På andras sidan Östersjön ligger Riga. Stora delar av Sverige delar på samma hav. Efter att de baltiska staterna fick sin frihet på 1990-talet var den där gemenskapen över havet något många talade om. Samarbeten inleddes, svenska banker grävde guld i Riga. Men det känns länge sedan nu. Den första personen vi möter i Riga, Arnis Ritups, chefredaktör för tidskriften Rigas Laiks, frågar: “Kommer ni för att kolonisera oss igen”.

Han talar inte om stormaktstidens 1600-tal utan om bankerna som skapade en bubbla på 1990- och 2000-talet, som kastade Riga ner i en ekonomisk avgrund, 2008 föll BNP med 18 procent. Sedan 1990 har Riga förlorat var tredje invånare och var femte hus i staden står tomt. ”Riga har mycket tomhet, platser att andas. En stad av möjligheter”, säger Arnis.

Riga är en krympande stad i en stor kostym, alla parker, jugendhusen, boulevarderna och spårvagnssystemet berättar o men stad som varit viktig, först i det ryska imperiet, sedan i den sovjetiska staten. Riga är en stad som byggts av andra, av tyska korsfarare som blev balt-tysk mobilitet, av ryska aristokrater och sovjetiska politruker. Men nu är staden delvis övergiven och en ny lettisk generation återupptäcker den, och börjar göra den till sin.

I skuggan av de UNESCO-märkta jugendhusen, byggda under de första femton tillväxtåren i början av 1900-talet, hukar ett trähusarv som förbisetts och lämnats att förfalla, men som samtidigt som konjunkturerna dykt nedåt har återupptäckts och börjat renoveras och bebos igen. Hela kvarter återuppväcks, som det stora trähus och industrikvarteret vid Tallinas street, men de nya populära barerna ligger vägg i vägg med bilverkstäderna och på väggen inne på baren har någon skrivit med stora bokstäver: Framtiden kan vänta.

Rigaborna ville till slut inte se fler Sovjetiska projekt på 1980-talet, man började dansa till västtyska techno som mixades med lettisk elektronmusik och man protesterade mot den planerade tunnelbanan, men dold i både musiken och protesterna vilade en dröm om frihet från förtrycket.

Det fanns något revolutionärt i vilja att stoppa utvecklingen – ja att framtiden kan vänta, och den här långsamheten trycktes växa ur landskapet, ur naturen, deltat, floden, skogarna, träden.

Den krympande staden, i den stora kostymen, som alltid varit en växelstation mellan Ryssland och Europa kan nu bit för bit få bli en plats där saker kan ta tid – och där de som väljer att återvända eller stanna kan få bygga sin stad.

– – –

Tack till/Thanks to

Arnis Ritups, https://www.rigaslaiks.com

Mischael Bogomolny

Nationalbiblioteket i Sarajevo bombades och brändes i augusti 1992, den svarta snön av brända böcker föll över staden. Arkiven rymmer våra minnen och våra identiteter. Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan.

På Kungsklippan i Stockholm ligger Stadsarkivet, sju våningar ner i berget, ritat som en försvarsanläggning. “Utan vare sig hopp eller fruktan”, löd Gunnar Asplunds motto för sitt förslag som ritades i början av andra världskriget. Ett år senare dog Asplund, Sven Ivar Lind tog över.

Arkivens arkitektur påminner om och sammanfaller inte sällan med försvarsanläggningar: torn, murar, bergrum, skyddsrum. De skyddar oss.

Folkbiblioteken decentraliserade kunskapen och betraktade den som nödvändig, ingen lyx. Folkbibliotekspionjären Valfrid Palmgren skrev: ”Biblioteksinstitutionen kan, om den skötes på rätt sätt, kraftigare än någon annan institution tjäna till att utjämna klass- och partiskillnader, åtminstone är ett rätt skött bibliotek en institution inom vilkens murar sådana skillnader aldrig existera; hela dess verksamhet är utjämnande, men utjämnande i rätt riktning, därför att den tjänar till att höja, att höja alla till den verkliga bildningens nivå.”

Bibliotek bär på den urbana idéns kärna, den som födde staden en gång: att handskas med utmaningarna och möjligheterna med olikheter i vardagen. Bibliotek och arkiv är platser där vi kan hitta en spricka att gå bakåt i tiden, att fly samtiden, men också förstå den.

Men de är hotade, de kan inte infogas i idén om den effektiviserade produktionen. Det vore ett misstag att glömma de tankar som fick oss att bygga dem. Det vi trodde på – det vi tror på.

Städer är minnesmaskiner. De behöver sina arkiv, sina bibliotek, sin dokumentation av det förflutna för att bevisa sin dynamik och sin förändringsnatur. Arkivet och biblioteket är främst en fysisk plats, en depositionsbox.Men det är också ett slagfält mellan behovet att bevara och behovet att förstöra.

Mellan kravet att minnas och befrielsen att glömma.

Hamburgs hamn sträcker sig över ett oöverblickbart område. Till skillnad från andra stora hamnar i Europa som Rotterdam eller Antwerpen kan man ständigt ha kontakt med hamnen i Hamburg, trots att containerlastning och automatisering förändrat skalan på lastning och lossning.

Hamburgs identitet är knuten till hamnen. Det är positionen som stadsstat och frihamn – en roll som Hamburg emellanåt har skattat destruktivt högt – som skapade rikedom och inflytande, men också förödelse och har tvingat fram omprövning.

När vi nu står i HafenCity och intill den nya Elbphilhamonien står vi också i centrum av våldsamma historiska och materiella förändring i Hamburg: Det var här som staden i slutet av 1800-talet beslöt att anlägga den s.k. Speicherstadt – lagerstaden – för att bevara hamnens tidigare roll som en tullfri zon, trots att Tysklands enande inte erbjöd några undantag. Det nu UNECO-arvsskyddade byggda ölandskapet, med sin nygotiska stil som refererar tillbaka till medeltidens Hamburg och Hansan, blev en stad i staden – en parentes i det tyska nationalstatsbyggandet där kolonialhandeln kunde florera.

Handeln framför allt! Det var Hamburgs ledord. Inga regleringar, inga byråkratiska direktiv som kunde bromsa handeln. En laissez-faire liberalism som 1892 kom att förorsaka stadens värsta katastrof då den drabbades av kolera och över 8000 människor avled inom kort tid och under fruktansvärda omständigheter. Efterföljderna av koleraepidemin blir omfattande. Staden skämdes, man fick höra att man var en ”asiatisk” stad, där ociviliserade sjukdomar grasserade. De mest drabbade områdena, fattiga Gängeviertel, rivs till grunden och under loppet av några år byggs en helt ny stadsdel upp, för de nya funktionerna i en modern hamnekonomi: kontorskvarter. “Kontorsviertel” blir under 1920-talet en av de mest framstående miljöerna för den nya saklighetens arkitektur och en tysk tegelstensexpressionism.

Främst förespråkare för tegelexpressionismen och för teglet som den moderna stadens mest lämpade byggmaterial var arkitekten Fritz Schumacher, en av grundarna till Deutscher Werkbund. Schumacher gav ut skrifter där materialet tegel fick en teoretisk och estetisk överbyggnad. Han sökte efter återupptäcka hantverket och ett “naturens andetag” i teglet, men utan att bli sentimental. Det handlade inte om “Heimatkunst”. “Det finns inre kvaliteter i teglet kopplade till naturen som vi kan lyfta fram, utan att tänka tillbaka på en föreställd medeltid.” Schumacher skrev om hur bränningen av teglet ger ett ädlare karaktär till materialet – medans den enklare terrakottan närmast framstår som plebejisk i jämförelse med aristokratiskt stengods. Till hantverket hörde också ”fogens lockelse” – fogen var som sömmen i tyget, gav en möjlighet för arkitekten att “välja livlighet” – beroende också på tegelstenens storlek.

Teglet blir också Hamburgs främsta byggmaterial under 1900-talet, såväl i mer burgna kvarter som i de otaliga arbetarbostäder som byggdes under mellankrigstiden.

I Hamburg stannar vi också framför Spiegel-byggnaden i hamnen och följer ett spår av pressfrihet, upplysning och trycksvärtans kraft. Hamburg blev, mycket pga av stadens frihetliga tradition och som centrum för upplysningstankar, också den viktigaste staden i Tyskland för att återfå en egen röst efter Andra världskriget. Med Stern, Die Zeit, Der Spiegel, Hamburger Morgenpost med flera så etablerades en stark journalistisk etik som blev drivande i att Tyskland kunde börja handskas med sin egen skuld efter nazistepokens förbrytelser, och skapa ett nytt, demokratiskt samhälle på egna förutsättningar.

Stort tack till / Warmest thanks to:

Christian Schmid, professor i sociologi vid ETH Zürich

Panayotis Antoniadis , L200

Ileana Aposto, L200

Jasmin Helg,Transition Zürich

Philipp Klaus, INURA Office Zürich

Vi har mer och mer kommit att intresserat oss för musik och städer. Man kommer åt en speciell “ton” i städer genom musiken. Nu gör vi ett helt avsnitt om städer och musik och till vår hjälp har vi vinylkyrkogårdens väktare Tommie Jönsson, alias DJ 50 Spänn.

Att se på plats och musik handlar inte om att reducerar musik till en denna plats, att fästa den vid någon sorts geografisk linje, men att tillåta sig att ta del av den estetiska, kulturella ekonomiska och politiska geografin som finns i musiken. Dolda gränser och gränsövergångar, politiska skiften och ekonomiska förändringar kan bli synliga i musiken. Gatorna får en ny dimension.

Vi tog denna tanke med oss till Detroit-technon som började skapas av bilarbetarnas barnbarn, de som blev kvar i det öde landskapet när de multinationella företagen lämnat. Och ställer frågan: Om man gillar ljudet av den där staden, gillar musiken, måste man också vilja resa dit? Eller vill man leva kvar med sin bild som musiken ger en?

Och en annan fråga: Hur låter Göteborg. Vi tar oss till Göteborg i mitten av 1990-talet och försöket förstå varför det uppstod ett helt eget sound där just då: Honey is cool, Souls, Broder Daniel, Silverbullit. 

Samt: Kan platser väckas till liv av musik? Platser som igen sett förut. 1978 gav Brian Eno ut Music for airports och plötsligt låg de där, ödesmättade i dödens närhet, mörka och lätta samtidigt. Han kallade det ambient music, musik som skulle omge en och med det förebådade han en rörelse som föddes nästan samtidigt som Music for Airports, Walkman-kulturen, den som skulle leva vidare i Ipod- och Iphone-kulturen. Musiken som en ständigt närvarande individuell infrastruktur som underlättar för stadens ekonomi och får dess rörelser att fungera.

Hip hopen väckte nya platser till liv när den föddes, också den där på 1970-talet, i den märkliga brytningstiden mellan den moderna staden och något annat, bortanför oljekrisen. En stad som förlorat sig själv i det moderna och generella började leta efter det lokala. Hip hopen skulle komma att bli besatt av bestämda geografier och är – på samma sätt som en gång folkmusiken – den genre som mer än någon annan format helt egna subgenre ner på stadsdels och postnummernivå.

Tack till Klas Ekman

Östersund anlades av Gustav III år 1786 som en civilisatorisk ö i fjällvärlden för att tämja den bondska handeln med Norge och den anarkistiska mentaliteten i Jämtland, ett landskap vars nationella tillhörighet var allt annat än självklar. Länge var stadens rutnät, som hade huggits ut kring ett hemman i skogen, sparsmakat bebott och bestod till lika delar krydd- och kålgårdar. Borgarna kom utifrån.

Byarna fanns långt före staden och denna relation har präglat regionen. Östersund erbjuder en samlingsplats, men hantverket och den lokala byggnadskulturen har starkare fästen i omlandets byar.

Busstorget i Östersund heter egentligen Gustav III Torg men det är det ingen som säger. De flesta vi pratar med återkommer hit, för timmarna de varit här och väntat på bussar. Busstorget kan tyckas som en enbart funktionell plats i staden, ett stort tomrum bara och nu finns planer på att bygga igen det. Men platsen gör något med Östersund, i ena änden ligger Gamla teatern – nu hotell – som byggdes som ett godtemplar-hus inför ett storlogemöte 1884 och i den andra det varma och generösa biblioteket. Och så busstationen, där ungdomar fortfarande värmer varandra i väntan på nästan buss, för som popgruppen Vapnet från Östersund så rimligt formulerade titeln på sitt album från 2006: Jag Vet Hur Man Väntar.

Under efterkrigstiden fick arkitekter som Cyrillus Johansson och Lars Israel Wahlman möjligheten att arbeta i Östersund. Även här visade sig stadens relativa isolation och eljesthet som en fördel. Johansson och Wahlman hörde inte riktigt hemma i den svenska modernismen och funktionalismen såsom den hade utvecklats efter 1930-talet, utan odlade äldre rötter, lokalkolorit och ett estetiskt språk som stod närmare de klassiska formidealen. En modernism som vilade i sina egna traditioner.

I dag är Östersund den tongivande vinterstaden i Sverige, inte minst när det gäller skidsport. Det har fått andra verksamheter, och de hus som hör till dem, att vanvårdas och glömmas bort, som just Cyrillus Johanssons inomhustennishall från 1937, som kommunen låtit förfalla till ett erbarmligt skick. Den framgångssaga som en ny producerande medelklass, värdskap av prestigeevents och inte minst ett fotbollslag som segrar på Europanivå är tydliga tecken på, har också sin baksida i starka män som sitter på flera stolar, en trång demokrati där ingen vågar inta en objektiv position och säga att något är fel, för beroendena till varandra är för starka och komplexa.

När vi åker omkring i Östersund omland och besöker byarna och läser den nu nästan bortglömde hembygdsförfattaren Per Nilson-Tannér får vi även en uppfattning om att även hembygdsrörelsen bar på en alternativ modernitet. Att kampen mot utflyttandet av ungdomen och arbetsplatserna under 1900-talet inte handlade om ett entydigt tillbakablickande, utan om att aktivt arbeta för att orterna skulle leva och ha en framtid: med kraftverksutveckling, vägbyggande och skolor. Det är inställning som verkar ha smittat av sig på landskapet och staden Östersund i samma mått: en egensinnig vilja att vara modern och i sin samtid, men med det goda lokalsinnet intakt.

Tack:

Elin Grelson Almestad, författare och kulturskribent från Östersund

Krister Jonsson, kännare av hård musik och från Aspås, Östersund

Olof Edin, 1:e antikvarie för bebyggelse och kulturmiljö Jamtli

Anders Hansson, Chefsarkeolog Jamtli

Samt till alla er som hörde av er via sociala medier.

Musik i avsnittet:

Säkert: Det här är vad de säger, Isarna, Sanningsdan

Vapnet: Thoméegränd

Svart Katt: Håller ett öga på varandra

När städer drabbas av katastrofer förändras de för alltid. Det finns ett före och ett efter katastrofen. Men det finns också ett under, det som händer under själva katastrofen.

Vi lever i en tid av allt fler och större katastrofer, katastrofen och undergången har blivit också ett allt vanligare tema för böcker, jordens undergång ett närvarande samtalsämne, men samtidigt märkligt avlägset.

Det här avsnittet handlar om San Francisco 1906, New Orleans 2005, Dresden 1945, Hamburg 1943, Åbo 1827, New York 2001, Karlstad 1865, Sundsvall 1888.

Vi ville göra ett avsnitt där vi klev ner i katastrofer som redan hänt för att se vad de gör med städer, vad som händer efter, men också under. Drabbas vi av panik? Vänder vi oss mot varandra? Blir vi vargar eller får? Eller finns det en dold solidaritet som kommer upp till ytan, en altruism och ett civilsamhälle, något som kan lära oss något om våra egna drömmar och begär?

En kort sammanfattning och reflektion kring vår resa i städer i norra England. Lyssna också på de tre fullängdsavsnitten om Sheffeiled, Blackpool och Liverpool.

1927 drömde den Schweiziske psykoanalytikern Carl Jung om Liverpool. I en smutsig, dimmig, mörk stad såg han en ö av ljus i vattnet, “the pool of life”.

Musikjournalisten Paul Morley skriver om Liverpool att ”dess händer är smutsiga men dess sinne är öppet”. Liverpool är en stad av motsägelser. En stad som haft större rikedomar än de flesta och varit fattigare än de flesta, som alltid vänt ryggen mot England och skött sig själv, skapat sina egna sagor, ibland helt skilda från verkligheten, en världsstad som med sina övertygade och monumentala anspråk från det förra sekelskiftet vände sig – och kanske fortfarande vänder sig – mot Belfast, Dublin, New York. En ö i ett hav mer än en stad med ett fastland.

Högst uppe på The Liver Building sitter de två fantasifåglarna vända åt varsitt håll, en mot staden och en mot havet. Nere i de stora hamnområdet som väntar på nya fastighetsinvesteringar kryper vi intill det drygt hundraåriga tobaksmagasinet som under stadens storhetstid gick under smeknamnet ”King Kong of Dockland”. Vi stryker längs muren som skiljer Regent Road från de stora mer än sekelgamla hamnbassängerna, vi kikar ut mot Merseyfloden, ser magiska klocktorn och anar sjöfararromantiken: möjligheten att ge sig av och återvända och alla som anlänt.

I en stad präglad av rotlösa arbetare, en svag arbetarrörelse, styrd av en ekonomisk elit som manifesterade sitt välstånd i allt från skyskrapor som Liver Building och urinoarer för gudar på puben The Philarmonic, men mindre av offentliga investeringar.

I Toxteth står radhusen som går mot horisonten fortfarande kvar, vi hittar en subtil hierarki i denna arbetarstadsdel präglad av sjömän från hela världen och av ständigt nya slum-clearences ända fram till vår tid. En stadsdel där det Mersey Beat som alla känner genom John, Paul, Ringo och George föddes, en musik präglad av den svarta befolkningen, som bott här sedan 1700-galet och omhuldats i tider av kulturell rebranding och kosmopolitism men föraktats och jagats i tider av arbetslöshet och ekonomisk nedgång.

En ö präglad av sin ebb och sin flod, av det dubbla ansiktet.

Förväntningarna ligger i luften ovanför de låga radhusen när man reser in i Blackpool. Det första löftet är det höga Blackpool Tower, Eiffeltornetkopian byggt några år efter originalet, som vaktar över staden och blickar ut över havet. Blackpool blev under andra hälften av 1800-talet Norra Englands, ja ett tag hela Englands, nöjes- och semesterstad nummer ett.

Här samsades den nya teknikens fantasier på nöjesfältet med filmindustrins kulisser i Winter Gardens och de tre pirerna med sina teatrar, restauranger och arkadspel vilade över vattnet som hägringar om livet bortanför det dagliga arbetet. Miljoner och åter miljoner kom från kolfälten och fabrikerna. Det var arbetarklassens nöjesliv som utspelade sig här. En masskultur.

Det kan tyckas länge sedan nu. Strömmarna av människor avtog efter 1970-talet. Kanske drog Benidorm och Cypern mer än den nordengelska kusten. Kanske var det teven. Idag är Blackpool en stad som försöker återupptäcka sitt populära förflutna. Man renoverar sitt ärevördiga Winter Gardens och satsar mer och mer på de årliga Illuminationerna och representanter från staden sägs ha varit i Las Vegas för att hitta förebilder till en uppväxling av nöjeslivet.

Samtidigt har staden sedan en längre tid blivit en spelplats för den ökande fattigdomen i England. Det är hit man kommer om man har förlorat allt, säger socialarbetarna. Här är fastigheterna billiga och de oseriösa fastighetsägarna är villiga att hyra ut undermåliga rum i gamla pensionatshus där ingen längre bor. Ett mörker rinner genom gatorna, samtidigt som man riggar för ännu en helg av Northern Soul-danser och Elvis Tributes. Billy Ocean var i stan också på ett utsålt Operahus. Nostalgin säljer i Blackpool, framtiden är ännu osäker.

Tack till

Carl Carrington, chef för kulturarvet i Blackpool

Duncan Jump, nöjesarbetare

Vanessa Tomlin, professor Sheffields universitet