gamla korridorsskolorna och kunskapsmonumenten – i svenska städer idag?

I Neapel har de vilda gatubarnen blivit befriade. De har ockuperat ett torg: en fri och öppen plats, men i form av ett övergivet kloster. Eller ungdomsfängelse, beroende på vilken tidsperiod du levt ditt liv i staden. För Neapel är en kannibalistisk stad, den äter och livnär sig av sitt eget förflutna.

Man undkommer inte gestalterna ur det förflutna i Neapel. Inte familjen man är bunden till och inte stadsdelen där man övar inför karnevalståget. Neapel binder och binder sina medborgare till sig. Allt betyder någonting, men det kan vara dolt för den som lever för mycket i nuet.

Vi gav oss ut på Neapels gator och grannskap, följde en stad präglad av ett Europa före upplysningen – en teaterscen för en stadskultur som ännu luktar kyrkvalv och akvedukter, begravningsljus och bakugnar. Lager på lager av användningar och betydelser har format det Neapel som för tillfället flämtar i nuet, och som bara visar sig med tre meters siktdjup på överfulla gator.

– – –

Thanks to

Roberta Nicchia