På kullarna runt om i Sarajevo växer de illegalt byggda husen fram. De legaliseras efter hand av politiker som förväntar sig röster från de som byggt dem. Lojalitetsband binds i osäkerhetens spår. När vintern kommer eldar man med allt man kommer åt i husen, dimman som driver in över staden tvingar medborgarna i staden nedanför bergen att bära ansiktsmask.

”Vi kallar staden Mordor på vintern”, säger arkitekten Hanna Cevilj. Vi träffar henne och hennes unga kollegor och vänner. Med ett hänsynslös uppriktighet tecknar de en mörk bild av en hälsovådlig och korrupt stad. Men under denna uppriktighet växer tron på förändring. De har börjat organisera sig. Vi kallar dem balanskonstnärerna – de balanserar mellan sin egen autonomi, makten över sin egen framtid, men gör det inuti en oöverskådlig och dyr administration och en rutten politisk kultur.

Det är den här dubbla staden vi reser i. En stad som balanserar mellan nyfallen nysnö under de olympiska spelen 1984 och snövita gravar från inbördeskriget – även om de vill att vi kallar det vad det var: en aggression – i kanten av längdåkningsspåren. En stad som balanserar mellan arkitekter och politiker som Nasiha Pozder som välter gamla strukturer över ända och varma handslag bakom slutna dörrar mellan investerare från Mellanöstern och politiker med stora intressen i fastighetsbranschen.

Det är en stad som balanserar mellan olika möjliga framtider. I en av dem väller den gamla mångkulturen fram och staden blir hel igen. Vedad, en av balanskonstnärerna förklarar: ”Generation av improvisationer har skapat oss! Det var vår kultur, det är det fortfarande, att vi intuitivt måste förstå vad andra menar – endast så kunde vi leva och verka tillsammans, trots våra olikheter”.

Stort tack / Many thanks to:

Nasiha Pozder

Hana Kevilj

Vedad Islambegovic

Nejra Durmiska

Dario Kristic

… och till Karlshamns stadarkitekt, Emina Kovacic, uppväxt i Sarajevo.

Marken rämnar under Tuzla. Saltet som har utvunnits under staden i hundratals år har gjort att husen och gatorna spricker sönder och sjunker. Det är stad av skuggor, närvarande genom att inte längre vara där. Den gamla gruvstaden söker fotfäste i turism, kultur och attraktioner, i de nya artificiella Panoniska sjöarna, som erbjuder saltvattendopp och solbad trots att Tuzla ligger sex timmars resa från havet. Gruvindustrin är till stora delar såld, privatiserad och uppstyckad och försörjer inte flertalet invånare längre.

Men det finns ett allvar och en stolthet som aldrig lämnar staden. Under kriget på 1990-talet var Tuzla ”förnuftets röst”, den enda staden i det forna Jugoslavien där man inte valde en nationalistisk regim. Istället satte man heder i en bred legitimering av makten – muslimer, judar, katoliker, ortodoxa och andra grupperingar var med och fattade beslut. Man skulle inte vända sig mot varandra med våld.

Vi träffar den gamle borgmästaren i Tuzla, Selim Beslagic, som gjorde kampen mot orimligheten i att man plötsligt skulle vara fiender till sitt främsta politiska vapen. Vi möter krigets barn, som drömmer om att lämna en fattig och korrupt stad men som vet att det egna värdet bara finns där. Och vi lyssnar på geologens förutsägelser om hur Tuzla ska räddas från att slutligen falla ned i mystikens brunn.

Följ vår tredelade resa genom Balkan, med start i Tuzla.

Stort tack till / Many thanks to:

Lejla Salkic

Selma Arapcic

Sasa Seherac

Tijana Veljkovic

… and to the one-and-only, the spider-in-the-web: Iva Cukic, Ministry of Space in Belgrade.

Musikern och poeten Mattias Alkberg tar oss med från Tunastigen – en liten stadsdel byggd från slutet av 1960-talet och framåt – till Svartöstan, en gång en kåkstad byggd från slutet av 1800-talet i skuggan av malmhögarna vid havet. Ett program om att skriva sin egen historia på en plats utan historia i Tuna, om att frysa och värma sig på elementen inne på Konsum, om att fortfarande drömma om skolans korridorer – och den hemliga gången under skolan – och vända blicken bort från de tennisbollsgula väggarna. Om att hitta en plats man inte trodde fanns, en gammal kåkstad, byggd illegalt av arbetare, Svartöstan. Att förändras helt av den platsen som tillät allt, en fristad. Och att med sorgsen blick se allt detta förändras utan att kunna göra något. Och om en gräsrotsrörelse längs norrlandskusten som borde begripas också av de som styr och pratar om Luleås framtid. Om det nu är en gemensam framtid för alla som man är intresserad av och inte bara mer av ordning och mer av dyrare.

—-

tack till Teg Publishing

Det är den första maj i Göteborg. Vi står på Masthuggstorget och hör partisansånger och Internationalen. Hela staden tycks klädd till fest. Alla verkar ha ett torg, eller ett tåg, att gå till. Men vad är en arbetarstad 2017?  Vilka är arbetarna? Vem omfamnar solidariteten?

Vi rör oss från de papperslösa migranternas osynliga arbete och rörelser genom centrala Göteborg, vi ser hur Göteborgsandan lagt grunden för en stad i tillväxt helt beroende av illegal arbetskraft, ser Göteborgsandan födas när pengarna från kolonialhandeln och den norrländska skogen kom till Göteborg för 300 år sedan, vi reser åter till borgerlighetens filantropiska förnekande av arbetarklassens existens, hittar årtalet när Göteborg börjar bygga bilden av sig själv som arbetarstad. Besöker Lilla Milano där SKF huserade gästarbetare  efter andra världskriget och tar oss genom det heltigenom kontrollerade flödet på Torslandaverken på 1960-talet och ser stora bostadsområden växa upp för att förse den med arbetare. Arbete har alltid suttit ihop med bostäder.

Från Landshövdingehusen vid SKF-fabriken till Lilla Milano och Angered. Arbetet formar staden, kanske ingenstans tydligare än i Göteborg. Idag tycks det bara som om demonstrationstågen inte vill se det arbete som bygger vidare på den välfärd – och den konsumtionskraft – som arbetarrörelsen kämpade för att ge till arbetarna.

Alldeles intill E4:an, vid avfarten Bredäng, ligger bostadsområdet Gulddragaren, som byggdes 1988. Det brukar kallas Guldish av de som bott där. I alla fall de som bodde där innan hyresrätterna såldes och blev bostadsrätter 2009. Namo Marouf, eller Lilla Namo, kallar det Guldish. Hon flyttade hit 1998, från Akalla. Gulddragaren ligger mitt emellan Mälarhöjden och Bredäng. “Jag var kluven”, säger hon, om att bo där. Åt ena hållet ligger Västertorp och Mälarhöjden, svenskt folkhem och uppvuxen villaförort, åt andra Bredäng, Skärholmen, Svenskt 1960-tal. Namo valde Bredäng och Skärholmen. Det som påminde henne om Akalla, om de öppna gårdarna där alla kände alla.

Ungdomsgården i Skärholmen blev hennes tröskel bort från hemmet, tunnelbanan hennes frihetsväg genom staden.

Vi pratar om att vara kluven mellan ett och ett annat, om gränser man inte själv styr över, om språket som man bär med sig och som reser längs tunnelbanans linjer och om orten, ordet som gör periferi till centrum, och om det där slottet i vägskälet vid motorvägen som var hennes föräldrars slutstation på klassresan genom Stockholms orter.

Lästips:

“När jag inte hade nåt” av Ison Glasgow och Emil Arvidson

“Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010″ av Lydia Wistisen

Om demografi och städer. Ensamhet som den kollektiva stadens gåva till individen? Ensamhet som stadens förbannelse?

I vår serie “Var kommer du ifrån?” träffar vi arbetarförfattaren Aino Trosell. Hon kommer från Malung, från en funkiskåk byggd av restvirket från den rivna sjukstugan. Hennes mamma drev resanderum i Malung på 1950- och 60-talet. Deras hem var ett gathörn där resande krämare tog in i veckorna och supande skogsarbetare landade på tältsängarna på helgerna med sprit från Mora, åtta mil bort.

Malung var skinnar- och vandringsbygd. Jofa var den stora fabriken – sex våningar hög – men trakten hade alltid varit fattig. Kvinnorna hade i generationer givit sig av på vandringar söderut vid Mikaeli i slutet av september för att söka arbete och inkomst. Många kom till Stockholm där de murade upp den nya staden, skurade öltunnorna på bryggerierna och arbetade hos herrfolket. Men de bar alltid med sig sin starka identitet som Malungsbor, i klädedräkt, seder och språk.

Malung ville bli en stor stad. Det blev en rik plats efter kriget. Allt pekade uppåt. I skuggan av den turist- och nationsskapade Siljansbygden växte man. Men sedan dog allt, på bara några år på 1960-talet. Framstegståget stannade. Persiennerna drogs ned på fabrikerna. Malung blev inte en stor stad, och Aino flyttade till Göteborg. Men återvände när hon fick barn eftersom hon – författaren – saknade språket. Identiteten höll på att försvinna. Malung på 1990-talet var en helt annan plats. Men vandringarna till jobben fanns kvar – även om de kallade det veckopendling.

Vi står i de förlorade stegens sal – vänthallen – på Antwerpens centralstation, byggd under 1900-talets första år. Det är en plats som undandrar sig i stort sett all beskrivning. Den är för överlastad för att begripas, det enda man kan famla efter är metaforer för vad den ser ut och känns som. En stor bortglömd sal på havets botten? En möbel som samlar damm i ett hemsökt hus? En av guld och marmor formad sorgesång över en förlorad värld? Men platsen är också en rimlig väg in i en stad där maskspelet, det bisarra och den kolonial teatern är en del av stadens ansikte.

Och intill, vägg i vägg ligger Antwerpens Zoo. En afrikansk pojke på en dromedar sitter högst upp på zoo-byggnaden.

Kung Leopolds privata land Kongo plundrades på råvaror och djur – och 12 miljoner människor dog under samma tid som centralstationen byggdes. I stadsdelen Zurenborg, där husen byggdes för societeten under samma tid, är arkitekturen lika fabulerande, maskspelande och teatral som i väntsalen.

Antwerpen är byggd av trådar spunna till hela världen.

Det har givit staden två storhetstider.

En under 14- och framför allt under början av 1500-talet, när staden att var centrum för hela den internationella ekonomin, tack vare den nya sjöfarten över världshaven.

Och en från 1800-talet och famåt, med industrialismen och kolonialismen. Som samlade otroliga rikedomar i staden. stadens socitet låg och rullade i biljardbollar av elfenben från tusentals döda elefanter.

Men under samma tid, detta märkliga sekelskifte i Antwerpen, strömmade migranterna från ett utfattigt Europa till Red Star Line-rederiets båtar som tog dem till Amerika. Staden – som hade drygt 300 000 invånare tog i perioder emot 4000 migranter i veckan till Antwerpens Centralstation.

Trådarnas över världen spinns också av diamanthandeln. Koncentrerad till diamantkvarteren kring centralstationen och helt sammanbunden med den ortodoxa judiska folkgruppen. Runt de judiska kvarteren spinns en tråd, en Eruv, som gör kvarteren till ett hem och ger möjligheten att bära och arbeta i detta hem även på sabbaten. De judiska kvarteren lever i en självvald exil mitt i staden, innanför Eruven.

Men i övrigt är Antwerpen en av de mest mångkulturella och minst segregerade städer vi mött. Antwerpen har inga etniska enklaver, inga ghetton.

Det som karakteriserar staden är snarare Liberalismen. Liberalismen och katolicismen.

Och småpratet på spårvagnen. Små samtal som påbörjas, samtal utan en början och till synes utan ett slut, och som avslutas stillsamt som för att påbörjas någon annanstans.

En liberal lågmäld socialisering i en stad präglad av sin mångkulturella historia.

Det här är andra delen i en ny serie samtal som vi har med personer som vi är nyfikna på om deras hemorter. De här hemorterna hamnar sedan, som allt i podcasten Staden, i politiken, samhällsbyggandet och arkitekturen. Den enskilda berättelsen får bli en del av en större.

Vi möter författaren och psykologen Jenny Jägerfeld – som också kan höras i podcasten Superältarna tillsammans med författaren Johanna Thydell. Jenny Jägerfeld kommer från Skärblacka, sexton kilometer från Norrköping.

Det blir ett samtal om Skärblacka, om bruket, den osannolikt stora reggae-kulturen som uppstod här på 1970-talet, som sagt sig använda bruket som sitt eget Babylon, den makt som man bekämpar med sin politiska musik. Och hur den här globala, toleranta, kulturen, plötsligt kring 1990 stod öga mot öga med en ny idé om svenskhet och nationalism när en flyktingförläggning bränns ner i trakten och en hatfull stämning mot det främmande börjar göra sig gällande. Men optikern och pizzerian fortsatte att flagga i röd gult och rött – rastafärgerna. Hundra meter från bruket ligger den stora skolan. Det gick aldrig att bortse från Bruket, säger Jenny Jägerfeld, men inte sällan skämtade man också om det.Det var möjligt för det var inget som hotade att försvinna. I Norrköping gav pappersbrukets ibland fräna doft upphov till uttrycket att något luktade “Blacka” när det luktade illa. I Skärblacka sa man att “det luktade pengar”

Men vi gör också som Jenny, vi tar oss i tonåren till Norrköping. Då var det sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. En stad som söker sin identitet, inte olikt en tonåring. En stad där det finns gott om plats för att gör saker, gott om hålrum och rivningstomter, en stad som är på väg att resa sig ur det mörka hål som var 1970-talet, men som inte riktigt hittat fram till vad den ska vara, fabrikerna vid Motala Ström står fortfarande övergivna. Allt är – kanske – möjligt. Om inte Jantelagen slår till.

När Peter Eriksson, den svenska bostadsministern sa att man kunde bygga nya städer i Sverige reagerade en hel stadsbyggnadskår med reflexen att säga “Nej det kan man inte”. Under åren 1945 till 1980 byggdes hundratals New Towns runt omkring i världen. Man kan tala om en rörelse. Nya städer anlagda på mer eller mindre jungfrulig mark, i tron och förhoppningen att skapa något som var bättre än det som fanns, eller åtminstone ett likvärdigt, ett nytt alternativ.

Det finns en drivkraft att skapa det perfekta ögonblicket i New Towns-rörelsen när den uppstår 1945. Att lova harmoni och lycka. Det kan sett i från vår tid tyckas naiv, ibland nästan fåfängt. Men en sak som är nödvändig för att förstå den här drivkraften det är att man måste föreställa sig mörkret i Europa 1945.

De första New Towns-städerna byggdes med en stark idé om det kollektiva, om det gemensamma, och det berodde på att man hade sett depressionen övergå i fascismen och resultera i andra världskriget. Man ville skapa antifascistiska krock-kuddar i form av nya städer. Man ville, som någon skrev skapa “en hoppets princip”. För att ersätta hopplösheten och kaoset som man just genomlevt. Staden som motståndsrörelse. Alla ideologier hade en New Towns-rörelse. De byggdes mot och för fascism, mot och för kapitalism och av vanliga socialdemokrater i Årsta i Stockholm.

Ibland förlorade drömmen allt fotfäste och New Towns rörelsen börjar reproducera storskaliga stadsprojekt, ritade av teknokrater och utan förankring i vare sig plats eller mänskliga behov.

Idag tror inte så många på nya städer längre. Nyckeln till tvivlet på den nya staden är att det finns en idé om staden som något autentiskt, något på riktigt. Detta något, som förmodligen stavas tid, saknar den nya staden, dels för att den fortfarande i många fall är relativt ny men också för att den byggdes för att aldrig åldras.

Men också nya städer åldras. Vi reser till Eisenhüttenstad som en gång byggdes som Stalinstadt, en perfekt teaterscen för ett socialistiskt liv, men också för en fredsträvan mellan tre länder som befunnit sig på olika sidor av det stora kriget: Polen, Östtyskland och Sovjetunionen. Kring ett stålverk byggdes en stad i relativt småskalig socialrealistisk stil, och på stålverket började man smida “fredstålet”, med Polskt kol, Sovjetisk järnmalm, på Tysk mark. Nu har befolkningen i staden halverats, och åldrats. Det är ett stillsamt småstadsliv som levs här. Och ibland kommer filmteam på besök för att spela in filmer som utspelar sig i Östeuropa på den gamla tiden.

I Nova Gorica i Slovenien hittar vi en New Town, byggd i Jugoslavien när gränsen mot Italien drogs och landsänden förlorade sin stad till Italienarna. Den storslagna idén om en ny stad för den nya nationen förvandlades långsamt under åren från 1970-talets mitt till ett paradis för casinokulturen, ett östeuropeiskt Monte Carlo där Västeuropeer kunde spela medan Jugoslaver delade ut korten.

Verkligheten sipprar alltid in i drömmen. Hoppet grusas och reser sig igen.