Vi tar rygg på tjuvar och poliser i staden. Undersöker hur brott, brottssbekämpning, revolter och hotbilder förändrar städer. Vad händer med städer när undantagstillstånd inträder?

Vi hittar arkitekten George Leonidas Leslie som bestämde sig för att bryta sig in i Manhattans banker, ta sig genom stadens stängda dörrar, lura de gyllene banklobbyernas solida arkitektur på den glittrande konfekten. Ser hur ställningskriget mellan maktens boulevarder och folkets barrikader i Paris 1871 ritar militärens och revoltörernas rörelser en karta över stadens maktförhållanden. De som var men kanske framför allt de som skulle komma att etableras under de följande decennierna. I Paris 2016 tycks undantagstillståndet blivit det nya normala. Vad gör det med en stad när dess poliser kan gå genom stängda dörrar utan att knacka? Vad som är undantag och vad som är regel är inte alltid uppenbart i städer präglade av hot.

Vi vänder åter till mordet på Kitty Genovese, som blev en klassiker inom socialpsykologin. Fallet användes för att förstå människors likgiltighet och ovilja att hjälpa sin nästa. En nyckelhändelse tycktes det i rörelsen från byarnas gemeinschaft till storstadens gesellschaft. Man sökte syndabocken till mordets dödliga utgång hos staden själv och dess kultur. Men i Richmond, Kalifornien hittar vi nya metoder där den här motsättningen mellan gemeinschaft och gesellschaft kanske inte längre behöver vara giltig.

I villornas och lägenheternas panikrum hittar vi den autonoma konsumentens rädsla i en tid som tycks i ständig förändring och bakom grindarna på ett instängslat bostadsområde i Warszawa breder ett trygghetens förlovade landskap ut sig.

Vi återvänder till Wien. Sist vi var här, för två och ett halvt år sedan (Staden #18) vandrade vi storögda genom det röda Wiens bostadsgårdar – den gemensamma staden kom oss till mötes med sin historia om goda bostäder för alla. Vi såg en öppen famn byggd i sten. Men just innan vi skulle åka fick vi höra om revorna i berättelsen om den goda staden. Globalt kapital och politiska kompromisser hade börjat bygga om det röda Wien till en berättelse bara för de redan invigda. De fattiga, de bostadslösa unga och alla andra med små medel hade börjat uteslutas.

Vi återvänder för att få veta vad som hänt sedan dess. Men också för att vi i glappet mellan idén om det goda Wien och en annan – kallare – stad ser en spegelbild av vårt eget land. Två platser i världen som gjort idén om den goda bostaden för alla till en del av sin identitet, som något som en del gärna minns, kanske med sentimentalitet, och andra tar ut avstånd ifrån. Men en måttstock för vad det här samhället är. Vad händer med den där identiteten när idén om den goda bostaden för alla inte går att upprätthålla längre?

Det mullrar under småstaden Hudiksvall. Förändring är på väg. Järnvägsrälsen som går rakt under stadshotellet måste breddas. En ny möjlighet kanske att vinna framgång, investeringar och befolkning. Eller återigen en anledning till besvikelse? Besvikelse hänger nämligen likt en blek lykta på Hudiksvalls gator alltsedan det Bottniska handelstvånget.

Vi åkte till Hudiksvall för att få svar på vad en småstad egentligen är. Är det omsorgen om det lilla; familjen, individen, det igenkännbara och trygga? Eller är det en säljbar kuliss – den “trivsamma småstadskänslan” – som bara finns i storstadens villaannonser men som i verkligheten försvinner i köplador och halvtomma gallerior? Eller är det att få styra sig själv, bygga sin egen stad, få frihet att återuppväcka snickaren, byggaren, arkitekten i sig?

Hudiksvall, som en gång präglades av stadsfisket och jordbruket, har sett trämagnater bygga bankpalats i staden. För att därefter dra vidare. Skov av investeringar har lämnat sina spår, sina arv. Men inget lyser klarare, tronar högre än panelarkitekturen på Storgatan. De mjukt fordrade husen från tidigt 1800-tal som berättar om kontinental klassicism och precisionsstålets allt vassare klingor.

Rygg mot rygg ligger Fiskarstaden. En gång rivningshotade trähus och en slum på 1960-talet, men nu stadens pärla. Här samlades en kväll på 1860-talet det gamla Hudiksvalls invånare för att revoltera mot det nya. Klasskonflikter och profithunger som skördade liv, men som i småstadens namn tystades ned, sköts in i skuggorna. För endräktens skull, den infekterade.

För Hudiksvall är en helhet i sig själv, som ej kan delas sönder. Under ostkupans glas utspelar sig stadens liv likt en Tjechov-pjäs. Det finns hammockar i trädgårdarna och alltid en stol ledig åt de utmejslade karaktärerna som dyker upp. Hudiksvall ryms på uppslaget i en Jan Lööf-bok. Begriplig och tydlig. Lite lat och nöjd med att upprepa sina redan kända repliker.

Tack!

Tony Björklund, arkitekt Hudiksvall

Bengt Gill, fd Planeringschef

Gunilla Kindstrand, journalist och tidigare kulturchef på Mittmedia och chefredaktör på Hälsingetidningarna.

Innanför staket, stängsel och murar ligger den stilla staden. Där ligger de döda. Begravningsplatsen skänker en känslomässig intelligens till staden. Vi vandrar på den Norra Begravningsplatsen i Stockholm. Hit till den nya förorten flyttade nybyggarna 1827. Från Lindhagens kulle ringlar sig cigarröken från de borgerliga familjegravarna där man ställde ut julgranar till jul.

Det är lockande att göra den stilla staden till en plats för stora ideal och storslagna tankar. Men verkligheten stannar inte vid kyrkogårdsmuren. Från medeltidens kyrkogårdar där kvinnor och svagsinta begravdes i norr och självmördare utanför muren till de amerikanska segregerade kyrkogårdarna är också den stilla staden en stad av hierarkier, klass och kapitalism.

Dödens stad är en spegel av livets. I USA står stängsel mellan vita och svarta kvar på kyrkogårdarna. I reformationens London slår hertigar sönder de benhus som varit platser som de levande delade med de döda. Döden blir en väg till glömskan istället för att vara närvarande i stadens vardagsliv. I modernismens Sverige gömmer sig döden på sjukhus och i krematorium, men den moderna stadens arkitekter och ingenjörer hittar en tillflyktsort från den moderna projektet i avskalade och rena rum för avsked. På Skogskyrkogården förverkligas idén om en värdig död, för alla lika.

Den stilla staden går vid vår sida. De döda är inte riktigt döda. Våra ideal kommer att prägla deras efterliv.

Michail Bulgakov skrev Moskvaromanen ”Mästaren och Margarita” under åren av Stalins terror och utrensningar på 1930-talet. Samtidigt startade stadens största monumentalbygge under marken: Moskvas metro. Iscensatta rättegångar och fängslanden pågick parallellt med att den moderna storstaden växte fram. Bulgakov tog namnen på sina huvudpersoner, Margarita och Woland, djävulen, från tunnelbanans M-skylt. Djävulen finns inskriven i det moderna projekt som är Moskva. Metronskyltens upplysta ”M” kan när som helst bli sin demoniska motsats ”W” som i Woland.

I avsnitt två om Moskva följer vi individer som blir en massa och individer som frigör sig ur samma massa och blir solitärer. Det finns en återkommande historia i Moskva om massans kultur och individens upplösning. Metron är dess tydligaste uttryck. En parallell stad med gator och mötesplatser. En blandning av egyptiska gravkammare och fickor för folklig frigörelse. Ska du träffa någon i Moskva kommer mötet ofta att ske under jorden, vid någon av perrongerna.

Vi besöker bristens Moskva där människor bor inneboende med sina döda släktingars möbler och böcker. Boendets historia i 1900-talets Moskva är en berättelse om tvångsgemenskap och snäva privata rum. I kommunikalkorna formades en bostadsmodell där det privata och individuella utplånades, och boendet blev en offentlig plats. Vi reser till datjorna, fritidsstugor utanför Moskva formade för urban tillflykt och självförverkligande. Platser där roller kan upplösas och ett visst mått av frihet – och individualitet – kan uppnås.

Och vi kliver in i solitären Konstantin Melnikovs hus, byggt med sparsamheten som ideal av en arkitekt som kom från landsbygden och vägrade bli del i någon kollektiv rörelse. En soloartist i ett massamhälle. Vi hittar oppositionen hos individer som vågar bryta sig loss från folkmassan och välja en egen väg genom Moskvas gator.

Varmaste tack till / Our heartful thanks to:

Stefan Ingvarsson, Kulturråd i Moskva

Anna Kosinova, vid svenska ambassaden i Moskva.

Maria Fadeeva, Center för avant-garde, Moskva.

Ylva Frid, arkitekt i Stockholm.

Maria Georgieva, korrespondent SvD

Olga Zinovieva, Lomonosov Moskvas statliga universitet

Jevjene Asse, Arkitekturprofessor i Moskva

Anna Martovitskaja, chefredaktör på arkitekturmagasinet Speech.

Strelka Institute for Media, Architecture and Design

I Moskva finns en hel generation präglad av repressionerna efter 2012 års protester som ägde rum i parker, på torg och inte minst på nätet mot den sittande Putinregimen. Flera dömdes till hårda fängelsestraff, men alla fick känna av en gammal rysk maktrelation: fruktan och rädsla inför till synes blinda bestraffningar och övervåld.

Men Moskva utspelar sig alltid mellan masken och ansiktet, mellan föreställning och verklighet. Därför finns det också en helt annan bild som staden förmedlar: en generös, rekreations- och medelklassanpassad urban omvandling. Det ska vara roligt att vara moskvabo, det ska vara ungt och snyggt. De gamla, tillsammans med hundarna, har förpassats till förorterna. På Majakovskijplatsen har staden hängt upp gungor. Är det en infantilisering av en offentlig plats? Eller en protest mot allvaret?

Vi kom till ett Moskva i avvaktan – ett val stundar – men också i missmod. Därför att känslan maktlösheten så ofta infinner sig hos människor, och maktmissbruk och korruption ständigt återvänder till staden. Men i Moskva har också protesterna mot isolation och förtyck funnit sina uttryck. Som kampen för den konstruktivistiska arkitekturen från 1920- och 1930-talet, en tydlig internationell rörelse, en glad kommunism med emancipation och precisa arkitekturmaskiner för det rationella och goda livet som redskap, men med byggnader som nu förfaller och hålls i glömska. Vi återfanns bitar av det gamla Moskva, gömt bakom monumentala Stalinkulisser, och påmindes om att staden en gång varit en agrar köpstad, byggd glest och till stora delar i trä – och med enorma sociala kontraster mellan godsherrar och tidigare livegna bönder. Likväl en stad med välfärdsambitioner och reformanspråk.

Och vi banade oss en väg genom den rika, komplexa symbolvärden i Moskva och i den ryska kulturen. En symbolvärld som fått sin särskilda plats i det Allryska utställningsområdet – Vystavka Dostizheniy Narodnogo Khozyaystava (VDNKh), en megalomanisk utställningsareal från 1930-talet, dirigerad av Stalin, som teatraliskt uppvisar landets rikedomar och hjältedåd. En utställning som i dag till formen åter gör sig aktuell i Rysslands bidrag arkitekturbiennalen i Venedig. Vad för nytt innehåll kan rymmas i denna form? Enbart nationalism och monumentalitet?

Eller finns det en väg också för det öppna, nyfikna Moskva som låter blicken vila lite längre, söker kontakt och på inga sätt vill vara isolerad.

Varmaste tack till / Our heartful thanks to:

Stefan Ingvarsson, Kulturråd i Moskva

Anna Kosinova, vid svenska ambassaden i Moskva.

Maria Fadeeva, Center för avant-garde, Moskva.

Ylva Frid, arkitekt i Stockholm.

Maria Georgieva, korrespondent SvD

Olga Zinovieva, Lomonosov Moskvas statliga universitet

Jevjene Asse, Arkitekturprofessor i Moskva

Anna Martovitskaja, chefredaktör på arkitekturmagasinet Speech.

Strelka Institute for Media, Architecture and Design

Vi fick en bok i våra händer: Imaginary Cities, skriven av Darren Andersson. Den blev en utgångspunkt för oss att fundera kring visioner, utopier och föreställningar om vad städer är – men kanske framför allt vad de kan vara. Om hur städer blivit gestaltade platser för olika idealtillstånd: Harmoni, rationalitet, lycka och en kollektiv självkänsla. Om det samhälle man vill ha, eller trott att man har velat haft.

Om utopier som innehåller sina egna ruiner, som kanske egentligen helst av allt vill vara ruiner, för att få en plats i evigheten. Men också om revanschistiska småutopier som manifesterar makt. Om en karta som inte innehåller något centrum, ett motstånd mot idén om ett centrum. Om periferins frihet där det fantastiska kan komma emot en. Där man kan se staden från ett annat håll, obekymrad om hierarkier och stora investeringar.

Och slutligen berättelsen om den stora, medeltida hungerduken i den sydösttyska småstaden Zittau. Hur den överlevde genom århundraden – vördades, vårdades och gömdes – men även skändades och försvann – för att till slut återuppstå i mitten av en vision om en ny gemenskap. En historia som frågar om priset för en vision verkligen är att man måste lämna det förflutna? Kanske istället visionen finns mitt i alla de andrahandsvärldar bland andrahandsföremål som utgör våra materiella samhällen.

Det är inte de stora förenklade utopierna som har byggt levande städer, utan samhällen som har bejakat sin komplexitet, inte föreskrivit en mening utan frilagt en allmänning. De som lagt varp efter varp att binda samman en brokig väv av historia, samtid och frihet.

I Visby – ja kanske på hela Gotland – mäts allting från muren. Ända sedan den byggdes på 1200-talet har muren varit ett sätt att ta ut avstånd mot bönder och bygd utanför. Visby och Gotland präglas av en motsättning mellan innanför och utanför. Av en mur.

På glesbygden läggs skolorna ner. I innerstaden skjuter fastighetspriserna mot höjden. Längs kusten etableras en urban kultur, i inlandet ser man hur vårdcentraler slås igen. Avståndet ökar.

Innanför muren växer start-up-företag med både glesbygdsstöd och attraktionen hos en urban kultur i ryggen. Det är en plats där trycket är högt. Det är en stad som måste växa utanför muren. Ut i sin glesbygdsstad av bensinmackar, övergivna järnvägsstationer, gravplatser från 1300-talet och parkeringsplatser – överallt stora parkeringsplatser.

Men den kan inte växa hur den vill. Muren och staden innanför den är inte bara en lokal angelägenhet, det är ett världsarv, det är hela världens kulturminne. Allt man gör mäts mot detta. Nu står inom några år tusentals fler kryssningstrafikanter och väntar på att angöra Visby.

Kommer deras rörelser att stanna innanför muren – göra den till en upplevelsekuliss utan vardagsliv – eller kommer de att spridas ut över ön, och vara den förändring som slutligen förvandlar muren från en gräns som skiljer två sidor till en länk som sammanfogar dem?

Tack till

Christian Hegardt, stadsarkitekt

Peter Wennblad, hemvändare som driver reklambyrån Hill i Visby

Ann-Katrine och Rolle Hedblad, Gottlänningar sedan 1973

Hemstaden är den plats som formar en, men också en plats man kanske måste överge för att bli sig själv.

Dan Hallemar och Per Juhlin gav sig ut på jakt efter hemstaden Linköping. Staden som formade dem men som de båda – i olika utsträckning – har distanserat sig ifrån, kanske till och med föraktat. Det har blivit dags för försoning.

Det blev en resa till stadsbyggandets proggrörelse i form av stadsdelen Lambohov – där socialtjänsten och de boende kring 1980 skulle bygga upp ett alldeles särskilt nätverk för att skapa ”socialt liv”. Stadsdelen fick Leklador, Hemvister – ”kontaktcentrum” – och ”grannansvarslägenheter” där 12 familjer skulle ta hand om tre andra med ”speciella behov”. Man började tala om ”Linköpingsmodellen”, ett stadsbyggande som skulle bryta de växande städernas isolering. Samtidigt skapades Stolplyckan, Sveriges första kommunalt byggda kollektivhus. ”Sjuttiotalets drömmar tar form i Linköping” skriver facktidskrifterna.

Ett annat Linköping än det individualistiska åttiotalets, ett annat än villaområden och rondeller.

Den osynliga staden får ny gestalt. I förståelsen börjar försoningen.